Summering av den svenska insatsen

En tjusig svensk seger mot Frankrike avslutade EM för svenskt vidkommande. Och det var ju tur, nu kan svenska fotbollsfans se fram emot VM-kvalet med visst hopp om avancemang till Brasilien 2014.

Här listar jag de svenska insatserna:

Kategori ett: skulle platsa i bronslaget 94 (jag vet, det är tjatigt, men jag tillhör en generation som har präglats enormt av den triumfen).  

Zlatan Ibrahimovic. Två mål, skakar av sig försvarare som vore de flugor och skapar ytor åt lagkamraterna. 

Sebastian Larsson. Levererar inlägg av högsta klass, tvåvägsspelare med benhård inställning. 

Olof Mellberg. Mål framåt, brytningar bakåt, insatser som skriver in honom i den svenska fotbollshistorien som en av de största försvarsspelarna.

Kategori två: på bänken i samma lag. 

Andreas Isaksson. Skicklig målvakt som tar omöjliga skott. Men mina dubier kring Isak kvarstår, spelet med fötterna måste förbättras samt hans kommunikation med backarna vid fasta situationer.

Anders Svensson. Evigt ung och med ett jävlar anamma som de yngre inte var i närheten av.  Ville vara med i anfallsuppbyggnaden, bröt igenom offensivt.

Kategori tre: i nivå med EM-laget 00.

Rasmus Elm. Kom inte till inläggssituationer, vilket är hans främsta uppgift.

Kim Källström. Spänd som i gamla dagar, såg tung ut, tyngd av allvaret?

Mikael Lustig. Avgörande misstag, ofarlig framåt.

Andreas Granqvist. klassisk svensk backtyp, lång och rivig med inte tillräckligt spänstig och snabb. 

Martin Olsson. Kom inte loss på sin kant. Men han har framtiden för sig, blivande abonnent på sin position.

Jonas Olsson. Se Granqvist. 

Johan Elmander. Skulle inte ha spelat, var inte redo för matchtempo, gjorde ingen som helst nytta.

Markus Rosenberg. Tänkte rätt, sprang rätt men åstadkom lite.

Kategori fyra: ville jag se mer av. 

Ola Toivonen. En matchvinnare, bra mentalitet, en enmansarmé om han har en riktigt bra dag.

Christian Wilhelmsson. Mitt i en andra vår, formstarkast i laget, det syntes nog på träningarna, så varför inte spela honom från start?
Pontus Wernbloom. Hotar med sina löpningar, kan bryta ett dödläge i spelet.

Glimtade till

Emir Bajrami. Kul att se, störde fransmännen på sin kant.

Samuel Holmén. Sköt i ribban innan Larssons 2-0 mot Frankrike.

Kort om övriga matcher

Annars menar jag att:

Italien överraskade positivt (Ita-Spa 1-1). Deras första halvlek mot Spanien var imponerande och målet ren konst. Pirlos  underbara räd genom det spanska mittfältet, passningen på fel sida om den spanska backen och Di Natales sömngångaraktiga säkerhet när han placerar bollen vid bortre stolpen. Men Spanien är ohyggligt bra och tog över matchen i slutet av första och andra halvlek. Deras kvittering är också fotbollsgodis. Silvas lilla vickning till Fabregas som avslutar distinkt. Det går så fort.

Kroatien-Irland 3-1. Jag hoppades på Irland, kanske mest för att deras fans sjunger på ett sätt som bara fans från brittiska öarna kan. Men Kroatien är ett gediget landslag som alltid producerar fotbollsspelare som inte bara håller hög klass utan som älskar att spela för sitt land. Segern var odiskutabel.

Frankrike-England 1-1. En match som förbryllar. Var det två bra landslag som möttes? Bägge lagen blandade och gav, ena stunden snabbt och tekniskt andra stunden trögt och andefattigt.

Andra omgången väntar, med start i kväll!

Därför förlorade Sverige mot Ukraina

Jag analyserar gårdagens förlust mot Ukraina genom att ta upp ett fåtal avgörande faktorer.

Ukraina orkade stressa den svenska speluppbyggnaden i 90 minuter. Sverige hade inget motdrag, förmådde inte dra ner tempot eller bygga upp ett eget spel. 

Olof Mellberg och Zlatan Ibrahimovic tillhörde en liten skara svenska spelare som var närvarande i nuet. Deras rutin från heta sydländska derbyn gjorde dem kapabla att prestera i nivå med vad de kan trots premiärnerver. De flesta andra verkade förlamade av stundens allvar. På minuskontot är Mellbergs bollstirrande vid 1-1 och Zlatans dagdrömmande vid 2-1.  

