Jag vill först säga att jag är stolt över vår utrikesminister för att hon vågar kritisera Saudiarabien.
Det finns mycket att orda om hur vi väljer våra vänner i det internationella samfundet generellt; som varför Kina alltid är en ok handelspartner men inte Saudi, t ex. Alltså den dubbelmoral som präglar många bilaterala avtal. Jag är likväl stolt; för att en diplomatisk kris för en gångs skull präglas av öppenhet och rättframhet, för att någon vågar bryta det cyniska spel av oheliga allianser som håller diktaturer under armarna samt förser styrelsegubbar med feta bonusar. För hur mycket tjänar Sveriges skattebetalare på Saudiavtalet, egentligen? När pengarna har runnit in på privata bankkonton i skattebefriade lilleputtstater? Inte så mycket, skulle jag tro. Men en och annan företagsledare svettas nog litegrann, men det kan de gott göra, där de sitter i en av sina fem tjugorummare och räknar på fallskärmsavtalet som utlöses i samma sekund som företaget går med förlust och ledningen får gå. Ni vet, när man säger upp tvåtusen anställda men ger chefen ett avgångsvederlag på hundra miljoner.
Ola Larsmo ger Sveriges liberala skribenter en välförtjänt känga för att det förfasas över den ekonomiska förlust det innebär för Sverige att bryta ett lukrativt handelsavtal med Saudi. Larsmos poäng är att för dessa skribenter är mänskliga rättigheter bra så länge de inte kostar pengar och det är ju naturligtvis en bedrövlig inställning. Självklart vill liberala västerlänningar att alla folk ska åtnjuta samma fri och rättigheter som vi! Eller, är det inte det som är att vara liberal?
Och just det, till dem som hävdar att ett handelsavtal som det med Saudi bidrar till den demokratiska utvecklingen där vill jag säga: det stämmer inte. Ofriheten i Saudi är lika stor som för ett, fem, tio eller tjugo år sedan.
Hur som helst, jag ska inte formulera något som andra redan har uttryckt väl. Läs här.
torsdag 12 mars 2015
fredag 6 mars 2015
Vägval för MP
MP:s sjunkande siffror förvånar inte. Med Fridolin och Romson vid rodret har partiet tappat bort sig i kvällstidningarnas väljarbarometrar och attitydundersökningar, de känner av det förmodade folkdjupets hemliga önskningar och anpassar sig. Jag säger: Bliv vid din läst, MP, och tala om miljön! Sluta vara det nya skolpartiet, sluta komma med desperata åtgärder som Sveriges lärarkår inte gillar. Det enda Fridolin gör är att ikläda sig Björklunds dåligt vävda mantel av populism. I sin iver att förgöra sina fiender har han sakta blivit en av dem.
Åsa Romson sakkunnighet betvivlar jag inte, inte heller hennes engagemang i partiets kärnfrågor. Däremot tvivlar jag på henne egenskaper som ledare. Medan Fridolin har axlat Maria Wetterstrands fäbless för strålkastarljuset har Romson gått i Peter Erikssons fotspår och blivit den lågmälde av de två. Dock saknar Fridolin Wetterstrands utstrålning och charm och Romson saknar Erikssons speciella form av finurlighet och trygghet.
Det gör mig ont att såga MP:s ledning, jag röstar på dem och kommer att fortsätta med det. I mina ögon finns det inget mer angeläget parti. Jag gör mig inga illusioner om att de kan rädda världen men jag menar att de med pragmatism kan föra fram en politik som förenar hållbarhet med utveckling. MP vill inte vrida tillbaks klockan för att rädda världen, som onyanserade kritiker (alliansen och SD) påstår, MP vill föra samman utveckling och hållbarhet.
Det är dags för MP att hitta tillbaka till den väg som gjorde dem till en verklig maktfaktor i svensk politik!
