Kulturella yttringar låter sig inte fjättras av fördomar

”Svenskhet är något som skapas här och nu”, sa en av de kloka bisittarna i ett radioprogram igår, apropå nationaldagen. 

Ingen dag stöts och blöts så mycket som nationaldagen. Björn Söder (Sd) fick också komma till tals i programmet via telefon och menade att nationaldagen borde få vara en dag för svenska kulturyttringar. Han förstod bl a inte att samban kunde platsa bredvid den svenska folkdansen på Skansen.

Jag upprepar, ”svenskhet är något som skapas här och nu”. 

Men sverigedemokrater är i regel ganska säkra på vad som är svenskt.

Så när menar Söder att svenskheten fixerades? I Dalarna på 1800-talet? Vid freden i Roskilde? Fotbolls-VM 1994? Transiteringen av tyska soldater under kriget? Raoul Wallenberg? Zlatans genombrott? Tvångssterilisering av romer? Hälften kvinnor i Riksdagen? Skogar, fjäll och sjöar? ABBA?

Jag bara undrar.

Att känna ödmjukhet gentemot det som varit och gemenskap inför en förhoppningsvis fortsatt demokratisk framtid borde räcka som incitament för att fira den i världssamfundet ganska lyckade geografiska avgränsningen Sverige.

Hommage till en ikon

Petrov, Charlamov, Michajlov. Jag var inte gammal när jag rabblade den ramsan. 

Makarov, Krutov, Larionov. Namnen som tog över. Superfemman. CCCP. 

Makarov, Krutov, Larionov, namn som mer än något stod för idrottslig estetik och effektivitet. 

1983. Jag var elva år gammal och tävlade med en klasskamrat om vem av oss som kunde skriva den längsta berättelsen. Hans berättelse hette Resan till Memphis, en titel som definitivt spöade min helt opoetiska, Den svarta katten i Peking. Men min berättelse vann med sina 101 sidor. Någonstans på vinden ligger de där sidorna och gulnar av fukt och ålder. Berättelsen om pojkgänget som skulle åka till Thailand för att leta upp en stulen Buddha i massivt guld. Vägen gick via Peking där en talande katt bistod med den avgörande ledtråden. Men först en mellanlandning i Moskva där Sergej Makarov, hockeyikon, hämtade det förväntansfulla pojkgänget i sin Audi Quattro. Samtidsreferenserna är flera. 

Makarov var den stora idolen i superfemman. Hans lekfulla stil och hans leende stod i kontrast till de andra kedjekamraternas mer kontrollerade minspel. Fetisov, den politiskt frispråkige, och Kasatonov, den lydige, den röda maskinens försvarsgiganter. Larionov var den eftertänksamme typen, arkitekten bakom anfallsspelet. 

Sen var det Krutov. Ett kraftpaket, inte stor men stark, smidig och effektiv framför mål. Men vad jag minns bäst är ändå hans ansiktsuttryck. Ögonbrynen tippade neråt, han såg ut att titta lite uppåt, bekymrad. 

Han var gåtfull. Jag minns när han gjorde någon säsong i de lägre svenska divisionerna. Han svarade på en reporters frågor precis på samma sätt som under tränare Tichonovs vakande öga under storhetstiden. Men jag minns också att han bjöd på ett leende. Jag kommer inte ihåg varför han log, men det gjorde intryck. 

Tack Vladimir, för oförglömliga idrottsögonblick.

Nycklar till svensk framgång i EM-slutspelet

Nycklar till svensk framgång i premiären. Något redigerad sedan gårdagens match mot Serbien (2-1).

Nu börjar snart slutspelet och Blågult är redo för den ukrainska anstormningen den 11/6. Eller?

Första nyckeln: Ukraina är ett bra lag, det måste alla inse. Hemmapubliken blir dessutom en faktor, domaren måste förhålla sig neutral. Det skulle inte förvåna mig om Ukraina söker en tidig straff.

