Angående fotbollsläktare och machokultur

Jag hörde en representant för Black Army uttala sig om vissa sånger och ramsor som förekommer på läktaren under allsvenska fotbollsmatcher. Det var smärtsamt att höra hur han inte förmådde säga att invektivet hora (bara ett exempel, tattare är ett annat som varit upp till diskussion den senaste tiden) inte hörde hemma på en fotbollsläktare 2015. Han menar att invektiven rensas ut spontant över tid och att det var värre för tjugo, trettio år sen. Det kan väl hända. Problemet är just att det tar en sådan tid. En fotbollsläktare får inte lov att vara en ö i samhället som inte nås av nyheter och värdeförskjutningar bara för att man accepterar att det är så, till och med sanktionerar det för passionens och lidelsens skull. Det finns gränser. Det finns ordval. 

En ingrediens i den här soppan är att man från fotbollshåll (klubbar och supporterföreningar) ofta skjuter ifrån sig ansvaret genom att kalla huliganism och hat på läktarna för ett samhällsproblem som samhället ska ta itu med. Det blir lite kluvet, först ska läktaren tillåtas att vara ett reservat för sexism, rasism och homofobi, sen ska man skjuta över lösningarna till ”samhället”. 

Då undrar jag, vad är ”samhället”, och är inte fotbollsläktaren en del av det?