Våga vara miljöpartister igen!
tisdag 3 februari 2015
"Vi-slogs-minsann-mot-nazismen-Norge" bekänner färg
Något som bryter mot gängse uppfattning väcker ofta uppseende. När en åsikt eller agerande bryter mot vad vi uppfattar som en stark paradigm inom en grupp blir vi extra upprörda. En anomali uppstår. Vi dömer enligt olika straffskalor. Vi dömer inte moderater och socialdemokrater på samma sätt, inte jag i alla fall, beroende på vad personen har gjort. Varför krossades Mona Sahlin av press och allmänhet för några ynka inköp av toblerone när Carl Bildt glider genom den ena suspekta affären efter den andra utan en skråma? Jo, för att socialdemokrater har en väldigt hög moralisk svansföring och faller därmed hårdare när just en omoralisk handling avslöjas. Moderater gör inga anspråk på att ens ha en moral, deras handlingar styrs inte av moral utan av ekonomiska naturlagar, därför faller de inte lika hårt när de t ex investerar pengar i företag som sanktionerar folkmord.
Vart är vi på väg? Jo, just det, Norge. Det handlar om svansföring.
Vår välbärgade granne med sina fantastiska vinteridrottare, storslagna natur och stolta historia av stursk kamp mot ockupanter.
Just det där med hur de slogs mot ockupanterna, jag tänker på tyskarna under andra världskriget, är ju med rätta ett arv att vara stolt över. Uppoffringarna, hjältedåden, lidandet. Vi på andra sidan gränsen har väl alltid undrat hur det skulle vara om våra bästeföräldrar kunde tituleras motståndsmän och kvinnor.
Jag skulle ha varit stolt.
Men det uppstår en anomali när Norge drar åt snaran kring de fattiga EU-migranter som hoppas få skrapa åt sig några smulor av ett av världens rikaste bord. Genom att först möjliggöra förbud mot tiggeri och nu kanske även göra det straffbart att hjälpa tiggarna, så besudlar man minnet av motståndsmännen och kvinnorna som slogs mot fascismen under kriget. Man besudlar också minnet av alla de tusentals norrmän som fördes till koncentrationsläger. För det är arvet av Europa före 1945 som gör sig påmint i den norska tiggarpolitiken.
Norge är inte värst.
Men de har hög svansföring och förtjänar därför extra ris.
Vart är vi på väg? Jo, just det, Norge. Det handlar om svansföring.
Vår välbärgade granne med sina fantastiska vinteridrottare, storslagna natur och stolta historia av stursk kamp mot ockupanter.
Just det där med hur de slogs mot ockupanterna, jag tänker på tyskarna under andra världskriget, är ju med rätta ett arv att vara stolt över. Uppoffringarna, hjältedåden, lidandet. Vi på andra sidan gränsen har väl alltid undrat hur det skulle vara om våra bästeföräldrar kunde tituleras motståndsmän och kvinnor.
Jag skulle ha varit stolt.
Men det uppstår en anomali när Norge drar åt snaran kring de fattiga EU-migranter som hoppas få skrapa åt sig några smulor av ett av världens rikaste bord. Genom att först möjliggöra förbud mot tiggeri och nu kanske även göra det straffbart att hjälpa tiggarna, så besudlar man minnet av motståndsmännen och kvinnorna som slogs mot fascismen under kriget. Man besudlar också minnet av alla de tusentals norrmän som fördes till koncentrationsläger. För det är arvet av Europa före 1945 som gör sig påmint i den norska tiggarpolitiken.
Norge är inte värst.
Men de har hög svansföring och förtjänar därför extra ris.
måndag 19 januari 2015
Dr Livingstone, I presume?
Dr Livingstone, I presume?
Så känns det. Rösten når mig från en annan värld. Mitt skägg är längre, min vishet djupare. Eller inte.
Nu ska jag beta av nyhetsflödet från en hel höst och vinter. Not. Men jag tar avstamp i en forskningsrapport som säkert fick verklighetens folk att jubla i höstas; Ekologisk mat är inte bra, ekologisk framställning av mat kan inte föda jordens växande befolkning. Ni förstår, alla som vill fortsätta göda sig själva ohämmat utan tanke på luft, vatten, mänskliga rättigheter, djurens rätt eller vår barns framtid jublar när de får höra om en sådan rapport. Grönt ljus för grillskivor från knorrfria danska svin för 39.90 kilot, sjukt billiga tomater med tio olika antimögelmedel i skalet och en färdig bea så fullproppad med konserveringsmedel att den håller till nästa sommar också, jippi.