Det svenska laget kunde inte hantera det höga tempot som det ukrainska laget tvingade fram genom att stressa den svenska speluppbyggnaden över hela plan och byta positioner i högt tempo i offensiven. Marcus Rosenberg var en av få svenskar som visade att han har ett internationellt speltempo i kroppen. Tyvärr fick han inga bollar att jobba med trots ett antal mycket bra och vältajmade löpningar. Han drabbades också indirekt av ”nånannanismen” (att nån annan ska göra jobbet) när osäkra mittfältare maniskt skulle spela alla bollar genom Zlatan istället för att upptäcka Marcus på andra sidan 1.97 m Ibra.  

Ukraina visade prov på bättre bollskicklighet på de flesta positioner. Trots att många svenska spelare är verksamma i ligor med hög fotbollsstandard blottades många brister gällande teknik. Två tillslag är ett för mycket i en öppningsmatch i ett EM-slutspel.

Ukraina gjorde två smarta byten när deras offensiva motorer Shevsjenko och Voronin byttes ut mot två mittfältare för att freda eget mål. De svenska bytena gjorde varken från eller till. Hamrén borde ha ersatt en blek Elm med Wernbloom. Pontus hade kunnat störa de alltmer segervissa ukrainarna, som ohotade kunde spela runt bollen och bevaka sin ledning. Pontus hade också kunnat hota i djupled med sin genombrottskraft. Jag hade också gärna sett Elmander ersätta Lustig, inte för att Lustig missade att freda egen stolpe vid 2-1 målet, utan för att han inte var ett offensivt hot i Sveriges jakt på kvittering.

Halvtid i omgång 1 av EM-slutspelet

Intryck från EM-slutspelets första matcher:

Polen-Grekland 1-1, en besvikelse. Polen förmådde inte utnyttja fördelen av hemmaplan utan blev snuvade på en given seger av en elva (som blev en tia) sluga grekiska hopliter. Pojkar mot män, kan man säga. Grekerna lär inte vinna fler EM på några fotbollsgenerationer men har rutinen att ställa till det för vem som helst. 

Ryssland-Tjeckien 4-1, en uppvisning. Tjeckien, EM-finalist -96 och ett grekiskt övertidsmål från final -04, detroniserades av ryssarnas teknik, tempo och effektivitet, Ryssland var sensationellt bra och seglar upp som en outsider till topp 3.

Danmark-Holland 1-0, en skräll. Danmark + EM-slutspel = sant. Nu kan vi räkna bort Holland. Efter en förlust mot ett iskallt spelande Danmark lär de interna striderna blossa upp igen bland primadonnorna i fotbollsvärldens Big brother. Portugal och Tyskland är varnat. Danmark lär få svårt att gå vidare men bör likväl hyllas.

Tyskland-Portugal 1-0, kluvna känslor. Ingen stor match av tyskarna som med en stor portion tur vann tre poäng. Portugal gör mig alltid konfunderad. Varför spelar de inte en större fotboll med så mycket skicklighet i laget? De underskattar sig själva. Jag hävdar att de har kunnandet att äga mer boll mot ett lag som Tyskland. Men först efter  tyskarnas mål började de spela på det sätt de är kapabla att göra. 

Nu tar vi nya tag. Gli Azzurri träder in i turneringen alldeles strax!

Kulturella yttringar låter sig inte fjättras av fördomar

”Svenskhet är något som skapas här och nu”, sa en av de kloka bisittarna i ett radioprogram igår, apropå nationaldagen. 

Ingen dag stöts och blöts så mycket som nationaldagen. Björn Söder (Sd) fick också komma till tals i programmet via telefon och menade att nationaldagen borde få vara en dag för svenska kulturyttringar. Han förstod bl a inte att samban kunde platsa bredvid den svenska folkdansen på Skansen.

Jag upprepar, ”svenskhet är något som skapas här och nu”. 

Men sverigedemokrater är i regel ganska säkra på vad som är svenskt.

Så när menar Söder att svenskheten fixerades? I Dalarna på 1800-talet? Vid freden i Roskilde? Fotbolls-VM 1994? Transiteringen av tyska soldater under kriget? Raoul Wallenberg? Zlatans genombrott? Tvångssterilisering av romer? Hälften kvinnor i Riksdagen? Skogar, fjäll och sjöar? ABBA?

Jag bara undrar.

