Moralismens fyra ryttare

Sigillen bryts och den ena ryttaren efter den andra klapprar fram med påbud till folket, bättra er, ångra er syndare! Jag ser ju en moralismens anda breda ut sig. Som en reaktion mot det moderna (mänskliga fri-och rättigheter, jämställdhet, miljöhänsyn) kommer moralismen på bred front, ibland smygande som en orm i ett buskage, ibland till storms på ett slagfält, i det lilla och i det stora.

Nykonservatismen är en ryttare. Ogin och med stursk min sitter ryttaren i en sadel vävd av rasism och   inskränkthet mitt i det demokratiska Europa. Jobbik, SD, Gyllene gryning och andra fascister vill vrida tillbaks klockan till tiden före kvinnans frigörelse och kulturernas befruktande av varandra.

Religionen är en ryttare. Orolig och osäker slår den vilt mot den moderna världens emanciperade människa för att skydda den sista bastionen av faderligt förtryck av kvinnor, barn och otrogna.

Renlevnaden är en ryttare. Full av övertygelse om det onda i en bristande karaktär kommer det ena förbudet efter det andra. Ända in i det mest privata kryper förbuden in. Nu är den diskreta prillan under läppen i fara, på grund av lukten. Vad är nästa steg? Vitlök? Spenat? Doften av stekt strömming  i kläderna?

Miljöreaktionären är en ryttare. Ovillig och bekväm ratar han den lilla komplikation av vardagen det skulle innebära att välja en fair trade/ekologisk produkt och kanske betala några kronor mer. Miljöreaktionären nöjer sig tyvärr inte med att välja bort ekologiskt eller fair trade utan gör också en grej av att motarbeta det.

This pretentious biblical allusion was brought to you by the following news:

Snusförbud på match.

och

Snusförbud inom vården och på bussar.

Storm i ett supporterglas och en halsbrytande jämförelse

Så var det dags igen. Premiären hemma är avklarad och den var väl si sådär. Jag är inte jättebekymrad; laget är inte färdigt än och matcherna mellan MFF och AIK brukar vara tuffa och jämna, oavsett vem som står som segrare i serien. Efterspelet är dock lite infekterat den här gången och det gäller så klart bränningen av bengaler, en väldans massa bengaler.

Jag kan direkt säga vad jag tycker. Jag tycker inte att bengaler är tillräckligt roliga för att jag personligen ska kämpa för att legalisera dem. Däremot skadar de Malmö FF i så stor utsträckning att jag absolut förordar att man slutar bränna. 

En tråkig effekt är att det orsakar splittring inom den högst mångfacetterade skaran entusiaster som följer MFF. Och om man som jag menar att mångfacetterat är bra skulle jag föredra att supportrarna försökte kompromissa med varandra för att skapa en kultur kring MFF som gynnade laget. Och nej, då kan inte alla få sin vilja igenom. Särskilt eftersom delar av laget och tränarstaben uttrycker att de störs av brännandet och avbrotten de medför.

Det finns likheter mellan supporterskap och religion. I det här fallet skulle man kunna jämföra Swedbanks läktare med ett samhälle med starka religiösa krafter. När nationen möter ett yttre hot, motståndarlaget, är det inte säkert att man sluter leden. Det yttre hotet rör upp starka känslor som lockar fram både det sämsta och det bästa hos de medborgarna, supportrarna. Framförallt måste nationen definiera sig själv. Här uppstår den första splittringen. Det börjar med att de mer extrema religiösa krafterna tar till radikala grepp för att markera sin närvaro, i vårt fall är det de ansiktsdöljande killarna som bränner bengaler. Detta skapar reaktioner hos de mer sekulära krafterna, i vårt exempel sittplats. Debatten låter inte vänta på sig. Precis som i den religiösa konflikten där fundamentalisternas huvudsakliga kamp riktar sig mot dem som uppfattas som mindre troende och därmed inte lika goda religionsutövare eller till och med förrädare man bör göra sig av med, riktar sig bengalbrännarnas kamp mot dem som uppfattas som mindre äkta supportrar, alltså de som sjunger mindre och släpper en förlust snabbare, med andra ord, människor med fler perspektiv på tillvaron.