Själv tänker jag så här. Vi tror att vi har alla kunskaper som finns att tillgå om hur man odlar grönsaker och föder upp djur ansvarsfullt, att det inte blir mer effektivt än så här och därmed otillräckligt med för liten positiv effekt för miljön. Men det har vi inte; eko och fair trade är är ännu i sin linda. Precis som bensinfria bilar. Och precis som i det fallet handlar det om att skapa politisk vilja bortom ekonomisk hänsyn till dem som tjänar på global handel. Och där är vi inte. Olja regerar, vilket gör att marknaden ännu inte söker andra lösningar med full kraft. Konsumtionen av exempelvis kött ökar, det är en ohejdad i-landsvana, som dessutom går på export till utvecklingsländer med en växande medelklass, därför fortsätter regeringar att blunda för utsläpp av konstgödsel, gifter och gaser samt se mellan fingrarna med dåliga arbets-och levnadsvillkor för dem som sliter inom produktionen. Den nämnda forskningsrapporten sanktionerar en politisk hållning som saknar vision.
Vi söker ett paradigmskifte. Arbetarna på bananplantagen ska inte behöva bli sterila för att vi ska kunna fortsätta vara i topp i bananätning i världen. Köttet ska inte vara oskäligt billig på bekostnad av en respektfull djurhållning. Bensinpriset ska inte underskrida 15 kronor litern. Priset för olja är stort och fullt av lidande, se bara på hur det brinner i Mellanöstern.
Vi måste prioritera. Vi röker mindre. Kan vi inte äta mindre? För ärligt talat, vi äter för mycket i den så kallade industrialiserade världen.
Jag säger att bekymret egentligen inte är matproduktionens effektivitet kontra eko och fair trade, jag tror inte diskussionen handlar om vilket produktionssätt som släpper ut vad och i vilken mängd. Jag tror det handlar om att satsa på att göra den ekologiska produktionen bättre, att ha en långsiktig dröm som bygger på att vi verkligen vill minska exempelvis utsläppen av gifter i våra vattendrag. Och förstås; att fördela jordens resurser på ett rimligt vis.
Den här artikeln handlar om hur jordens rikaste äger alltmer. I en sådan värld är det inte konstigt att maten inte räcker till eller förhoppningen om en rättvisare och renare värld grusas. Som så ofta står människans vinstintressen i vägen.
Så känns det. Rösten når mig från en annan värld. Mitt skägg är längre, min vishet djupare. Eller inte.
Nu ska jag beta av nyhetsflödet från en hel höst och vinter. Not. Men jag tar avstamp i en forskningsrapport som säkert fick verklighetens folk att jubla i höstas; Ekologisk mat är inte bra, ekologisk framställning av mat kan inte föda jordens växande befolkning. Ni förstår, alla som vill fortsätta göda sig själva ohämmat utan tanke på luft, vatten, mänskliga rättigheter, djurens rätt eller vår barns framtid jublar när de får höra om en sådan rapport. Grönt ljus för grillskivor från knorrfria danska svin för 39.90 kilot, sjukt billiga tomater med tio olika antimögelmedel i skalet och en färdig bea så fullproppad med konserveringsmedel att den håller till nästa sommar också, jippi.
Själv tänker jag så här. Vi tror att vi har alla kunskaper som finns att tillgå om hur man odlar grönsaker och föder upp djur ansvarsfullt, att det inte blir mer effektivt än så här och därmed otillräckligt med för liten positiv effekt för miljön. Men det har vi inte; eko och fair trade är är ännu i sin linda. Precis som bensinfria bilar. Och precis som i det fallet handlar det om att skapa politisk vilja bortom ekonomisk hänsyn till dem som tjänar på global handel. Och där är vi inte. Olja regerar, vilket gör att marknaden ännu inte söker andra lösningar med full kraft. Konsumtionen av exempelvis kött ökar, det är en ohejdad i-landsvana, som dessutom går på export till utvecklingsländer med en växande medelklass, därför fortsätter regeringar att blunda för utsläpp av konstgödsel, gifter och gaser samt se mellan fingrarna med dåliga arbets-och levnadsvillkor för dem som sliter inom produktionen. Den nämnda forskningsrapporten sanktionerar en politisk hållning som saknar vision.
