Samma plats i juni. Vattnet har sjunkit undan och skapat en perfekt odlingsbädd för midsommarens blomster.
lördag 26 juni 2010
Årstiderna på Drakamöllan
April. Den lilla bäcken flyter genom hagen, frisk och stark efter snösmältningen.
Samma plats i juni. Vattnet har sjunkit undan och skapat en perfekt odlingsbädd för midsommarens blomster.
Samma plats i juni. Vattnet har sjunkit undan och skapat en perfekt odlingsbädd för midsommarens blomster.
fredag 25 juni 2010
Beige, beigare, Italien
Nu har det gått ett knappt dygn sen Gli Azzurri fick respass ur VM. Det har gått tjugoåtta år sen en liten grabb reste sig i vredesmod på en bar i Rimini, gav de glädjeyttrande italienarna onda ögat och vandrade hem till hotellet själv längs de öde gatorna. Italien hade precis eliminerat Brasilien med 3-2 i den turnering de så småningom skulle vinna, Rossi gjorde samtliga mål. Dagen efter var den lille grabben omvänd, Rossi var världens bästa och en tröja med texten ITALIA inhandlades inför bilresan hem genom Västtyskland. Den tröjan blev den lille grabben ombedd att byta på ett gasthaus i Bayern dagen efter finalen. Men kärleken till Gli Azzurri hade kommit för att stanna.
Och så blev det så här. Jag är inte överdrivet besviken och jag tänker inte göra carpaccio av spelarna. Jag är mest orolig. Frankrike kan i alla fall skylla på kaos och bråk, Italien kan inte skylla på något, det var bara så att laget inte var bättre än så här. Sanningen är att Italien inte har fått fram någon fixstjärna sen Totti, och han var inte till särskilt stor hjälp i landslagets blåa dress. Senast Italien hade en stjärna i paritet med Ronaldo, Zlatan, Messi eller Rooney var Roberto Baggio, och det var ett tag sen. När Italien är som bäst kännetecknas de av karaktär, kyla och måltjuvar. I årets VM fanns ingetdera. Det är dags för förbundet att göra en grundlig analys av misslyckandet, som svenska fotbollförbundet gjorde efter VM-90. Vi vet alla hur det gick sen. Forza Italia!
Och så blev det så här. Jag är inte överdrivet besviken och jag tänker inte göra carpaccio av spelarna. Jag är mest orolig. Frankrike kan i alla fall skylla på kaos och bråk, Italien kan inte skylla på något, det var bara så att laget inte var bättre än så här. Sanningen är att Italien inte har fått fram någon fixstjärna sen Totti, och han var inte till särskilt stor hjälp i landslagets blåa dress. Senast Italien hade en stjärna i paritet med Ronaldo, Zlatan, Messi eller Rooney var Roberto Baggio, och det var ett tag sen. När Italien är som bäst kännetecknas de av karaktär, kyla och måltjuvar. I årets VM fanns ingetdera. Det är dags för förbundet att göra en grundlig analys av misslyckandet, som svenska fotbollförbundet gjorde efter VM-90. Vi vet alla hur det gick sen. Forza Italia!
tisdag 22 juni 2010
Några favoritklichéer om fotboll
Det finns många etablerade föreställningar i fotbollsvärlden. Idag listar jag fem stycken som jag har funderat på under pågående VM. Jag tar tacksamt emot fler förslag!
1. Afrikanska lag är fysiskt starka, individuellt skickliga men dåligt organiserade. För liknande formuleringar hänvisas till Nordisk familjebok anno tidigt 1900-tal, slå på bokstaven "n".
2. Tyskarna spelar metodiskt. Andra lag är möjligtvis "organiserade" eller har "en tydlig spelidé".
3. Brasilien är alltid mest sevärt. Klacksparken är inte mer än en passning och har varit så sen Gunnar Grens tid, men när en brasse klackar en boll utbrister Chris och Robban gärna: oj oj oj, de är så skickliga.
4. Italienare faller lätt. Till skillnad från andra då?
5. USA är alltid underdog. Trots rutin, skicklighet och hyfsat VM-facit. Är det månne så européer vill att det alltid ska vara?
1. Afrikanska lag är fysiskt starka, individuellt skickliga men dåligt organiserade. För liknande formuleringar hänvisas till Nordisk familjebok anno tidigt 1900-tal, slå på bokstaven "n".
2. Tyskarna spelar metodiskt. Andra lag är möjligtvis "organiserade" eller har "en tydlig spelidé".
3. Brasilien är alltid mest sevärt. Klacksparken är inte mer än en passning och har varit så sen Gunnar Grens tid, men när en brasse klackar en boll utbrister Chris och Robban gärna: oj oj oj, de är så skickliga.
4. Italienare faller lätt. Till skillnad från andra då?
5. USA är alltid underdog. Trots rutin, skicklighet och hyfsat VM-facit. Är det månne så européer vill att det alltid ska vara?
