Ibland blir man så förvånad. Som när Alex Schulman och Jan Guillou i radions P1 konstaterade att skåningar är mer rasistiska än andra. Som skåning måste man se humorn i det hela. Inte för att Skåne är fritt från problem, nej, humorn består i de plattityder som herrarna klämde.
Enligt Schulman måste judar fly från Skåne, och i Stockholm finns inte rasism på samma sätt, typ. Nja, jag har inte hört om någon som har flytt, eller ens flyttat, däremot hörde jag om en invandrarfamilj i en mindre ort i Norrland som tvingades flytta efter trakasserier. Inget ont om Norrland eller norrlänningar generellt, dock. Jag antar förresten att det bara är skåningar som marscherar i Salem varje år, eller som mördade syndikalisten Björn Söderberg samt att det är skåningar som skrudar sig i stockholmslagens tröjor och skanderar rasistiska ramsor om utländska spelare i Allsvenskan.
Guillou, denne saklighetens gigant, drar till med att det nästan alltid är i de södra delarna av ett land som rasismen är som starkast. Lega Nord i Italien är ju ett bra exempel på det, skämt åsido, fram med statistiken Mr Sakkunnig.
Det var i Sjöbo det började. Inskränkta gubbar som fick ge den skånska rasismen ett ansikte. Att sedan andra småkommuner runt om i Sverige följde Sjöbos exempel nämns sällan när Sjöboandan kommer på tal. Ingen talar om Torsbyandan, för att ta ett exempel.
Skåne är extremernas landskap. Det är helt enkelt så att extremer finns där det finns mycket folk. Brunt och rött sida vid sida, precis som i Stockholm och Göteborgsområdet. Det finns dock en faktor som gör att Skåne avviker en smula, och det är något som många skåningar har med sig från barnsben, precis som jämtar, gutar och norrbottningar, nämligen den inte helt avspända relationen till centralmakten, Fjollträsk, Tjockhult, alltså kungliga huvudstaden, om någon inte hängde med. Själv ser jag många fördelar med en stark centralmakt men vad många stockholmare nog har svårt att se från sin horisont är att huvudstaden har varit väldigt dominant. Att sätta sig upp mot Stockholm (utnämna vissa frågor till symbolfrågor, "Tjocke-Karl" på Stortorget, allmän minoritetsiver i form av dialektvurm osv) kan ge många poäng bland mindre nogräknade individer i Malmö, Visby, Östersund, Luleå eller andra regionala metropoler, och då spelar det mindre roll vad sakfrågan gäller.
Jag tror att den skånska rasismen dessvärre är ett bevis för att vårt samhälle helt enkelt inte är bättre än så med vissa givna demografiska förutsättningar. Tragiskt men sant. Trängre kontaktytor skapar mer friktion, det är beklämmande men ändå en verklighet vi måste förhålla oss till och sträva efter att förbättra. Och förbättrar gör man genom att kunna sin historia, att analysera dåtiden och nutiden, förstå, utvärdera och utveckla, inte genom att haspla ur sig fördomar om en region med en mångfacetterad befolkning med 1.2 miljoner invånare.
Vad som förvånar mig är att Schulman och Guillou verkar ha följt nyhetsflödet helt utan att tolka det på djupet och filtrera det genom den kunskap och insiktsfullhet jag ändå tror att de besitter. De har tolkat mediabruset ungefär som de människor (många) som bygger sin verklighetsuppfattning på att bara läsa aftonbladets löpsedlar. Moralpanik uppstår och vips så sitter man i radio och påstår att rasism har med väderstreck att göra och att det finns obefläckade regioner med nästan bara goda människor. Det enda herrarna uppnår med sina uttalanden är att bli ett med löpsedlarna de förmodligen åstundar att själva pryda.
