Sauron vs. Saruman

Det är dags att släppa lös, likt en rohansk ryttarchock, ett batteri med insnöade metaforer för att beskriva den kommande söndagens allsvenska slutstrid. Ty sagan om bollen får inget lyckligt slut, kvar på slagfältet står ondskans två herrar mot varandra, och i spillror hos fältskären ligger vår himmelsblå här. Där ligger Boromir Ofere, stolt och stark, genomborrad av dobbar. Där sitter Frodo Larsson och Aragorn Andersson och samtalar lågt vid Theoden Nilssons sjuksäng; tapper var han, som satsade allt men likväl fick möta sin häxmästare på Nya gamla Nya Morgul, Rehn från Angmar. Hur utgången än blir i det stora slaget kommer fotbollssverige att täckas av ett nytt mörker på söndag, Lennart Johanssons ring i orätta händer. O ve, att få skåda Bojan Ormstunga, den ständige överlöparen, eller Grond Hysén trä dyrgripen på sitt finger! Men så länge det vita trädet blommar i Pildammsparken och ölen flödar på Gröna draken lever hoppet om nästa ålder och de godas seger, ett ljus när alla andra ljus har slocknat. Aiya Earendil Elenion Ancalima!

Varför tvista di lärde?

Statarkatten tycker det är märkligt att det överhuvudtaget råder debatt om de apatiska flyktingbarnens vara eller inte vara. Tänk att ingen slutpunkt har kunnat nås på ett decennium. Är det så svårt att tänka sig att barn som har genomlevt ett trauma drabbas av någon form av psykiska men? Att leva i en repressiv stat innebär en ständig stress hos den närmaste vuxenvärlden. Den stressen ska du som barn hantera. Lägg där till granateld, svält eller övergrepp eller andra element som svenska barn vanligtvis är förskonade från. Hur hanterar barn sådant? Att växa upp under traumatiska omständigheter tvingar barn att skapa strategier för sin överlevnad. Strategierna kan se olika ut, men en sak har de gemensamt, de kan aldrig ta bort själva traumat. Att traumat kommer upp till ytan när barnet slutligen hamnar i en miljö som åtminstone är fri från yttre hot är naturligt, det förträngda briserar som en tidsinställd bomb. Traumat ägs av barnet, om det så gäller en vårdnadstvist i Enskede eller statligt sanktionerade trakasserier i Centralasien. Jag läste att ett flertal läkare hävdade att en pojke som varit sängliggande i flera år inte var apatisk, som följd skulle han skickas tillbaks till sitt hemland. Om vi säger att läkarna har rätt, kan de då förklara vad som driver en pojke att fejka apati i flera år, för inte gör han väl det för skojs skull?

"Hej, det är Ronnie Peterson!"

De som skapade minnen 1978 och dessutom är sportintresserade kommer ihåg konfettiregnet i VM-finalen mellan Argentina och Holland. Förmodligen kommer de också ihåg den elfte september. I vår första färgteve ser vi det vi fruktade skulle hända, Ronnie Peterson kraschar i sin Lotus på Monza och dör dagen efter. Ronnie gjorde tummen upp från båren, inte kunde man tro att det var slutet. Bilderna från kraschen sålde fler lösnummer för kvällstidningarna än vad mordet på Palme, och Estonias förlisning skulle göra. Ronnie, Björn Borg och Ingmar Stenmark, tillsammans täckte de befolkningens behov av hjältar som aldrig förr, eller senare. Ronnie var stora världen, (nr 35 på listan) han var snabb och cool, snabbast av alla, en dare devil som fick volvosvensken att dra på sig bilhandskarna, rätta till solglasögonen med klips och brumma igång sin gamla 140 som vore den en P-1800. Ronnie, Björn och Ingmar var mina barnvakter. Av någon outgrundlig anledning visste de när jag inte ville gå och lägga mig, vilket var vanligt när mina storasystrar och grannpojken skulle passa mig. Just när jag var som mest obstinat ringde det i telefonen. Min äldsta syster svarade. "Jo, han är här, ett ögonblick." Sedan gav hon mig luren och viskade: "Det är till dig." I andra ändan hördes ett vuxet: "Hej, det är Ronnie Peterson!" Ronnie förklarade därefter att om jag också ville bli Formel-1 förare var det viktigt att jag gick och lade mig. Gissa om jag sov gott! Inte ens grannpojkens storebrors kluriga leende dagen efter kunde få mig att tvivla.

