måndag 20 april 2015

Bildning eller formstöpning?

För en tid sedan skrev Jasenko Selimovic en tänkvärd artikel om bildning i vilken han bland annat ställde ett socialdemokratiskt bildningsideal mot ett moderat dito. Han skriver:

”På den socialistiska – utbudssidan – syftar den svenska utbildningen till att säkra anställningsbarhet. På den moderata – efterfrågesidan – syftar utbildning till att höja produktiviteten och landets BNP.”

Båda dessa bildnings-eller utbildningsmål understryks i en moderat vision som lanserades nyligen; att programmering ska vara obligatoriskt från årskurs 1. En bild av människan som en varelse som endast är till för att tjäna staten (och kapitalet) utifrån en prognos om vilka behov samhällsmaskinen har inom en viss tid. I det här fallet att möta en framtid där innovation förmodas rädda det gamla industrilandet Sverige från ekonomisk kräftgång; kan vi inte producera produkter kan vi i alla fall producera idéer, ungefär. 

För det första; Att sia om ett samhälles framtid är ytterst ovisst och leder ofta till fel slutsatser. Framtiden är alltid i rörelse, som Galadriel säger (ursäkta den insnöade referensen!).

För det andra; Det är att förminska människan att förse henne med en utstakad väg i livet och en tvärsäker vision om framtiden. Individen måste i så hög grad som möjligt få ge sig ut i livet med kunskaper som gör henne fri från förutfattade meningar och färdiga mallar. Denna tanke på bildning som ett villkor för människans emancipation är något som Selimovic tar upp:

"Bildning handlade om individens emancipation. Tanken var att kunskap berikar människan och bygger upp hennes förmåga att relatera till omvärlden. Ger henne en inre kompass."

Jag vill komma med ett förslag som står emot moderaternas, som jag nämnde tidigare.


Jag tycker att filosofi ska bli obligatoriskt från årskurs 7. Jag tycker att unga människor ska ges redskap för att med nyanser kunna reflektera över sin egen och världens belägenhet utifrån andra perspektiv än de rent tillväxtorienterade samt för att skapa balans i en skoltillvaro som, tyvärr, alltmer fokuserar på den cyniska frågan: Är du lönsam, lille vän. 

fredag 17 april 2015

Inlägg i min kamp mot väderkvarnarna

Följande text är ett utdrag ur en artikel i dagens DN som på många sätt stödjer mitt påstående att datorn som verktyg för lärande är överskattad (samt hur underskattad pennan är):
"Datorn fungerar förödande dåligt som anteckningsblock. Den försämrar kraftigt elevernas prestationer och leder dessutom till att de sysslar med helt ovidkommande saker under lektionstid.
En undersökning i Psychological Science 2014 (Mueller/Oppenheimer från Princeton respektive UCLA) visar att studenter som antecknade med dator skrev mycket mer, och till synes mer fullödiga anteckningar, än deras studiekamrater som noterade för hand. Studenterna upplevde också själva att deras datoranteckningar fungerade bättre. När forskningsteamet granskade hur det faktiskt fungerade i verkligheten visade sig emellertid de datorförsedda studenterna prestera ungefär lika goda resultat som dem som gjort anteckningar med penna och papper när det handlade om rena faktafrågor. På förståelsefrågor var studenterna med penna klart bättre. Skillnaden blev ännu större – hela 40 procents skillnad – när collegestudenterna tilläts repetera innan de skrev sitt prov. De båda forskarnas slutsats är att den som skriver för hand tvingar hjärnan att bearbeta informationen vilket gör inlärningen effektivare."
Länk till hela artikeln här.
Kommentar: Att i en svensk skola idag ifrågasätta minsta kommatecken som rör datorernas saliggörande gör att du genast blir dumförklarad och får etiketter som "bakåtsträvare", "dinosaurie" eller "reaktionär". Vidare hamnar du i en sämre situation i lönesamtal eftersom IKT-pedagogikens företrädare predikar som eldfängda tältmötespastorer: Deras "frälsningslära" sållar agnarna från vetet, och skolledarna, i klorna på kommunala politiker vars dröm är att just deras kommun ska ligga i framkant, vågar inte stå emot i rädsla att mista elever/skolpeng som väljer bort skolan som "bara" använder datorer som ett praktiskt hjälpmedel när det verkligen behövs. Och en sak till, det är mycket pengar inblandade i det här; upphandling av datorer, fortbildning, kurspaket och konsulter är inte billigt. Vem vet hur mycket beslutsfattare i kommunen blir smorda när upphandlingen skall ske...