Andra nyckeln: Hänger backlinjen med den första kvarten har vi en god chans att kyla ner tillställningen och vinna matchen på bättre kunnande, om de också kan freda området runt Isaksson; Men att som igår, för andra matchen i rad, släppa in ett mål på hörna känns inte betryggande. Mellberg måste styra sin avdelning med mycket fastare hand än vi hittills sett.

Tredje nyckeln: Sebastian Larsson. Inlägget till Zlatan i matchen mot Island var ett perfekt exempel på så kallad spetskompetens. Larsson har den, och den behövs i ett landslag som dessvärre saknar spets här och där. Igår såg vi en fin framspelning av Rasmus Elm till Toivonen. Vi som har sett Elm i Alkmaar vet vad han kan. Måtte han visa upp det den 11/6.

Fjärde nyckeln: Målsinne. Att bränna lägen är otänkbart i ett slutspel. Laget har visserligen duktiga anfallare men inte så kliniska avslutare. Upp till bevis för vem som än hugger längst fram. Mål i två raka matcher av Toivonen talar mot mitt resonemang. Hoppas trenden håller i sig, han lär starta i premiären. Ola är en typisk matchvinnare.

Slutsats: Stjärnorna måste prestera på högsta nivå. Kollektivet kan inte ensamt nöta ner motståndarna. De svenska landslag som har lyckats i mästerskap har lite stereotypt beskrivits som typiska svenska kollektiv. Men ett bronslag 94 utan målfabriken Andersson/Dahlin, kreatören Brolin, den karriärspeakande Ravelli eller spelmotorn Thern, hade aldrig tagit sig vidare ur gruppspelet, det säger sig självt. Individualisterna måste stega fram och ta ansvar!

Sandlåda i Riksdagen

Ibrahim Baylan, skolpolitisk talesperson för S, KU-anmäler Jan Björklund, utbildningsminister (Fp), för bristande rättssäkerhet i betygsättningen enligt den nya läroplanen. Ska man KU-anmäla i tid och otid? är det inte bättre att man kontrar med förslag på en bättre skolpolitik? Fast det handlar förstås om trovärdighet, och där brister det om man tillhör S, som ju faktiskt är partiet som sjösatte skolpolitikens egen Titanic, kommunaliseringen. 

Nu tillhör jag visserligen Björklunds argaste kritiker. Under hans tid som utbildningsminister har den svenska skolan skjutits i sank totalt, och då menar jag pepprats i sönder av den ena salvan av kortsiktiga lösningar efter den andra.

Men KU-anmäla? Nja. Björklunds reaktion däremot borde rendera i åtminstone en åthutning av statsministern. Att kalla Baylans utspel för ”trams” är respektlöst.   

Sen har vi Gustav Fridolin (Mp) som vill ge lärare ordinationsrätt, alltså möjligheten att ordinera elever med läs och skrivsvårigheter specialundervisning. Stopp ett tag, ordinerar saker gör den som har utbildning för det. En ämneslärare ordinerar rätt didaktiska metoder för att ge eleverna chansen att nå målen enligt kursplanen. En ämneslärare ska också kunna tipsa specialpedagogerna om elever man befarar har någon form av funktionsnedsättning. Men att ordinera specialpedagogik, det kan bara specialpedagogerna göra, för att de har utbildningen.

På en arbetsplats har man olika ansvarsområden, det gäller även på en skola. Lika lite som matteläraren förväntas vara en fena på spanska kan man förvänta sig att ämnesläraren ska behärska det som specialpedagogen har utbildning för.

Hur ska då skolan bli bättre igen? För den svenska skolan har varit bra. 

Till att börja med. Skolan kan inte lastas för attityder som kommer hemifrån. Otrevligt bemötande, rasism och hotelser är många lärares vardag. Hemmen måste åläggas ett större ansvar och skolan som institution måste stå starkare. 

Skolan kan inte heller lastas för en havererad välfärdspolitik. Om barn kommer till skolan utan att ha ätit frukost och utan att kunna se fram emot en näringsriktig måltid när de kommer hem måste det finnas resurser för att ta hand om dem. Resurserna finns i samhället och måste frigöras vid behov. 