Här är förresten länken till programmet , jag misstänker att det finns nån slags komisk ambition, eller inte (P1, hur tänkte ni?).
lördag 10 april 2010
fredag 9 april 2010
Saab - it's personal
Så var det en gång, men som en motorjournalist skrev för några år sedan: det enda som är personligt med Saab nuförtiden är att tändningslåset fortfarande sitter på ett konstigt ställe. Ändå kryllar det av Saabklubbar, med entusiaster som i lyriska ordalag beskriver den där speciella känslan som Saaben framkallar när man sätter sig i den. Efter att ha åkt en Volvo 240 halva barndomen och rattat en under många övningskörningstimmar trodde jag att Saab var skräp, ända tills jag började köra en själv. Nu vet jag bättre, Saab är en speciell bil.
Att jämföra Saab och Volvo är lika självklart för många svenskar som att jämföra synt och hårdrock på 80-talet. Två av de första orden min svåger uttalade när han lärde sig prata som liten lär ha varit: olvo och aab. Inte konstigt att historien om Saabs uppgång och fall och återuppståndelse engagerar många svenskar.
Nu skrivs ett nytt kapitel i berättelsen om bilen med tändningslåset på ett konstigt ställe, Spyker vill lansera en retromodell av den gamla 92an, den första Saaben, den som ser ut som ett cigarretui. Om jag ska ikläda mig rollen som marknadsförare så tror jag att det är rätt väg att gå. Sedan 900-modellen har design och målgrupp varit varken det ena eller det andra. De senaste tio åren har Saab försökt vara lyxig som en Mercedes och trygg som en Volvo och sportig som en BMW vilket är som att spela alla matcher på bortaplan.
Med en retromodell kan Saab åter sticka ut i mängden. Sen om den är klumpig som retrobubblan eller smidig som retrohundkojan, spelar mindre roll, bara den syns.
Att jämföra Saab och Volvo är lika självklart för många svenskar som att jämföra synt och hårdrock på 80-talet. Två av de första orden min svåger uttalade när han lärde sig prata som liten lär ha varit: olvo och aab. Inte konstigt att historien om Saabs uppgång och fall och återuppståndelse engagerar många svenskar.
Nu skrivs ett nytt kapitel i berättelsen om bilen med tändningslåset på ett konstigt ställe, Spyker vill lansera en retromodell av den gamla 92an, den första Saaben, den som ser ut som ett cigarretui. Om jag ska ikläda mig rollen som marknadsförare så tror jag att det är rätt väg att gå. Sedan 900-modellen har design och målgrupp varit varken det ena eller det andra. De senaste tio åren har Saab försökt vara lyxig som en Mercedes och trygg som en Volvo och sportig som en BMW vilket är som att spela alla matcher på bortaplan.
Med en retromodell kan Saab åter sticka ut i mängden. Sen om den är klumpig som retrobubblan eller smidig som retrohundkojan, spelar mindre roll, bara den syns.
Världens tuffaste jobb
Nej, det är inte hummerfiskare i Barents hav, även om det påstås det i teve, världens tuffaste jobb är mattant, eller skolmåltidspersonal, som det heter, tufft för att det är otacksamt.
Kanske var jag ett ovanligt hungrigt barn, trots det relativa välstånd som präglade min barndoms hem, för när klassrumsklockan närmade sig halvtolv rann snålvattnet till och jag förvandlades till en ätarmaskin, likt vithajen, detta naturens under. När jag sedan stod där med brickan framför mig, redan preparerad med världens bästa, enligt nån bondepraktisk tes, krydda, nämligen hungern, fick ingenting komma mellan mig och skolmaten. Än i denna dag, när jag sluter ögonen, kan jag känna smaken av min matsalsfavorit, skomakarlådan. Kommer ni ihåg den? Den finns inte längre; stora bleck med potatismos, små biffar nedstuckna i prydliga rader och som inte detta var nog, dolda i potatismosen, små tärningar av stekt fläsk. Vem minns inte tyrolersåsen till tonfisksalladen, eller de stekta äggen, sunny side up, som så sent (?) som 1990 var standard till pyttipannan.
Varför är det då så tufft att servera mat till skolelever? Jo, för att det ingår i alla generationer elevers jobb att gnälla i matan, eller bamban, eller vad man föredrar att kalla matsalen. All mat är inte god. All mat är inte optimalt tillagad. All mat är inte fantasifullt komponerad. Men vem har tid eller råd med det? Jag har ätit i många matsalar på många skolor. Min aptit är måhända inte lika glupande som när jag var tonåring men det slår mig likväl att maten är helt fantastiskt med tanke på vad köken har att jobba med. Men visst kan man förbättra maten utan att spränga budgeten. Man måste inte servera kött varje dag bara för att snabbväxande tonårsgrabbar kräver det, det finns mättande alternativ.