  

Ni ser varthän det barkar, vad jag tycker i frågan: jag identifierar mig inte med de extrema krafterna, i det här fallet, ska jag tillägga. Därtill är ”saken” inte tillräckligt avgörande för liv och död och jordens överlevnad. Bill Shanklys ord om att fotboll inte är lika stort som livet självt utan större, är alltså fel, enligt mig. De ligger bra i munnen men har ingen bäring i världen som den ser ut.  

Självklart kan man inte jämföra till exempel IS med bengalbrännare eller firmakillar rakt av, det förstår jag Däremot är det relevant att jämföra mekanismerna bakom kampen mellan religiösa fanatiker och deras huvudfiende, de sekulära, med debatten som rasar inom MFF-leden efter ännu en match där brinnande bengaler har tagit fokus från själva fotbollen, debatten mellan ”sittplatsfetton” och grupperingar som är hardcore.

Slutligen: en läktare måste inte representera någonting. En läktare måste vara fri från föreställningar om vad som är äkta eller oäkta supporterskap. Men en sak är klar, supportande som stjälper mer än det hjälper (och är olagligt) måste ifrågasättas utan att man blir beskylld för att vara ett sittplatsfetto, eller kättare, som en inkvisitionsdomare skulle ha uttryckt det. 

För en stund sen på ett forum nära dig var det en bengalförespråkare som tyckte att familjer med barn skulle hålla sig borta från stadion om barnen tyckte det var obehagligt med röken.

Vilken framtid ger den supportern föreningen?

Get a life.

MFF-AIK 0-0

Nästa match är borta mot IFK Göteborg.

Skavlan gjorde inga fel

Minnet är kort hos många medborgare. De som kritiserar Skavlan för att han inte behandlade Jimmie Åkesson som han behandlar andra politiker har både rätt och fel. 

Nej, alla politiker får sin beskärda del av skopan av en sådan som Skavlan (som ju ändå är ovanligt mjuk i nyporna). 

Ja, Åkesson behandlas annorlunda, precis som andra politiker som befinner sig långt åt något håll på den politiska skalan; Regelbundet nås vi av nyheter om SD-politiker som hatar på nätet, som uttrycker sig rasistiskt i offentliga eller icke offentliga sammanhang. SD hinner inte med att stänga av alla, om de ens är intresserade, därför var Skavlans frågor om dylika uttalanden och kampanjer helt befogade. 

SD är en paraplyorganisation för allt från fullblodsrasister till främlingsfientliga eller invandringskritiska röster (hur stor skillnaden är mellan dem låter jag var och en avgöra). Så nog finns det fog att behandla Åkesson annorlunda. Det är ingen nyhet att ställa olika typer av frågor till olika politiker, det är ingen sensation. Anders Borg fick tuffa frågor om ekonomi, Åkesson om rasism, det är inget konstigt med det. Minns hur Lars Ohly nagelfors och häcklades under sina första år som partiledare för att han en gång kallat sig kommunist. Jag har dessutom för mig att mycket av det han beskylldes för hade han gemensamt med politiker ur hela spektrat av politisk färg, exempelvis att en gång i tiden tala väl om Rumäniens diktator Ceausescu. (Ceausescu var faktiskt hela västvärldens vän ända tills hans absurda styre blev uppenbart för världen under 80-talet). 

Hur som helst, jag minns inte att Ohly drog på sig offerkoftan, ett plagg som SD:are drar på sig varje dag.

Men så har inte heller Ohly något att skämmas för. Hans parti är sedan länge ett fullvärdigt demokratisk alternativ på vänsterkanten. De vill förstatliga och höja skatter, de vill skapa ett mer jämlikt samhälle.

De vill däremot inte dela upp världen i vi och dom.

Nej, Skavlan gjorde inga övertramp, han ska dessutom ha en eloge för att hans frågor rörande Åkessons sjukskrivning var respektfulla, han gjorde heller inte någon stor grej av spelmissbruket, som ju är ovidkommande i sammanhanget, enligt mig. 

MR för alla, eller?

Jag vill först säga att jag är stolt över vår utrikesminister för att hon vågar kritisera Saudiarabien.