Skolan vill hjälpa och stötta men kan inte ensam hållas ansvarig.  Det handlar om demografiska strukturer, politik och ekonomi.

Med andra ord. Förstatliga skolan och behovspröva skolpengen.

Skolverket och journalisterna sitter i samma båt

Jag ger inte mycket för Skolverkets rapport om brister i skolan. Att det finns brister i skolan är inte någon nyhet, men vad det beror på är inte fullt så enkelt som Sv menar. 

Jag är lärare och därför part i målet, men:

Arbetsbördan och de icke-pedagogiska uppgifterna är självklara orsaker till skolans oförmåga att ta hand om ungdomarnas utbildning. Kompetensen finns, men många lärare är bakbundna av arbetsuppgifter som andra har utbildning för. Många skolor har kanslister anställda på deltid. 

Vem förväntas göra kanslistens uppgifter när inte kanslisten är där? Lärarna.

På en annan skola jag känner till finns 2 utbildade specialpedagoger på en skola med 250 elever. Skolan har ett upptagningsområde med låg utbildningsnivå och svag ekonomi och har i runda tal 4 elever med läs- och skrivsvårigheter i varje klass. Barn med emotionella och sociala svårigheter, som ofta har likartade funktionsnedsättningar, icke räknade. 

Vem förväntas erbjuda en anpassad specundervisnig utan att ha utbildningen för det? Lärarna.

När elever mobbar varandra på skolan, ute på stan och på nätet undrar föräldrarna vad vi gör åt saken. Vi jobbar som djur med till bud stående medel, blir svaret. När vi däremot frågar föräldrarna vad de gör för att deras barn inte ska mobba andra får rektorn arga mail från föräldrar som tycker att vi lärare inte gör vårt jobb.

Vem förväntas uppfostra barn när föräldrarna inte gör det?

Lärarna.

När en tidning skriver snyftreportage om elever som inte får den hjälp de behöver får lärarna aldrig chansen att ge journalisterna en bredare bild av verksamheten och den demografiska, ekonomiska och sociala strukturen som omger skolan. Lärarnas perspektiv är inte intressant.

Slutligen, för att rätta en typisk journalistisk halvmesyr som presenteras i artikeln: Skolverket har aldrig påpekat att de bristande åtgärdsprogrammen enbart lägger ansvaret på eleven och föräldrarna och att därmed skolan skulle smita från sitt ansvar. Däremot uttrycker ett åtgärdsprogram i regel att skolan, undervisande lärare, elev och hem tillsammans ansvarar för att åtgärdsprogrammet följs. 

Varför skulle det vara fel? 

Att sedan Skolverket från och med den nya skollagen och vidhängande läroplan förbjuder oss att överhuvudtaget blanda in eleverna i ansvaret för deras skolgång är bara ren och skär idioti.

Ex players rebirth

Jag gillar ovidkommande jämförelser, det är en fotbollsstatistikers signum. Jag kan fortfarande dra paralleller mellan en match i fotbolls VM 1982 och en match på stadion, jag tycker alltid det är roligt att se gamla storspelares stil i nya stjärnors spelsätt.  

Derbyt igår kunde ha slutat 6-0 till Malmö FF, minst, så stor var skillnaden. Men Pär Hansson i HIF målet gjorde en rad omöjliga räddningar och ribban satt för långt ner två gånger. 

Det var tydligt att ersättarna i det skadeskjutna HIF inte orkade stå emot trycket från det ljusblå laget eller den vägg av kärlek, tack Tom P för den metaforen, som ramade in tillställningen på ett sätt som få arenor kan mäkta med i det här landet. 

Jag skrev häromdagen om karaktär och hunger. Igår fanns det både och i MFF. Spelarna var som ystra buffégäster på en ”ät så mycket du orkar”-krog och tog för sig av bollen, motståndarna och stämningen med glupande aptit. 