I mitt tycke är det stora problemet att skolmaten helt enkelt är tråkig, det är mest bugafylla, som man säger i södern, och då har man underskattat elevernas förväntningar, chansa hellre med nåt lite klurigt än att på rutin sleva upp veckans tredje pastalåda.
Kanske var jag ett ovanligt hungrigt barn, trots det relativa välstånd som präglade min barndoms hem, för när klassrumsklockan närmade sig halvtolv rann snålvattnet till och jag förvandlades till en ätarmaskin, likt vithajen, detta naturens under. När jag sedan stod där med brickan framför mig, redan preparerad med världens bästa, enligt nån bondepraktisk tes, krydda, nämligen hungern, fick ingenting komma mellan mig och skolmaten. Än i denna dag, när jag sluter ögonen, kan jag känna smaken av min matsalsfavorit, skomakarlådan. Kommer ni ihåg den? Den finns inte längre; stora bleck med potatismos, små biffar nedstuckna i prydliga rader och som inte detta var nog, dolda i potatismosen, små tärningar av stekt fläsk. Vem minns inte tyrolersåsen till tonfisksalladen, eller de stekta äggen, sunny side up, som så sent (?) som 1990 var standard till pyttipannan.
Varför är det då så tufft att servera mat till skolelever? Jo, för att det ingår i alla generationer elevers jobb att gnälla i matan, eller bamban, eller vad man föredrar att kalla matsalen. All mat är inte god. All mat är inte optimalt tillagad. All mat är inte fantasifullt komponerad. Men vem har tid eller råd med det? Jag har ätit i många matsalar på många skolor. Min aptit är måhända inte lika glupande som när jag var tonåring men det slår mig likväl att maten är helt fantastiskt med tanke på vad köken har att jobba med. Men visst kan man förbättra maten utan att spränga budgeten. Man måste inte servera kött varje dag bara för att snabbväxande tonårsgrabbar kräver det, det finns mättande alternativ.
I mitt tycke är det stora problemet att skolmaten helt enkelt är tråkig, det är mest bugafylla, som man säger i södern, och då har man underskattat elevernas förväntningar, chansa hellre med nåt lite klurigt än att på rutin sleva upp veckans tredje pastalåda.
torsdag 8 april 2010
I love you, Sheriff Truman
I love you, Sheriff Truman, yttrar den kylige, cyniske och provocerande Albert Rosenfield när han med Trumans händer knutna runt sin hals avslutar en lång harang om den globala omsorgen vars principer styr hans liv. Kärlek och vänskap binder samman eller förgör människorna i Twin Peaks. Därför älskar jag serien. Även i de sista avsnitten, sågade av mången kritiker, är kärleken kitet som binder karaktärerna samman, skänker dem trovärdighet mitt i röran, och håller åskådaren fast.
Som den lilla rödhaken i Blue velvet flämtar hela tiden en låga av hopp i Lynch opålitliga Twin Peaks. Här finns hjältar och antihjältar i en värld som på många sätt inrymmer sagans kamp mellan ont och gott. Människan är otvivelaktigt god i Twin Peaks men ett lätt offer för ondskan. Ondskan finns i själens skrymslen, i rädslan, i den okända naturen. Lynch sätt att låta naturen härbärgera ondskans och godhetens krafter gör honom till en tolkare av amerikansk myt, på något sätt blir Twin Peaks en nexus där den amerikanska historien möts: Indianlegender, våld och droger, eisenhower-erans äppelpajgullegull, rock'n'roll och motorcyklar. Men Lynch lämnar vissa dörrar öppna till mer rationella förklaringar, eller den värld vi läser om i tidningarna eller ser om på tevenyheterna; När demonen Bob har lämnat Lelands kropp inför chockade vittnen frågar de sig hur något sådant kunde vara möjligt, varpå agent Cooper replikerar: Vore det lättare att förstå att en far skulle våldta och mörda sin egen dotter?