Vikingar på irrfärd

Nu är katten tillbaka från österled. På tal om österled så var det ju i det väderstrecket nordborna för första gången stiftade bekantskap med muslimer. Det var ett möte mellan handelsmän med otäcka yxor som lätt slant och en förfinad umgängeskultur, sidentyger och böcker. Men det var nog på många sätt ett mer givande möte då än många möten mellan nordbor och muslimer är idag, förmodligen mindre ängsligt, mer nyfiket. Jimmie Åkesson, vikinga-wannabe, buntar ihop alla muslimer till en för Sverigedemokraterna lätthanterlig klump. Så lätt är det ju förstås inte. Det är som att göra ett enda paket av chilenare och norrbottningar och kalla dem kristna i en vidare bemärkelse som innefattar korsfararmentalitet och allmän islamofobi. Det finns förmodligen sådana generaliseringar i den politiska retoriken i länder med muslimsk majoritet, men det kan ju ha att göra med att ett femtiotal nationer, de allra flesta USA och dess allierade europeiska vänner i skrivande stund för krig i just länder med muslimsk majoritet. Men det är väl en annan fråga? Det här med generaliseringar av de andra bygger på samma gungfly av okunskap som en gång skapade nazismens människosyn. Låt mig testa en egen generalisering, bara för sakens skull: Sverigedemokrater kan inte historia.

Folket i verkligheten

Nu drar Statarkatten österut några dagar och i det höstliga Almedalen ska jag ta med mig en fråga att begrunda: Vilka är verklighetens folk? Enligt en definition är det de som ska fredas från politikernas dumheter. Vad är politikers dumheter? Det kanske är sådant som verklighetens folk inte förstår, alltså är verklighetens folk dumma. Nej, det skulle aldrig en partiledare säga. Men jag kan vara något på spåren. Det finns ju mycket som är svårt att förstå. Det blir knivigt att ringa in den här gruppen, det står klart. Vissa tycker ju Lars Ohly sysslar med politiska dumheter, andra tycker att Reinfeldt gör det, vem kan då titulera sig verklighetens folk? Jag blir förvirrad av detta försök till inmutande av verkligheten och ber att få återkomma i ämnet. I min enfald trodde jag att politiker skulle möta folket i verkligheten och inte skapa en verklighet för vissa, men det är ju bara en liten tanke sprungen ur undertecknads stolliga bild av verkligheten.

I detta har du fel, Zlatan

Zlatan Ibrahimovic sågar Allsvenskan och påpekar skrattande att det var ett tag sen ett svenskt lag var i Champions league. I Sverige släpps inte talangerna fram, menar han. I Sverige släpps visst talangerna fram, men i vilka klubbar? MFF, AIK, Trelleborg? Eller Chelsea, Barcelona, Juventus? Det är inte lätt att tacka ja till sitt lokala storlag när en europeisk gigant erbjuder hela familjen boende och lön. UEFAs absurda TV-avtal har skapat en ekonomisk maktelit i världsfotbollen som blir alltmer fjärran från gräset, gruset eller asfalten där allt börjar. Samma tiotal lag gör upp om Champions league-titeln år efter år. Hur kul är det? Det är slut på sensationer, slut på skillnader mellan engelska lag och spanska och italienska, alla spelar samma fotboll och det som skiljer vinst från förlust i en final är stjärnspelarnas skadestatus. Att hålla på ett av topplagen idag är som att hålla på ett formel 1-stall, hur stolt blir man som supporter till Real Madrid efter en vinst mot Huelva? Det är som att köra Ferrari och bli stolt när man kör om en Skoda Felicia. Europafotbollen speglar världen. Kapitalet flödar in i västvärlden enligt envisa koloniala mönster och det är bara naturligt att fotbollsspelarna också gör det; Talangfabriken Nigeria kommer aldrig att kunna ställa ett klubblag på benen som kan mäta sig med Man U. Svenska talanger flyr såklart inte undan kaos, våld och korruption, men boven i dramat heter likväl Real, Chelsea eller Milan. När Zlatan sågar Allsvenskan representerar han inte talangen utan pengen, det förvånar mig att han inte inser det.

Hodgson, the man for the job!