Med facit i hand var det rätt att starta med guldmakarna från 2010, Figuereido-Pekalski, och låta Friberg och Thern vila. Vem vet hur Thern hade reagerat på HIF-klackens osmakliga psykningar utan att ha 3-0 i ryggen? Och vem vet om Friberg hade kunnat hålla nerverna i styr i häxkitteln igår med tanke på hans bakgrund i den ljumma amerikanska proffsligan, och innan dess, Rambergsvallen...

Så var det det där med Ivo Pekalski. Hur många år har inte MFF-fansen längtat efter en Thern och Schwarz? I Ivo har de fått de båda ikonerna i en och samma mittfältare, praktiskt. Och så såg vi Martin Dahlin skymta till också, med en våghalsig språngnick till 2-0, så låg att Ivos haka smekte gräset i HIF:s straffområde. 

Dessutom har vi en riktig Thern. Lite mer muskler och rutin så kan han inom en säsong eller två dominera från sin position. 

Men en Durmaz-typ har föreningen nog inte haft förut. Ibland blir jag tokig på tappade bollar i farliga lägen men igår visade han sig från sin bästa sida och då är han en av Allsvenskans kungar. EM kanske? Tekniken och skottet håller allra högsta nivå.

Gårdagen var en seger även för läktarkulturen. På vägen till bilen passerade jag en skara unga huliganer som lite vilset fylkades kring en pizzeria. De såg sådär rörande bortkomna ut. Vissa förbipasserande tvekade något innan de gick förbi dem men de allra flesta såg i deras unga släta ansikten att de inte utgjorde ett hot mot någon, tvärtemot dessa ynglingars ambition. Snart passerade barnfamiljer, cyklande pensionärer och MFF-skrudade gamänger i sina bästa år förbi dem utan att blinka, uppfyllda som de var av det självförtroende, den värme och den glädje som bara en odiskutabel hemmaseger kan skänka den riktige fotbollsälskaren.

Grabbar små, ni behöver den kärleken.  

Angående karaktär

Nu var det ett tag sen Statarkatten dryftade fotboll. Det är mycket annat i fokus nu, mest utanför bloggosfären. Men i morgon är det derby i landets sydligaste del. Alltså.

Hur går tankarna hos De Himmelsblå? Visst är det derby och fokus på motståndarna, inramningen, prestigen, men viktigast är att göra en insats som inbringar tre poäng i en tabell som helt domineras av Elfsborg. Boråsarna drar ifrån i toppen och det gäller att hänga med.

Så här en 6, 7 eller 8 matcher in i serien (tabellen laggar, som någon uttryckte det på ett fotbollsforum) har MFF sannerligen bjudit på både vin och vatten, mycket vatten och en hel del blaskigt vin med tydlig syrlighet. Årets årgång är inte färdigjäst, det är en sak som är säker. 

I förlustmatcherna såväl som segermatcherna mot Djurgården och Åtvidaberg, och de oavgjorda matcherna, har laget tydligt sackat ihop i andra halvlek. MFF har många lovande spelare i laget, men har dessa spelare karaktären att hålla spelet uppe trots att lägen missas och passningar börjar gå till fel adress? 

Det är lätt att stirra på ålder, men jag tror inte att åldern har med saken att göra, guldlaget 2010 var ungt och orutinerat, däremot tror jag på karaktär. Vissa har det, andra måste fostras till det. Årets MFF har en tränare som tror på spelares förmågor, utan hänsyn till position i gruppen och tidigare meriter. Det är inte fel, men kanske har han överskattat vissa spelares mentala egenskaper? 

Detta sagt om säsongen hittills. Men i morgon då, i derbyt? Ärligt talat tror jag inte att karaktär är lika viktigt i ett känslomättat derby, i morgon ska man vara hungrig, frustande i sin spilta, målmedveten. Men det är klart, stångar man sig trött mot en vägg utan att få utlopp för sin lust att vinna, ja då får tränaren träda in och bringa reda. Och att bringa reda, det kan spelarna med karaktär.

Det är svårt med fotboll.