Kärleken är Twin Peaks röda tråd, det kan tyckas banalt men sätter i sin enkelhet fingret på det absolut svåraste som finns för en regissör, nämligen att gestalta relationer som berör. Teveserier som Lost och Heroes, som ofta nämns som efterföljare till Twin Peaks, kommer inte att stå emot tidens tand eftersom de innehåller för få trovärdiga relationer. För att inte tala om uppsjön av komediserier från USA eller dramaserier från Sverige. En karaktär kan vara hur knäpp som helst så länge den står i en trovärdig relation till någon annan; Nadine i Twin Peaks känns med andra ord mer trovärdig än den mest "normala" rollfiguren i Saltön.
Att Twin Peaks lades ner innan tredje säsongen skulle spelas in är frustrerande. Lynch hade allt klart för sig när vi lämnades med en knäckande cliffhanger i Coopers badrum i sista avsnittet av säsong två. Vi lär aldrig få se fortsättningen, men bara lugn, Cooper blir återställd, det är i alla fall vad jag desperat intalar mig.
Som den lilla rödhaken i Blue velvet flämtar hela tiden en låga av hopp i Lynch opålitliga Twin Peaks. Här finns hjältar och antihjältar i en värld som på många sätt inrymmer sagans kamp mellan ont och gott. Människan är otvivelaktigt god i Twin Peaks men ett lätt offer för ondskan. Ondskan finns i själens skrymslen, i rädslan, i den okända naturen. Lynch sätt att låta naturen härbärgera ondskans och godhetens krafter gör honom till en tolkare av amerikansk myt, på något sätt blir Twin Peaks en nexus där den amerikanska historien möts: Indianlegender, våld och droger, eisenhower-erans äppelpajgullegull, rock'n'roll och motorcyklar. Men Lynch lämnar vissa dörrar öppna till mer rationella förklaringar, eller den värld vi läser om i tidningarna eller ser om på tevenyheterna; När demonen Bob har lämnat Lelands kropp inför chockade vittnen frågar de sig hur något sådant kunde vara möjligt, varpå agent Cooper replikerar: Vore det lättare att förstå att en far skulle våldta och mörda sin egen dotter?
Kärleken är Twin Peaks röda tråd, det kan tyckas banalt men sätter i sin enkelhet fingret på det absolut svåraste som finns för en regissör, nämligen att gestalta relationer som berör. Teveserier som Lost och Heroes, som ofta nämns som efterföljare till Twin Peaks, kommer inte att stå emot tidens tand eftersom de innehåller för få trovärdiga relationer. För att inte tala om uppsjön av komediserier från USA eller dramaserier från Sverige. En karaktär kan vara hur knäpp som helst så länge den står i en trovärdig relation till någon annan; Nadine i Twin Peaks känns med andra ord mer trovärdig än den mest "normala" rollfiguren i Saltön.
Att Twin Peaks lades ner innan tredje säsongen skulle spelas in är frustrerande. Lynch hade allt klart för sig när vi lämnades med en knäckande cliffhanger i Coopers badrum i sista avsnittet av säsong två. Vi lär aldrig få se fortsättningen, men bara lugn, Cooper blir återställd, det är i alla fall vad jag desperat intalar mig.
tisdag 6 april 2010
Tekniken och etiken
På en föreläsning häromdagen visade föreläsaren upp en artikel ur SDS som ironiserade över kritiken mot den tekniska utvecklingen. Föreläsningen handlade om IT och skolan och skulle väl på något sätt belysa hur den äldre generationen alltid är skeptisk mot det nya. Det är lätt att vara ironisk. Ironi är ett effektivt sätt att bemöta argument utan att behöva vara konstruktiv och uppmana till samtal.