Statarkatten kan inte låta bli att snacka ny förbundskapten, och etta på listan är Roy Hodgson. Hodgson kan svensk fotboll, han har erfarenhet av tränarjobb på landslagsnivå, Schweiz och Finland, och på klubblagsnivå i flera klubbar och ligor, mest känd i Sverige för de fem raka Allsvenska segrarna med Malmö FF. Hans meriter är goda men bäst av allt är att hans fotbollsfilosofi, läs Bob Houghtons, är som gjord för svensk fotboll. 4-4-2, press med understöd och snabba omställningar, tryggt och perfekt för trötta svenska proffs när de kommer hem för att spela landskamp, för när ett sådant system fungerar trivs alla, även individualisterna. Svennis är också sprungen ur Bob Houghtons skola men man kan tvivla på hans pokalhunger med tanke på hans jobb som sportchef i en engelsk division 4 klubb. Tom Prahl skulle också passa, åtminstone som tränare, men som högvilt i mediadrevet? Tveksamt. Houghtonfotbollen har dock många fiender i Sverige; tråkig och andefattig, säger belackarna. Men när denna tråkiga fotboll firade sina största triumfer i Sverige presterades ett rörligt, snabbt och kombinationsrikt spel, modern fotboll som dessutom bjöd på många mål framåt och få bakåt. Titta på klippen från SM-finalerna 86 och 88 och från ett derby 03, tråkig fotboll? Notera hur alla på plan vet vad de ska göra. Den här typen av fotboll kräver att man är fokuserad och löser sin uppgift. Det påminner mig om vad Kenneth Andersson sa i VM-krönikan 94 (03.50 in i klippet) om samarbetet med Martin Dahlin: In med bollen för där är han, där ska han va, å är han inte där är det hans fel. Avslutningsvis, vem ska assistera Roy? Henke, så klart.

Det bidde ingenting

Det blir inget VM-slutspel för Sverige. Sen att Danmark tar direktplatsen säger väl mer om det ryggradslösa portugisiska laget som nu får kvala, än om Danmark. För Danmark är inte bra, sagt med en liten dos bitterhet. Var brast det för Sverige? I den här matchen brast det i försvaret, till att börja med. Mikael Nilsson måste ha konkurrens, han saknar pondus och vet sällan om han ska kliva upp eller avvakta. Den centrala försvarlinjen, Anders Svensson inräknad, lät dessutom ytan framför eget straffområde vara obevakad, stig på bara! Att Samuel Holmén inte fick något uträttat, eller att Behrang Safari inte vågade rycka på sin kant må vara hänt, ikväll saknade vi initiativ från de rutinerade spelarna, precis som mot Malta borta, mittfältet verkade rentav ha ingått en non-aggressionspakt med Danmark. Den svenska forceringen, om uttrycket tillåts, i mitten av andra halvlek visade prov på en del giftiga kombinationer men utan att på långa vägar komma upp i samma klass som i Budapest. Jag tycker att det är synd att vi inte får se ett utvecklingbart landslag förbereda sig för ännu ett slutspel, men så här är det, beslutsamhet står den djärve bi, idag var svenskarna inte beslutsamma. Det är ett ynka mål som sänker oss. Ett mål som är ett resultat av ett passivt försvarspel och just en beslutsam motståndare. Idag skulle vi ta initiativet, men så blev det inte. Nu får vi koncentrera oss på Allsvenskan igen, för fotbollen är så beskaffad att man alltid kan se fram emot en ny match.

Scener ur ett äktenskap

Rennie och Brett Sparks är gifta och har ett band ihop, The Handsome family. Ikväll var de på KB och spelade som vore man i deras vardagsrum. Sittande publik, första gången för mig på KB, förde tankarna till the Roadhouse, knuttestället i Twin Peaks, en association som inte bara är sprungen ur möblemanget. Man måste förstås prata om The Louvin brothers först, de obehagliga men fantastiskt skönsjungande bröderna, som med svärmorsdrömmens milda leende framförde den klockrenaste stämsången med ett stundtals bloddrypande innehåll. Samma lynchianska kontrast hittar man i Rennie och Bretts musik; skruvad och mörk under ett bräckligt romantiskt hölje. Bretts röst har en botten som Jim Reeves, gitarrspelet är känsligt om än på en för dåligt uppmickad gitarr. Rennies röst är hes och stark och jag tycker att det är synd att hon inte får fler egna låtar. Kompet är lågmält men själfullt, trummisen svänger så han nästan trillar av pallen. The Handsome family är mumma för den som gillar ofördärvade uttryck och de är som bäst på albumet Singing bones från 2003, sparsamt representerad igår med låten The Bottomless Hole. The Handsome family är ett opretentiöst band med pretentiösa låtar, vilket är bra, det motsatta förhållandet hittar man i melodifestivalen. De har humor men de skojar aldrig med sin musik. På scenen bultar samma ängsligt passionerade hjärtan som i scenen ur Twin Peaks när Donna Hayward och James Hurley upptäcker sin kärlek och ugglan hoar ovanför, kärlek granne med undergång. The Handsome family är inte tajtast, de har ingen stor plan när de går ut på scen. De pratar lite med varandra, berättar en historia ur sitt äktenskap och spelar sina låtar. Det blir nära, men aldrig genant, eftersom det är äkta.