Vi söker ett paradigmskifte. Arbetarna på bananplantagen ska inte behöva bli sterila för att vi ska kunna fortsätta vara i topp i bananätning i världen. Köttet ska inte vara oskäligt billig på bekostnad av en respektfull djurhållning. Bensinpriset ska inte underskrida 15 kronor litern. Priset för olja är stort och fullt av lidande, se bara på hur det brinner i Mellanöstern.
Vi måste prioritera. Vi röker mindre. Kan vi inte äta mindre? För ärligt talat, vi äter för mycket i den så kallade industrialiserade världen.
Jag säger att bekymret egentligen inte är matproduktionens effektivitet kontra eko och fair trade, jag tror inte diskussionen handlar om vilket produktionssätt som släpper ut vad och i vilken mängd. Jag tror det handlar om att satsa på att göra den ekologiska produktionen bättre, att ha en långsiktig dröm som bygger på att vi verkligen vill minska exempelvis utsläppen av gifter i våra vattendrag. Och förstås; att fördela jordens resurser på ett rimligt vis.
Den här artikeln handlar om hur jordens rikaste äger alltmer. I en sådan värld är det inte konstigt att maten inte räcker till eller förhoppningen om en rättvisare och renare värld grusas. Som så ofta står människans vinstintressen i vägen.
torsdag 2 oktober 2014
MFF-Degerfors 1994 och andra begynnelser
Det finns en början för allt. 1910 bröt sig arbetarpågarna loss från läroverkspojkarna i IFK Malmö med siktet inställt på att konkurrera mot varandra om en plats i ett eget lag på lika villkor. Det är en historia, en början, Malmö Fotbollförenings början. 1937 blev Eric Persson Malmö FF:s starke man. Det är en annan början. Med honom kommer professionalismen. Malmö kommer med Eric vid rodret tidvis att dominera svensk fotboll, kulmen nås 1979 med finalplatsen i Europacupen för mästarlag.
Men så finns det de små begynnelserna. Jag såg min första match på stadion 1982. Malmö FF mötte ÖIS, det blev 0-0 och Micke Rönnberg nickade i ribban. Men den början jag ska beskriva är en annan.
1994 begick MFF allsvensk premiär mot Degerfors. Det var ruggigt väder och knappt femtusen var på plats. Detta på en allsvensk premiär efter ett 80-tal av fotbollsmässig dominans som började kännas alltmer avlägset. Nu regerade värsta rivalen från Göteborg men MFF var med i racet, under säsongen skulle man tvåla till Häcken med 5-1 hemma (bara en sån sak, på den tiden innebar Häcken tre enkla poäng).
Min ständige MFF-följeslagare och jag var där på premiären mot Degerfors, och Robert Prytz slog in matchens enda mål på straff. En planenlig premiärseger. MFF skulle komma trea det året.
När vi huttrande gick genom Pildammsparken mot stan förstod vi att något hade hänt. Något annat. Granne med stadion hade stadens nya kelgrisar MIF tagit SM-guld i hockey. Ungefär samtidigt som Prytz la in straffen bröt en arg Peter Forsberg klubban över knät och idiotförklarade domaren. Hockeyn hade erövrat fotbollsstaden, folket vänt sin gamla himmelsblå segermaskin ryggen. När vi passerade Stortorget på väg mot Centralen hamnade vi i ett kaos av tutande bilar med segerrusiga hockeyfans. En liten grabb stack ut huvudet genom rutan, fångade oss med sin vilda blick och skrek: Vem fan är Peter Forsberg?
Han spelar väl hockey, tror jag att jag mumlade till svar.