Det är lätt att skoja om hur domedagsprofeterna trodde att televisionen skulle göra människor till slavar. Men är det inte det vi är när vi spenderar timme efter timme varje dag framför såpor och dokusåpor med reklam emellan? Dataspelen skulle göra oss mer våldsamma. Det är bara för dumt, tänker man innan man ser hur amerikanska soldater under förväntansfull upphetsning skjuter ihjäl obeväpnade irakier från en helikopter, i ett klipp från -07 nyss offentliggjort av Wikileaks. Det är känt att den amerikanska militären övar krigföring med hjälp av datasimulationer, som det kallas, alltså dataspel, inte bara för att det är billigare utan för att det avhumaniserar fienden. Jag befarar att soldaterna i helikoptern inte riktigt förstod att det var människor de sköt på.
Om det inte råder ett dynamiskt förhållande mellan den tekniska utvecklingen och kritiken mot densamma riskerar vi att förlora kontrollen. Tekniken ska vara vår tjänare, en relevant klyscha i sammanhanget.
En knapptryckning bort, heter det. Vad är det? En ny CD från en nätbutik, en prenumeration, en artikel, porr, en dödskjutning, att kalla någon hora, att delta i en hatkampanj? Det sistnämnda var en knapptryckning bort för tjugotusen personer på face book i samband med tragedin på en parkeringsplats i Landskrona.
Det är lätt att ryckas med, det är lätt att trycka på knappen. Jag frågade en skolelev som på facebook hade kallat en fd kompis för hora och hennes familj för diverse hemskheter om hon var beredd att upprepa det hon skrivit öga mot öga med familjen. Det vägrade hon.
Skulle alla tjugotusen som deltar i hatkampanjen mot den misstänkte förövaren och hans familj vara beredda att konfrontera honom eller familjen med sina ord?
Nej, jag tänkte väl det. Låt rättsstaten döma.
Jag klandrar inte människorna som hatar mördaren, hatet är begripligt när det obegripliga sker och situationen på parkeringsplatsen är något många kan relatera till: Jag har också tutat på andra bilister, tänk om...
Poängen är att hatet aldrig får institutionaliseras. Frågan är vad de sociala medierna kan komma att bli. Jag ser få skillnader mellan mobben på nätet och mobben som lynchade i den amerikanska södern, mobben som aldrig missade missade en avrättning på galgbacken, mobben som brände häxor eller mobben som matades med gladiatorspel.
Det är lätt att skoja om hur domedagsprofeterna trodde att televisionen skulle göra människor till slavar. Men är det inte det vi är när vi spenderar timme efter timme varje dag framför såpor och dokusåpor med reklam emellan? Dataspelen skulle göra oss mer våldsamma. Det är bara för dumt, tänker man innan man ser hur amerikanska soldater under förväntansfull upphetsning skjuter ihjäl obeväpnade irakier från en helikopter, i ett klipp från -07 nyss offentliggjort av Wikileaks. Det är känt att den amerikanska militären övar krigföring med hjälp av datasimulationer, som det kallas, alltså dataspel, inte bara för att det är billigare utan för att det avhumaniserar fienden. Jag befarar att soldaterna i helikoptern inte riktigt förstod att det var människor de sköt på.
Om det inte råder ett dynamiskt förhållande mellan den tekniska utvecklingen och kritiken mot densamma riskerar vi att förlora kontrollen. Tekniken ska vara vår tjänare, en relevant klyscha i sammanhanget.
En knapptryckning bort, heter det. Vad är det? En ny CD från en nätbutik, en prenumeration, en artikel, porr, en dödskjutning, att kalla någon hora, att delta i en hatkampanj? Det sistnämnda var en knapptryckning bort för tjugotusen personer på face book i samband med tragedin på en parkeringsplats i Landskrona.
Det är lätt att ryckas med, det är lätt att trycka på knappen. Jag frågade en skolelev som på facebook hade kallat en fd kompis för hora och hennes familj för diverse hemskheter om hon var beredd att upprepa det hon skrivit öga mot öga med familjen. Det vägrade hon.
Skulle alla tjugotusen som deltar i hatkampanjen mot den misstänkte förövaren och hans familj vara beredda att konfrontera honom eller familjen med sina ord?
Nej, jag tänkte väl det. Låt rättsstaten döma.
Jag klandrar inte människorna som hatar mördaren, hatet är begripligt när det obegripliga sker och situationen på parkeringsplatsen är något många kan relatera till: Jag har också tutat på andra bilister, tänk om...