Smarta norrmän

Nobels fredspris går inte, som medicinpriset ofta gör, till någon vars upptäckt för flera decennier sedan har lett till landvinningar vi ser resultatet av idag. Fredspriset är ett samtida pris, i ordets rätta bemärkelse, och går till någon som uträttar något just nu. Inte sällan kontroversiellt, och ibland med västerlandets horisont som den närmaste. Det är smart av den norska nobelkommittén att ge priset till Obama. Det är ett välkommen-tillbaka-till-gemenskapen-pris till ett land som har fjärmat sig från från all form av dialog de senaste åren. Med risk för att övervärdera prisets betydelse i världen så kan man lite krystat säga att priset både uppmärksammar den väg han har beträtt och markerar den väg han förväntas gå. Priset fjättrar honom vid hans gärning, och det är nog bra. Kan man ge fredspriset till ledaren för ett land som ännu har så många smutsiga byk att tvätta? Ja. Smutsiga byk har USA, men att tvätta smutsiga byk tar lång tid, och Obama har bara börjat ta tag i högen av smutstvätt som ligger i tvättkorgen. Får Obama priset för tidigt? Kanske. Att representera USA är att representera den mest aktiva krigsmakten i världen. Samtidigt visar Obamas administration prov på en föredömlig attitydförändring om man jämför med företrädarna. Obama vill föra dialog, det måste premieras. Att ge någon priset tio år senare ger historien möjlighet att vara överslätande i relation till vad som verkligen skedde, smutsiga byk kan förbli otvättade. Nej, det gäller att rikta lamporna mot samtiden. Med retrospektivet hade vi kunnat ha ett postumt pris till Ronald Reagan för att han rustade sönder Sovjetunionen och därmed bidrog till dess fall, eller ett framtida pris till George W Bush för att Irak plötsligt fick fred och stabilitet 2020. Hur skulle det se ut?

När hösten är god

Statarkatten sträcker lite på halsen och nosar i vinden. Idag är hösten god. Det luktar lera från åkrarna och mössen söker vinternäste i husen, till alla katters glädje. Pumpan lyser orange i trädgårdslandet mot en i övrigt grön omgivning. Åkern bakom häcken ser ut som en brun tsunami som har stelnat i sitt anlopp mot huset. Idag är hösten god: Den puttrar på spisen, får i kål, den frasar som sidorna i trilogin om härskarringen när jag läser den för vilken höst i ordningen, jag vet inte. Den ljuder av vingslagen från rödhakarna som studsar omkring på gräsmattan som små bollar i jakten på vinterfett. Den ångar som teet i kannan, kluckar som det mörka ölet i glaset, jag drar in den i lungorna när jag hämtar tidningen ute vid vägen. Jag hyllar hösten, trots mörker och begynnande kyla och regn. Jag omfamnar årstiderna; de får mig att ana varför tiden går, varför de drar land och rike kring i sin skiftande cirkusvagn och erbjuder ett unikt skådespel för varje fjärdedel av det vi benämner ett år. Som liten källing var året oändligt, en utdragen väntan på jul och sommarlov, som vuxen bons* känner jag årstidernas rytm i mina tassar. Idag är hösten god.

*bons eller båns, hankatt på gutemål

Höstvindar

Vad tänker man på när man hör det nusvenska ordet livspussel? Statarkatten tänker på otaliga reportage om familjer som inte får livspusslet att gå ihop. Hämta och lämna barn, skjutsa till träning, själv träna barnets fotbollslag, laga mat, städa, semestra, handla. Pusselbitar i livspusslet. För andra är det enklare. För de ensamma. För de fattiga. För det finns fattiga människor i Sverige, inte fattiga som i Darfur men fattiga som i Sverige. Irene Shane lever på sjuttiosex kronor om dagen. Att döma av kommentarerna till artikeln om henne menar många att hon är bortskämd. En kommentar antyder att hon ska göra sig av med sin hund. Man pekar finger. Jag vet ingenting om Irenes livshistoria. Men det finns en utbredd uppfattning om att alla människor i Sverige har samma förutsättningar. Så är det inte. Att få sommarjobb när man är tonåring är inte bara en fråga om att söka ett, att läsa på universitetet är inte bara en fråga om att ha läshuvud, att få en hyreslägenhet är inte bara en fråga om att ställa sig i kö. Att säga att en människa som lever på svenskt existensminimum är bortskämd är att säga att hon är en sämre människa, en som inte har kunnat ordna det för sig. Det gamla klassamhället Sverige, som så sent som för hundra år sedan mottog bistånd från Uruguay, är på väg att öka klyftorna. Och med det kommer fingrarna som pekar på dem som uppfattas som sämre. Men en fisk ruttnar från huvudet och neråt; svenska politiker talar om att gynna de arbetande och ställa högre krav på dem som inte arbetar. När ett sådant meddelande sipprar ner i folklagren fastnar andemeningen hos mottagaren: Det är fult att inte arbeta, fattigdom är självförvållad. Statarkatten tycker inte bara att det är höstvindarna som blåser kallt just nu. Nästa år är det val.