Att känna ödmjukhet gentemot det som varit och gemenskap inför en förhoppningsvis fortsatt demokratisk framtid borde räcka som incitament för att fira den i världssamfundet ganska lyckade geografiska avgränsningen Sverige.

Hommage till en ikon

Petrov, Charlamov, Michajlov. Jag var inte gammal när jag rabblade den ramsan. 

Makarov, Krutov, Larionov. Namnen som tog över. Superfemman. CCCP. 

Makarov, Krutov, Larionov, namn som mer än något stod för idrottslig estetik och effektivitet. 

1983. Jag var elva år gammal och tävlade med en klasskamrat om vem av oss som kunde skriva den längsta berättelsen. Hans berättelse hette Resan till Memphis, en titel som definitivt spöade min helt opoetiska, Den svarta katten i Peking. Men min berättelse vann med sina 101 sidor. Någonstans på vinden ligger de där sidorna och gulnar av fukt och ålder. Berättelsen om pojkgänget som skulle åka till Thailand för att leta upp en stulen Buddha i massivt guld. Vägen gick via Peking där en talande katt bistod med den avgörande ledtråden. Men först en mellanlandning i Moskva där Sergej Makarov, hockeyikon, hämtade det förväntansfulla pojkgänget i sin Audi Quattro. Samtidsreferenserna är flera. 

Makarov var den stora idolen i superfemman. Hans lekfulla stil och hans leende stod i kontrast till de andra kedjekamraternas mer kontrollerade minspel. Fetisov, den politiskt frispråkige, och Kasatonov, den lydige, den röda maskinens försvarsgiganter. Larionov var den eftertänksamme typen, arkitekten bakom anfallsspelet. 

Sen var det Krutov. Ett kraftpaket, inte stor men stark, smidig och effektiv framför mål. Men vad jag minns bäst är ändå hans ansiktsuttryck. Ögonbrynen tippade neråt, han såg ut att titta lite uppåt, bekymrad. 

Han var gåtfull. Jag minns när han gjorde någon säsong i de lägre svenska divisionerna. Han svarade på en reporters frågor precis på samma sätt som under tränare Tichonovs vakande öga under storhetstiden. Men jag minns också att han bjöd på ett leende. Jag kommer inte ihåg varför han log, men det gjorde intryck. 

Tack Vladimir, för oförglömliga idrottsögonblick.

Nycklar till svensk framgång i EM-slutspelet

Nycklar till svensk framgång i premiären. Något redigerad sedan gårdagens match mot Serbien (2-1).

Nu börjar snart slutspelet och Blågult är redo för den ukrainska anstormningen den 11/6. Eller?

Första nyckeln: Ukraina är ett bra lag, det måste alla inse. Hemmapubliken blir dessutom en faktor, domaren måste förhålla sig neutral. Det skulle inte förvåna mig om Ukraina söker en tidig straff.

Andra nyckeln: Hänger backlinjen med den första kvarten har vi en god chans att kyla ner tillställningen och vinna matchen på bättre kunnande, om de också kan freda området runt Isaksson; Men att som igår, för andra matchen i rad, släppa in ett mål på hörna känns inte betryggande. Mellberg måste styra sin avdelning med mycket fastare hand än vi hittills sett.

Tredje nyckeln: Sebastian Larsson. Inlägget till Zlatan i matchen mot Island var ett perfekt exempel på så kallad spetskompetens. Larsson har den, och den behövs i ett landslag som dessvärre saknar spets här och där. Igår såg vi en fin framspelning av Rasmus Elm till Toivonen. Vi som har sett Elm i Alkmaar vet vad han kan. Måtte han visa upp det den 11/6.

Fjärde nyckeln: Målsinne. Att bränna lägen är otänkbart i ett slutspel. Laget har visserligen duktiga anfallare men inte så kliniska avslutare. Upp till bevis för vem som än hugger längst fram. Mål i två raka matcher av Toivonen talar mot mitt resonemang. Hoppas trenden håller i sig, han lär starta i premiären. Ola är en typisk matchvinnare.

Slutsats: Stjärnorna måste prestera på högsta nivå. Kollektivet kan inte ensamt nöta ner motståndarna. De svenska landslag som har lyckats i mästerskap har lite stereotypt beskrivits som typiska svenska kollektiv. Men ett bronslag 94 utan målfabriken Andersson/Dahlin, kreatören Brolin, den karriärspeakande Ravelli eller spelmotorn Thern, hade aldrig tagit sig vidare ur gruppspelet, det säger sig självt. Individualisterna måste stega fram och ta ansvar!