Jag är fortfarande sur
Guds hand hette det 1986 när Maradona boxade in ett mål mot England. Han kommer alltid att ha fuskarstämplen kvar, trots sin storhet. Henrys hands mot Irland i kvalet ledde till offentlig skam för honom personligen och alla fotbollsintresserade fransmän. Jag kan tänka mig hur tongångarna är i Irland just nu med tanke på hur illa Les Bleus har spelat! Varför blir det inte mer rabalder kring Fabianos avgörade handsmål (och lögnen: "den tog på axeln") mot Elfenbenskusten? Som jag nämnde igår, brassar är alltid brassar, förhandfavoriter, gullegullaget, Pelé, samba, överstegsfinter (se bara på den överskattade Robinhos kosackdans över bollen varenda gång han har den framför sig, publiken jublar och Mats Nyström får tårar i ögonen där han sitter i VM-studion och leder VM-sändningarnas i särklass mest meningslösa program).
Denna återkommande och okritiska dyrkan av brasiliansk fotboll har bland annat resulterat i att Fabianos orgie i handboll har hyllats som ett "fantastiskt solonummer" av många, utom av ivorianer förstås, och att brassarna har fått flera spelare i det lag som tv4-tittarna hade röstat fram. Robinho fick en plats men jag kan tänka mig ett antal spelare som har varit mycket bättre än Robinho, men i lag som publik och media inte betraktar med samma välvilliga blick.
Brasilien och Robinho är bra, så bra att de kan vinna VM. Men för allt i världen, försök att inta en kritisk hållning även gentemot dem, kära journalister.
Denna återkommande och okritiska dyrkan av brasiliansk fotboll har bland annat resulterat i att Fabianos orgie i handboll har hyllats som ett "fantastiskt solonummer" av många, utom av ivorianer förstås, och att brassarna har fått flera spelare i det lag som tv4-tittarna hade röstat fram. Robinho fick en plats men jag kan tänka mig ett antal spelare som har varit mycket bättre än Robinho, men i lag som publik och media inte betraktar med samma välvilliga blick.
Brasilien och Robinho är bra, så bra att de kan vinna VM. Men för allt i världen, försök att inta en kritisk hållning även gentemot dem, kära journalister.
Grattis Indien!
Nu öppnar en-störrre-snabbmatskedja i Taj Mahal!
Man ska inte romantisera om fjärran länder och hoppas att de ska förbli annorlunda och exotiska till varje pris, det är kolonialt och hämmande för ett land, eller? Indien har länge varit ett drömresmål för västerlänningar som vill göra en djupare resa än den gängse. Jag är inte hånfull, tvärtom, jag tycker om att öppna mina sinnen när jag är på resa och låta resmålet krypa in under skinnet på mig, omvälva mig, tjusa mig såväl som störa mig. Jag tycker om exotiskt, annorlunda, jag tycker om när det inte är som hemma.
Indien är ett speciellt land, ett fredat land i många hänseenden: med världens äldsta apartheidsystem parallellt med en explosionsartad ekonomisk utveckling förvandlas Indien till världens största "IU-land", en tummelplats för investerare från ekonomiskt starka nationer. Hundratals miljoner lever under existensminimum men i överklassen och den nya medelklassen växer ohälsan till följd av ett stillasittande liv i gated communities och tillgången till västvärldens största bidrag till världssamfundet, snabbmaten, med transfetter.
Jag har ingen klurig poäng med det här inlägget förutom att det är med blandade känslor jag läser om snabbmatens intåg i Indien och vilka konsekvenser det får för befolkningen.
Ett land ska inte vara ett etnografiskt tillstånd för turisternas beskådan, men, det ska inte heller vara en dumpningplats för det sämsta ur den globala västerländska kulturen eller en arena för samvetslös exploatering. Inget ont om samhällets stöttepelare i Indien, liksom många andra runtom i världen lever de i villfarelsen att tillväxt är vägen till frälsning för alla, och då tackar man inte nej till den som vill öppna en verksamhet som skapar jobbtillfällen och inflöde av pengar. Må det vara en skrupellös leksakstillverkare som nyttjar kryphål i internationella bestämmelser om barnarbete, eller en hamburgerkedja. KFC, MCD, BK med flera ser givetvis en fantastisk marknad i världens näst största land och eftersom marknadskrafternas svar på allt är att det är bra att konsumera spelar det dem ingen roll att den indiska sjukvården får ta hand om tiotals miljoner nya diabetiker per år. Den halva miljard som inte har råd att gå till doktorn har tack och lov inte diabetes, if you catch my drift.
Man ska inte romantisera om fjärran länder och hoppas att de ska förbli annorlunda och exotiska till varje pris, det är kolonialt och hämmande för ett land, eller? Indien har länge varit ett drömresmål för västerlänningar som vill göra en djupare resa än den gängse. Jag är inte hånfull, tvärtom, jag tycker om att öppna mina sinnen när jag är på resa och låta resmålet krypa in under skinnet på mig, omvälva mig, tjusa mig såväl som störa mig. Jag tycker om exotiskt, annorlunda, jag tycker om när det inte är som hemma.