Nu var det inte ett egentligt svar grabben ville ha. Han ville ha en bekräftelse av supportergemenskapen efter en vunnen titel, han ville ha ett vrål. Tyvärr kunde jag inte leverera den bekräftelsen, jag hade nämligen ingen aningen om varför han ställde en sån konstig fråga.
Detta är en början. Vi pratade om detta igår, min polare och jag, över en gammeldansk på Ölkafét. Två timmar till avspark mellan Malmö FF och Olympiacos. Turneringen heter Champions Leauge och vi hade förhoppningar om tre poäng.
Men så finns det de små begynnelserna. Jag såg min första match på stadion 1982. Malmö FF mötte ÖIS, det blev 0-0 och Micke Rönnberg nickade i ribban. Men den början jag ska beskriva är en annan.
1994 begick MFF allsvensk premiär mot Degerfors. Det var ruggigt väder och knappt femtusen var på plats. Detta på en allsvensk premiär efter ett 80-tal av fotbollsmässig dominans som började kännas alltmer avlägset. Nu regerade värsta rivalen från Göteborg men MFF var med i racet, under säsongen skulle man tvåla till Häcken med 5-1 hemma (bara en sån sak, på den tiden innebar Häcken tre enkla poäng).
Min ständige MFF-följeslagare och jag var där på premiären mot Degerfors, och Robert Prytz slog in matchens enda mål på straff. En planenlig premiärseger. MFF skulle komma trea det året.
När vi huttrande gick genom Pildammsparken mot stan förstod vi att något hade hänt. Något annat. Granne med stadion hade stadens nya kelgrisar MIF tagit SM-guld i hockey. Ungefär samtidigt som Prytz la in straffen bröt en arg Peter Forsberg klubban över knät och idiotförklarade domaren. Hockeyn hade erövrat fotbollsstaden, folket vänt sin gamla himmelsblå segermaskin ryggen. När vi passerade Stortorget på väg mot Centralen hamnade vi i ett kaos av tutande bilar med segerrusiga hockeyfans. En liten grabb stack ut huvudet genom rutan, fångade oss med sin vilda blick och skrek: Vem fan är Peter Forsberg?
Han spelar väl hockey, tror jag att jag mumlade till svar.
Nu var det inte ett egentligt svar grabben ville ha. Han ville ha en bekräftelse av supportergemenskapen efter en vunnen titel, han ville ha ett vrål. Tyvärr kunde jag inte leverera den bekräftelsen, jag hade nämligen ingen aningen om varför han ställde en sån konstig fråga.
Detta är en början. Vi pratade om detta igår, min polare och jag, över en gammeldansk på Ölkafét. Två timmar till avspark mellan Malmö FF och Olympiacos. Turneringen heter Champions Leauge och vi hade förhoppningar om tre poäng.
torsdag 18 september 2014
Att vara luttrad eller kampvillig
Nu har det gått några dagar sedan valet. Måndagen var en fet valbaksmälla. Alla jag känner uppvisade tydliga bakissymptom; trötthet, huvudvärk, irritation, känslighet. Anledningen var så klart det västgötaklimax vi upplevde vid tiosnåret på söndagskvällen.
Att miljöfrågor så totalt har befunnit sig i medieskugga under valspurten är ett otroligt lågt betyg åt partierna, även MP, mitt parti, som fastnade i skolfrågor och "välfärdsdiskussioner". Bliv vid era läster, språkrör! Jag hyser inga tvivel om att MP är ett brett och kompetent parti på alla fronter (det är därför de får min röst) men deras benägenhet att fånga upp andra frågor än de utpräglat gröna gav en slagsida åt debatten som jag är säker på missgynnade dem, och därmed Sverige.
Att M tappade är väl en sak, det var väntat. Att nästan hela tappet gick till SD är tragiskt. Visst ger det vatten på min kvarn; att gängse moderat är en högst tvivelaktig figur, men det spelar ingen roll, deras förlust blev SD:s vinst vilket är en gigantisk förlust för Sverige.