Poängen är att hatet aldrig får institutionaliseras. Frågan är vad de sociala medierna kan komma att bli. Jag ser få skillnader mellan mobben på nätet och mobben som lynchade i den amerikanska södern, mobben som aldrig missade missade en avrättning på galgbacken, mobben som brände häxor eller mobben som matades med gladiatorspel.
onsdag 31 mars 2010
Påsken är här
På våra breddgrader är julen den största kristna högtiden men på de flesta andra håll är påsken nummer ett, särskilt i katolska samhällen. I Spanien går processionerna genom stad och by och kvarter, dygnet runt, alla präglade av just den dagens budskap. Vissa ordnar, peñas, täcker sina ansikten, att gå i procession är då ett sätt att rena sig, ett samtal mellan individen och Gud som sker anonymt. Ibland bär de kedjor, ju fler kedjor desto större synd. Förr kunde dömda brottslingar få permission till påsk för att få en chans att be om förlåtelse.
I Sverige är det inte så vanligt att följa Stilla veckans rytm, men i kyrkorna gör man det, om än inte med samma dramaturgi som i Spanien eller med den katolska kyrkans fokus på synden. Påsken i våra kyrkor handlar mer om stillhet och eftertanke; minns det som hände, minns budskapet.
Min beska knorr handlar inte om själva påsken utan om Turinsvepningen, som enligt uppgifter har undersökts med ny teknik. Jag tycker visserligen att det är jättespännande att försök görs att återskapa ansiktet som finns avtryckt på duken, spännande på ett Indiana Jones-vis, jag tycker bara att tajmingen känns så löjligt perfekt, när om någonsin ska man rekonstruera Jesus ansikte i en datorsimulation om inte nu, lagom till påsk. Det påminner lite om Dan Browns Änglar och demoner där påvens kammarherre konstruerar ett mirakel för att locka tillbaka den vilsna mänskligheten till kyrkan.
Miraklet är högst centralt i påskhögtiden men det finns värden i budskapet som känns mer angelägna. Lunds Universitets rektors beslut att ställa upp för de hemlösa är att verka för dessa värden. Ett föredömligt initiativ sprunget ur en universitetsvärld som inte sällan riktar sig mot marknaden, där de feta anslagen finns. Det finns så klart invändningar. Eller? En moderat kommunpolitiker gillar i och för sig initiativet men hyser farhågor att det blir utom kontroll och drar fler hemlösa till kommunen. Det måste vara jobbigt att vara blå och ständigt känna kravet att ta ner idealisterna på jorden, så här i påsktider och allt.
I Sverige är det inte så vanligt att följa Stilla veckans rytm, men i kyrkorna gör man det, om än inte med samma dramaturgi som i Spanien eller med den katolska kyrkans fokus på synden. Påsken i våra kyrkor handlar mer om stillhet och eftertanke; minns det som hände, minns budskapet.
Min beska knorr handlar inte om själva påsken utan om Turinsvepningen, som enligt uppgifter har undersökts med ny teknik. Jag tycker visserligen att det är jättespännande att försök görs att återskapa ansiktet som finns avtryckt på duken, spännande på ett Indiana Jones-vis, jag tycker bara att tajmingen känns så löjligt perfekt, när om någonsin ska man rekonstruera Jesus ansikte i en datorsimulation om inte nu, lagom till påsk. Det påminner lite om Dan Browns Änglar och demoner där påvens kammarherre konstruerar ett mirakel för att locka tillbaka den vilsna mänskligheten till kyrkan.
Miraklet är högst centralt i påskhögtiden men det finns värden i budskapet som känns mer angelägna. Lunds Universitets rektors beslut att ställa upp för de hemlösa är att verka för dessa värden. Ett föredömligt initiativ sprunget ur en universitetsvärld som inte sällan riktar sig mot marknaden, där de feta anslagen finns. Det finns så klart invändningar. Eller? En moderat kommunpolitiker gillar i och för sig initiativet men hyser farhågor att det blir utom kontroll och drar fler hemlösa till kommunen. Det måste vara jobbigt att vara blå och ständigt känna kravet att ta ner idealisterna på jorden, så här i påsktider och allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)