Indien är ett speciellt land, ett fredat land i många hänseenden: med världens äldsta apartheidsystem parallellt med en explosionsartad ekonomisk utveckling förvandlas Indien till världens största "IU-land", en tummelplats för investerare från ekonomiskt starka nationer. Hundratals miljoner lever under existensminimum men i överklassen och den nya medelklassen växer ohälsan till följd av ett stillasittande liv i gated communities och tillgången till västvärldens största bidrag till världssamfundet, snabbmaten, med transfetter.
Jag har ingen klurig poäng med det här inlägget förutom att det är med blandade känslor jag läser om snabbmatens intåg i Indien och vilka konsekvenser det får för befolkningen.
Ett land ska inte vara ett etnografiskt tillstånd för turisternas beskådan, men, det ska inte heller vara en dumpningplats för det sämsta ur den globala västerländska kulturen eller en arena för samvetslös exploatering. Inget ont om samhällets stöttepelare i Indien, liksom många andra runtom i världen lever de i villfarelsen att tillväxt är vägen till frälsning för alla, och då tackar man inte nej till den som vill öppna en verksamhet som skapar jobbtillfällen och inflöde av pengar. Må det vara en skrupellös leksakstillverkare som nyttjar kryphål i internationella bestämmelser om barnarbete, eller en hamburgerkedja. KFC, MCD, BK med flera ser givetvis en fantastisk marknad i världens näst största land och eftersom marknadskrafternas svar på allt är att det är bra att konsumera spelar det dem ingen roll att den indiska sjukvården får ta hand om tiotals miljoner nya diabetiker per år. Den halva miljard som inte har råd att gå till doktorn har tack och lov inte diabetes, if you catch my drift.
måndag 21 juni 2010
Rivaldofilmningen har blivit vardag
När Rivaldo kastade sig på marken med händerna för ansiktet efter att ha fått en lös boll på benet under VM 02' anade han inte vilka konsekvenser det skulle få. Han blev utskälld, hånad, utskrattad och isolerad. Detta fick konsekvenser även för hans spel. Han spelade vidare i Europa men hade förbrukat sina chanser att fortsätta var en fotbollens ambassadör. Nu tänker alla på filmningen när han kommer på tal, inte på hans bollkonst.
I årets VM verkar en hel generation spelare, och domare, ha glömt bort det där. Aldrig tidigare har jag sett så många spelare täcka för en förmodad smäll i ansiktet efter lätt klapp på axeln som under pågående turnering. Domarna köper det varje gång. Man blir så trött.
Innan turneringen trodde jag inte att jag skulle hylla spelaren och laget jag brukar driva med för deras usla karaktär. Men Ronaldos och hans Portugals uppvisning (7-0) mot Nordkorea var ett skönt avbrott i gnäll-VM 2010, och med gnäll menar jag både spelare, tränare och... undertecknad.
I årets VM verkar en hel generation spelare, och domare, ha glömt bort det där. Aldrig tidigare har jag sett så många spelare täcka för en förmodad smäll i ansiktet efter lätt klapp på axeln som under pågående turnering. Domarna köper det varje gång. Man blir så trött.
Innan turneringen trodde jag inte att jag skulle hylla spelaren och laget jag brukar driva med för deras usla karaktär. Men Ronaldos och hans Portugals uppvisning (7-0) mot Nordkorea var ett skönt avbrott i gnäll-VM 2010, och med gnäll menar jag både spelare, tränare och... undertecknad.
Bildts förflutna hinner ikapp
Rätt ska vara rätt, om så efter ett antal år. Att sitta i en bolagsstyrelse för ett oljebolag som utvinner olja i ett av världens fattigaste och mest våldshärjade länder måste leda till någon form av rannsakan. Eftersom Bildt inte har förmågan att rannsaka sig själv får man förmoda att han var lyckligt ovetande om hur bolaget bedrev affärsverksamhet i tredje världen när han satt där och höstade in arvoden samtidigt som soldater fördrev hela befolkningar, dödade och våldtog. Han verkade inte bekommas av historien när det begav sig, så varför skulle han bekommas nu? Han kanske tycker att det är helt ok att utvinna olja med en förtryckarregims godkännande? Nej, så kan det inte ha varit, Bildt är ju så oerhört kunnig, hans omvärldskunskap oöverträffad (sarkasmometern går i taket), han är ju trots allt utrikesminister.
Rättsprocessen får ha sin gång, kanske faller ingen juridisk skugga över Bildt i slutändan, men den moraliska ravin han vandrar i förblir kall och mörk.
Rättsprocessen får ha sin gång, kanske faller ingen juridisk skugga över Bildt i slutändan, men den moraliska ravin han vandrar i förblir kall och mörk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)