Det finns mycket att orda om hur vi väljer våra vänner i det internationella samfundet generellt; som varför Kina alltid är en ok handelspartner men inte Saudi, t ex. Alltså den dubbelmoral som präglar många bilaterala avtal. Jag är likväl stolt; för att en diplomatisk kris för en gångs skull präglas av öppenhet och rättframhet, för att någon vågar bryta det cyniska spel av oheliga allianser som håller diktaturer under armarna samt förser styrelsegubbar med feta bonusar. För hur mycket tjänar Sveriges skattebetalare på Saudiavtalet, egentligen? När pengarna har runnit in på privata bankkonton i skattebefriade lilleputtstater? Inte så mycket, skulle jag tro. Men en och annan företagsledare svettas nog litegrann, men det kan de gott göra, där de sitter i en av sina fem tjugorummare och räknar på fallskärmsavtalet som utlöses i samma sekund som företaget går med förlust och ledningen får gå. Ni vet, när man säger upp tvåtusen anställda men ger chefen ett avgångsvederlag på hundra miljoner.  

Ola Larsmo ger Sveriges liberala skribenter en välförtjänt känga för att det förfasas över den ekonomiska förlust det innebär för Sverige att bryta ett lukrativt handelsavtal med Saudi. Larsmos poäng är att för dessa skribenter är mänskliga rättigheter bra så länge de inte kostar pengar och det är ju naturligtvis en bedrövlig inställning. Självklart vill liberala västerlänningar att alla folk ska åtnjuta samma fri och rättigheter som vi! Eller, är det inte det som är att vara liberal?

Och just det, till dem som hävdar att ett handelsavtal som det med Saudi bidrar till den demokratiska utvecklingen där vill jag säga: det stämmer inte. Ofriheten i Saudi är lika stor som för ett, fem, tio eller tjugo år sedan.

Hur som helst, jag ska inte formulera något som andra redan har uttryckt väl. Läs här.

Vägval för MP

MP:s sjunkande siffror förvånar inte. Med Fridolin och Romson vid rodret har partiet tappat bort sig i kvällstidningarnas väljarbarometrar och attitydundersökningar, de känner av det förmodade folkdjupets hemliga önskningar och anpassar sig. Jag säger: Bliv vid din läst, MP, och tala om miljön! Sluta vara det nya skolpartiet, sluta komma med desperata åtgärder som Sveriges lärarkår inte gillar. Det enda Fridolin gör är att ikläda sig Björklunds dåligt vävda mantel av populism. I sin iver att förgöra sina fiender har han sakta blivit en av dem. 

Åsa Romson sakkunnighet betvivlar jag inte, inte heller hennes engagemang i partiets kärnfrågor. Däremot tvivlar jag på henne egenskaper som ledare. Medan Fridolin har axlat Maria Wetterstrands fäbless för strålkastarljuset har Romson gått i Peter Erikssons fotspår och blivit den lågmälde av de två. Dock saknar Fridolin Wetterstrands utstrålning och charm och Romson saknar Erikssons speciella form av finurlighet och trygghet. 

Det gör mig ont att såga MP:s ledning, jag röstar på dem och kommer att fortsätta med det. I mina ögon finns det inget mer angeläget parti. Jag gör mig inga illusioner om att de kan rädda världen men jag menar att de med pragmatism kan föra fram en politik som förenar hållbarhet med utveckling. MP vill inte vrida tillbaks klockan för att rädda världen, som onyanserade kritiker (alliansen och SD) påstår, MP vill föra samman utveckling och hållbarhet. 

Det är dags för MP att hitta tillbaka till den väg som gjorde dem till en verklig maktfaktor i svensk politik!

Våga vara miljöpartister igen!

"Vi-slogs-minsann-mot-nazismen-Norge" bekänner färg

Något som bryter mot gängse uppfattning väcker ofta uppseende. När en åsikt eller agerande bryter mot vad vi uppfattar som en stark paradigm inom en grupp blir vi extra upprörda. En anomali uppstår. Vi dömer enligt olika straffskalor. Vi dömer inte moderater och socialdemokrater på samma sätt, inte jag i alla fall, beroende på vad personen har gjort. Varför krossades Mona Sahlin av press och allmänhet för några ynka inköp av toblerone när Carl Bildt glider genom den ena suspekta affären efter den andra utan en skråma? Jo, för att socialdemokrater har en väldigt hög moralisk svansföring och faller därmed hårdare när just en omoralisk handling avslöjas. Moderater gör inga anspråk på att ens ha en moral, deras handlingar styrs inte av moral utan av ekonomiska naturlagar, därför faller de inte lika hårt när de t ex investerar pengar i företag som sanktionerar folkmord.

Vart är vi på väg? Jo, just det, Norge. Det handlar om svansföring.