Soran Ismail kommenterade luttrat detta med resignation i rösten, han var inte förvånad, sa han. Det är lätt att bli luttrad, förståeligt, det är dock något jag inte tänker bli. Och jag hoppas innerligt att de demokratiskt sinnade riksdagspartierna (alla utom SD) gör allt som står i deras makt inom de parlamentariska råmärkena för att regera utan dem. Idag krävde SD talmansposten med hänvisning till deras storlek. Jag vill då understryka att det inte fins någon sådan regel eller tradition. Talmansposten innehas av en person med vilken partitillhörighet som helst (i riksdagen) oavsett storlek. En tradition är att talmannen tillhör ett av regeringspartierna, men det är bara tradition.
Om riksdagspartierna är trogna sin retorik ska de inte ge SD en vågmästarroll. 87% av svenskarna röstade inte på dem. Efter nästa val ska vi vara fler. En bred koalition i riksdagen kan lösa detta, så gräv ner stridsyxorna och sök gemensamma lösningar.
För ett tolerant Sverige, för ett mer jämlikt Sverige, för ett Sverige utan rädsla. Rädsla är bränslet som de främlingsfientliga och intoleranta livnär sig på.
Låt oss slippa inflytande från högerpopulistiska martyrer!
Glöm inte: 87%!
Att miljöfrågor så totalt har befunnit sig i medieskugga under valspurten är ett otroligt lågt betyg åt partierna, även MP, mitt parti, som fastnade i skolfrågor och "välfärdsdiskussioner". Bliv vid era läster, språkrör! Jag hyser inga tvivel om att MP är ett brett och kompetent parti på alla fronter (det är därför de får min röst) men deras benägenhet att fånga upp andra frågor än de utpräglat gröna gav en slagsida åt debatten som jag är säker på missgynnade dem, och därmed Sverige.
Att M tappade är väl en sak, det var väntat. Att nästan hela tappet gick till SD är tragiskt. Visst ger det vatten på min kvarn; att gängse moderat är en högst tvivelaktig figur, men det spelar ingen roll, deras förlust blev SD:s vinst vilket är en gigantisk förlust för Sverige.
Soran Ismail kommenterade luttrat detta med resignation i rösten, han var inte förvånad, sa han. Det är lätt att bli luttrad, förståeligt, det är dock något jag inte tänker bli. Och jag hoppas innerligt att de demokratiskt sinnade riksdagspartierna (alla utom SD) gör allt som står i deras makt inom de parlamentariska råmärkena för att regera utan dem. Idag krävde SD talmansposten med hänvisning till deras storlek. Jag vill då understryka att det inte fins någon sådan regel eller tradition. Talmansposten innehas av en person med vilken partitillhörighet som helst (i riksdagen) oavsett storlek. En tradition är att talmannen tillhör ett av regeringspartierna, men det är bara tradition.
Om riksdagspartierna är trogna sin retorik ska de inte ge SD en vågmästarroll. 87% av svenskarna röstade inte på dem. Efter nästa val ska vi vara fler. En bred koalition i riksdagen kan lösa detta, så gräv ner stridsyxorna och sök gemensamma lösningar.
För ett tolerant Sverige, för ett mer jämlikt Sverige, för ett Sverige utan rädsla. Rädsla är bränslet som de främlingsfientliga och intoleranta livnär sig på.
Låt oss slippa inflytande från högerpopulistiska martyrer!
Glöm inte: 87%!
fredag 12 september 2014
Avstamp inför hösten
En lång varm sommar, en lika lång och varm flytt, sedan ösregn och vardag. Mycket har kommit emellan Statarkatten och tangentbordet. Jag tittade på senaste inlägget och jösses vad fel jag hade om VM i fotboll! Men det är historia nu. Tur att man har fel ibland, jag trodde inte, hoppades så klart, att Malmö FF skulle ta sig till Champions League. Jag var där och hänrycktes, ett tältmöte i bibelbältet skulle inte bjuda på högre stämning, gott folk!