Angående fotbollsläktare och machokultur

Jag hörde en representant för Black Army uttala sig om vissa sånger och ramsor som förekommer på läktaren under allsvenska fotbollsmatcher. Det var smärtsamt att höra hur han inte förmådde säga att invektivet hora (bara ett exempel, tattare är ett annat som varit upp till diskussion den senaste tiden) inte hörde hemma på en fotbollsläktare 2015. Han menar att invektiven rensas ut spontant över tid och att det var värre för tjugo, trettio år sen. Det kan väl hända. Problemet är just att det tar en sådan tid. En fotbollsläktare får inte lov att vara en ö i samhället som inte nås av nyheter och värdeförskjutningar bara för att man accepterar att det är så, till och med sanktionerar det för passionens och lidelsens skull. Det finns gränser. Det finns ordval. 

En ingrediens i den här soppan är att man från fotbollshåll (klubbar och supporterföreningar) ofta skjuter ifrån sig ansvaret genom att kalla huliganism och hat på läktarna för ett samhällsproblem som samhället ska ta itu med. Det blir lite kluvet, först ska läktaren tillåtas att vara ett reservat för sexism, rasism och homofobi, sen ska man skjuta över lösningarna till ”samhället”. 


Då undrar jag, vad är ”samhället”, och är inte fotbollsläktaren en del av det?

torsdag 16 april 2015

Moralismens fyra ryttare

Sigillen bryts och den ena ryttaren efter den andra klapprar fram med påbud till folket, bättra er, ångra er syndare! Jag ser ju en moralismens anda breda ut sig. Som en reaktion mot det moderna (mänskliga fri-och rättigheter, jämställdhet, miljöhänsyn) kommer moralismen på bred front, ibland smygande som en orm i ett buskage, ibland till storms på ett slagfält, i det lilla och i det stora.

Nykonservatismen är en ryttare. Ogin och med stursk min sitter ryttaren i en sadel vävd av rasism och   inskränkthet mitt i det demokratiska Europa. Jobbik, SD, Gyllene gryning och andra fascister vill vrida tillbaks klockan till tiden före kvinnans frigörelse och kulturernas befruktande av varandra.

Religionen är en ryttare. Orolig och osäker slår den vilt mot den moderna världens emanciperade människa för att skydda den sista bastionen av faderligt förtryck av kvinnor, barn och otrogna.

Renlevnaden är en ryttare. Full av övertygelse om det onda i en bristande karaktär kommer det ena förbudet efter det andra. Ända in i det mest privata kryper förbuden in. Nu är den diskreta prillan under läppen i fara, på grund av lukten. Vad är nästa steg? Vitlök? Spenat? Doften av stekt strömming  i kläderna?

Miljöreaktionären är en ryttare. Ovillig och bekväm ratar han den lilla komplikation av vardagen det skulle innebära att välja en fair trade/ekologisk produkt och kanske betala några kronor mer. Miljöreaktionären nöjer sig tyvärr inte med att välja bort ekologiskt eller fair trade utan gör också en grej av att motarbeta det.

