Det finns ett oansenligt rum i det gamla fängelset på Forum Romanum. På en plakett på väggen står en text som berättar att du nu står på platsen där aposteln Paulus med stor sannolikhet led sina sista dagar. Det gjorde stort intryck på mig som liten. Det var så nära Indiana Jones jag kunde komma som tolvåring. Någon dag senare var vi i katakomberna, där urgamla symboler lystes upp av svaga lyktor mellan gravarna. I Peterskyrkan var det inte så mycket storheten som fångade mig utan en glasmonter i ett av sidoskeppen. I montern hängde en enkel mantel, det var manteln som Karl den Store bar när han lät sig krönas till kejsare.
Historiens vingslag, brukar man säga, ibland känner man dem.
Nu har en grupp arkeologer lyckats spåra upp kvarlevorna efter Lisa Gherardini del Giocondo, mer känd som Mona Lisa. När de har säkerställt att det är hon ska man rekonstruera hennes ansikte för att på så sätt avslöja hemligheten bakom det gåtfulla leendet.
Jag förstår varför det känns stort att hitta kvarlevorna efter västvärldens mest kända modell. Samtidigt undrar jag hur de ska kunna hitta något speciellt i ansiktet. De vet väl att Mona Lisa är en tavla?
Penseldraget som skapade leendet kan ingen arkeolog återskapa. Den hemligheten tog Leonardo med sig i graven.