Redan på tisdag smäller det, borta mot Juventus, smaka på den. La vecchia signora (ett av Juves smeknamn) ofta felaktigt översatt "den gamla damen". Den gamla väninnan är mer korrekt, alltså den där väninnan som alltid är med, oavsett, till glädje för vissa till spe för andra. Innan dess ska MFF bege sig till Sveriges framsida och ta sig an Häcken och det sjuka är att jag ger laget lika små chanser att vinna där som i Turin, det ni! Lika bra att jinxa, som fotbollsnördarna säger, alltså att tippa mot det egna laget. Å andra sidan vore jag ingen MFF.are om jag gjorde det, så jag säger att vi vinner mot Häcken och kryssar mot den gamla väninnan!
Val på söndag. Jag har redan lagt mina röster. Så här i slutspurten står det klart att lägret där jag har mina sympatier, alltså i det rödgröna, har ett litet problem, de står nämligen utan en riktigt trovärdig statsministerkandidat. Stefan Löfvéns reaktion i gårdagens debatt i tv4 när Annie Lööf lämnade sin pulpet för att överlämna en rapport om Sveriges framtida energibehov var inte bra. Att muttra "käbbel" när en ung kvinna gör ett oväntat angrepp sänder ut fel signaler. På en sekund förvandlas Löfvén till en typisk fackpamp, skolad i en gubbvärld hemmahörande i beiga kommunhus från 60-talet. I den världen käbblar kvinnor medan män diskuterar. Inte så tidsenligt.
Likväl är det Löfvén som måste bli statsminister, Jonas Sjöstedt är förvisso mer statsmannamässig men representerar ett för litet parti. Sverige måste byta kurs, inte minst ideologiskt. Att leva ytterligare en mandatperiod i ett kallsinnigt borgerligt Sverige som ägnar all sin politik åt att fördjupa klyftorna i vårt samhälle och därmed bana väg för missnöjesyttringar (som SD) vore en katastrof. En rödgrön majoritet kanske inte kan utföra underverk på fyra år men de kan i alla fall börja med att sten för sten bygga nya broar mellan människor. De kan också börja styra upp vår infrastruktur, låta staten återta ansvaret för driften av våra tåg och underhållet av våra järnvägsspår. De kan börja resan tillbaks mot en statlig skola. Att glada amatörer i kommunerna skulle vara kompetenta nog att sköta samhällets viktigaste institution är befängt! De kan också stimulera kommunerna att ställa om till en grönare matprofil; de äldre, skoleleverna och patienterna på våra sjukhus ska äta ekologisk mat, gärna närproducerad, om den håller måttet. De rödgröna kan också verka för biologisk mångfald. Gör naturen levande och attraktiv, underhåll vandringsleder, restaurera våtmarker och andra värdefulla biotoper (de borgerliga har lagt fram ett förslag om att ta bort delar av strandskyddet, men det ska de ge f-n i!).
Fast det är inte lätt att vara lojal mot allt vad ett parti eller en grupp partier står för. Det finns anomalier i min politiska vision. Jag är skeptisk (inte helt emot) till monopol på försäljning av alkohol, Systembolaget luktar för mycket moralism för min smak. En gyllene medelväg vore bra. Det finns många duktiga vin och ölproducenter i Sverige idag. Låt dem få sälja sina varor direkt från gården, något som skulle kunna bidra till en levande landsbygd. Den svenska landsbygden är alltmer intressant för turism, inhemsk och från andra länder. Det är viktigt att hitta alternativ till en bruksindustri som sedan länge har sjungit på sin svanesång.
Sist en tanke om debatterna i TV. Jag har slutat titta, ja, jag började knappt. Jag läser på partiernas hemsidor om var de står i olika frågor. Tv-debatterna är svåra att hänga med i med tanke på hur mycket pajkastning det är. Debatter på den högsta politiska nivån i ett land måste föras mer civiliserat. Jag tycker att en moderator ska klocka inläggen; en trovärdig politiker är intresserad av den andra sidans åsikter, vad finns det annars att bemöta? När journalister från olika politiskt färgade tidningar och tankesmedjor debatterar är tonen ofta mer respektfull. Se och lär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)