This pretentious biblical allusion was brought to you by the following news:

Snusförbud på match.

och

Snusförbud inom vården och på bussar.

fredag 10 april 2015

Storm i ett supporterglas och en halsbrytande jämförelse

Så var det dags igen. Premiären hemma är avklarad och den var väl si sådär. Jag är inte jättebekymrad; laget är inte färdigt än och matcherna mellan MFF och AIK brukar vara tuffa och jämna, oavsett vem som står som segrare i serien. Efterspelet är dock lite infekterat den här gången och det gäller så klart bränningen av bengaler, en väldans massa bengaler.

Jag kan direkt säga vad jag tycker. Jag tycker inte att bengaler är tillräckligt roliga för att jag personligen ska kämpa för att legalisera dem. Däremot skadar de Malmö FF i så stor utsträckning att jag absolut förordar att man slutar bränna. 

En tråkig effekt är att det orsakar splittring inom den högst mångfacetterade skaran entusiaster som följer MFF. Och om man som jag menar att mångfacetterat är bra skulle jag föredra att supportrarna försökte kompromissa med varandra för att skapa en kultur kring MFF som gynnade laget. Och nej, då kan inte alla få sin vilja igenom. Särskilt eftersom delar av laget och tränarstaben uttrycker att de störs av brännandet och avbrotten de medför.

Det finns likheter mellan supporterskap och religion. I det här fallet skulle man kunna jämföra Swedbanks läktare med ett samhälle med starka religiösa krafter. När nationen möter ett yttre hot, motståndarlaget, är det inte säkert att man sluter leden. Det yttre hotet rör upp starka känslor som lockar fram både det sämsta och det bästa hos de medborgarna, supportrarna. Framförallt måste nationen definiera sig själv. Här uppstår den första splittringen. Det börjar med att de mer extrema religiösa krafterna tar till radikala grepp för att markera sin närvaro, i vårt fall är det de ansiktsdöljande killarna som bränner bengaler. Detta skapar reaktioner hos de mer sekulära krafterna, i vårt exempel sittplats. Debatten låter inte vänta på sig. Precis som i den religiösa konflikten där fundamentalisternas huvudsakliga kamp riktar sig mot dem som uppfattas som mindre troende och därmed inte lika goda religionsutövare eller till och med förrädare man bör göra sig av med, riktar sig bengalbrännarnas kamp mot dem som uppfattas som mindre äkta supportrar, alltså de som sjunger mindre och släpper en förlust snabbare, med andra ord, människor med fler perspektiv på tillvaron.
  
Ni ser varthän det barkar, vad jag tycker i frågan: jag identifierar mig inte med de extrema krafterna, i det här fallet, ska jag tillägga. Därtill är ”saken” inte tillräckligt avgörande för liv och död och jordens överlevnad. Bill Shanklys ord om att fotboll inte är lika stort som livet självt utan större, är alltså fel, enligt mig. De ligger bra i munnen men har ingen bäring i världen som den ser ut.  

Självklart kan man inte jämföra till exempel IS med bengalbrännare eller firmakillar rakt av, det förstår jag Däremot är det relevant att jämföra mekanismerna bakom kampen mellan religiösa fanatiker och deras huvudfiende, de sekulära, med debatten som rasar inom MFF-leden efter ännu en match där brinnande bengaler har tagit fokus från själva fotbollen, debatten mellan ”sittplatsfetton” och grupperingar som är hardcore.

Slutligen: en läktare måste inte representera någonting. En läktare måste vara fri från föreställningar om vad som är äkta eller oäkta supporterskap. Men en sak är klar, supportande som stjälper mer än det hjälper (och är olagligt) måste ifrågasättas utan att man blir beskylld för att vara ett sittplatsfetto, eller kättare, som en inkvisitionsdomare skulle ha uttryckt det. 

För en stund sen på ett forum nära dig var det en bengalförespråkare som tyckte att familjer med barn skulle hålla sig borta från stadion om barnen tyckte det var obehagligt med röken.

Vilken framtid ger den supportern föreningen?

Get a life.

MFF-AIK 0-0


Nästa match är borta mot IFK Göteborg.