Vår välbärgade granne med sina fantastiska vinteridrottare, storslagna natur och stolta historia av stursk kamp mot ockupanter.

Just det där med hur de slogs mot ockupanterna, jag tänker på tyskarna under andra världskriget, är ju med rätta ett arv att vara stolt över. Uppoffringarna, hjältedåden, lidandet. Vi på andra sidan gränsen har väl alltid undrat hur det skulle vara om våra bästeföräldrar kunde tituleras motståndsmän och kvinnor.

Jag skulle ha varit stolt.

Men det uppstår en anomali när Norge drar åt snaran kring de fattiga EU-migranter som hoppas få skrapa åt sig några smulor av ett av världens rikaste bord. Genom att först möjliggöra förbud mot tiggeri och nu kanske även göra det straffbart att hjälpa tiggarna, så besudlar man minnet av motståndsmännen och kvinnorna som slogs mot fascismen under kriget. Man besudlar också minnet av alla de tusentals norrmän som fördes till koncentrationsläger. För det är arvet av Europa före 1945 som gör sig påmint i den norska tiggarpolitiken.

Norge är inte värst.

Men de har hög svansföring och förtjänar därför extra ris.

Dr Livingstone, I presume?

Dr Livingstone, I presume?
Så känns det. Rösten når mig från en annan värld. Mitt skägg är längre, min vishet djupare. Eller inte.

Nu ska jag beta av nyhetsflödet från en hel höst och vinter. Not. Men jag tar avstamp i en forskningsrapport som säkert fick verklighetens folk att jubla i höstas; Ekologisk mat är inte bra, ekologisk framställning av mat kan inte föda jordens växande befolkning. Ni förstår, alla som vill fortsätta göda sig själva ohämmat utan tanke på luft, vatten, mänskliga rättigheter, djurens rätt eller vår barns framtid jublar när de får höra om en sådan rapport. Grönt ljus för grillskivor från knorrfria danska svin för 39.90 kilot, sjukt billiga tomater med tio olika antimögelmedel i skalet och en färdig bea så fullproppad med konserveringsmedel att den håller till nästa sommar också, jippi.

Själv tänker jag så här. Vi tror att vi har alla kunskaper som finns att tillgå om hur man odlar grönsaker och föder upp djur ansvarsfullt, att det inte blir mer effektivt än så här och därmed otillräckligt med för liten positiv effekt för miljön. Men det har vi inte; eko och fair trade är är ännu i sin linda. Precis som bensinfria bilar. Och precis som i det fallet handlar det om att skapa politisk vilja bortom ekonomisk hänsyn till dem som tjänar på global handel. Och där är vi inte. Olja regerar, vilket gör att marknaden ännu inte söker andra lösningar med full kraft. Konsumtionen av exempelvis kött ökar, det är en ohejdad i-landsvana, som dessutom går på export till utvecklingsländer med en växande medelklass, därför fortsätter regeringar att blunda för utsläpp av konstgödsel, gifter och gaser samt se mellan fingrarna med dåliga arbets-och levnadsvillkor för dem som sliter inom produktionen. Den nämnda forskningsrapporten sanktionerar en politisk hållning som saknar vision.

Vi söker ett paradigmskifte. Arbetarna på bananplantagen ska inte behöva bli sterila för att vi ska kunna fortsätta vara i topp i bananätning i världen. Köttet ska inte vara oskäligt billig på bekostnad av en respektfull djurhållning. Bensinpriset ska inte underskrida 15 kronor litern. Priset för olja är stort och fullt av lidande, se bara på hur det brinner i Mellanöstern.

Vi måste prioritera. Vi röker mindre. Kan vi inte äta mindre? För ärligt talat, vi äter för mycket i den så kallade industrialiserade världen.

Jag säger att bekymret egentligen inte är matproduktionens effektivitet kontra eko och fair trade, jag tror inte diskussionen handlar om vilket produktionssätt som släpper ut vad och i vilken mängd. Jag tror det handlar om att satsa på att göra den ekologiska produktionen bättre, att ha en långsiktig dröm som bygger på att vi verkligen vill minska exempelvis utsläppen av gifter i våra vattendrag. Och förstås; att fördela jordens resurser på ett rimligt vis.

Den här artikeln handlar om hur jordens rikaste äger alltmer. I en sådan värld är det inte konstigt att maten inte räcker till eller förhoppningen om en rättvisare och renare värld grusas. Som så ofta står människans vinstintressen i vägen.