Fyra bosättare skjuts ihjäl av en brigad med kopplingar till Hamas. Hamas talesman menar att det inte har att göra med de inledande fredssamtalen mellan Netanyahu och Abbas utan är ett svar på ockupationsmaktens brott. Men visst hade det att göra med samtalen i Washington. Den aldrig upphörande konflikten i Mellanöstern är fylld av exempel på den här typen av aktioner. På båda sidor i konflikten finns det hökar, kompromisslösa krafter som inte är intresserade av fred då hela deras existens berättigas av konflikten.
Det finns en agenda bakom attentat som det igår som sträcker sig längre än till hämnd och hat. Ofta handlar det om att testa motparten. Hur kan man värja sig mot sådan cynism? Det är ett hån mot idén om människolivets okränkbarhet.
Visar inlägg med etikett Hamas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hamas. Visa alla inlägg
onsdag 1 september 2010
fredag 4 juni 2010
A ship to where?
Bordningen av A ship to Gaza har fått en hel värld att rasa. Jag tänkte försöka reda ut hur händelsen kan påverka huvudaktörerna.
Befolkningen i Gaza kan kanske hoppas på att trycket på Israel blir så stort att det framtvingar lättnader i blockaden. Att det ska krävas att icke palestinska aktivister dör innan världssamfundet med FN reagerar, i stort sett enhälligt i fråga om ordval och fördömanden, manar till eftertanke; hur värderas Gazas befolkning och deras kamp, inte den väpnade kampen mot Israel utan den dagliga kampen för försörjning?
Kan gazaborna räkna med att Turkiet utövar reella påtryckningar på Israel? Tveksamt. Händelsen ger den turkiska ledningen legitimitet att skärpa tonen mot Israel men knappast mandat att göra något i praktiken. Erdogans hårda ankalgelser är däremot ett sätt att vinna poäng hos de inhemska islamistiska krafterna, som han vill hålla sig väl med, utan att ge efter för deras krav på åtgärder mot Israel, Turkiet är trots allt en viktig natoallierad.
Egypten öppnar solidariskt gränsen till Gaza. Mubarak har samma intresse som Erdogan, att beveka radikala krafter. Mubarak är en av västvärlden accepterad envåldshärskare och agerar därefter. Att vara solidarisk med Gaza är en sak, att stötta islamistisk politik inne i Gaza och därmed öppna för öppen konflikt med Israel en annan.
Hamas tar tacksamt emot den radikalisering av gazaborna som man kan vänta sig i bordningens efterdyningar. Gazas befolkning är av hävd inte särskilt radikal.
Inte mycket i Irans retorik förändras. Ahmadinejad behöver inga internationella incidenter för att få vatten på sin redan dyblöta kvarn. Dessutom fortsätter han oförtrutet att stötta sina allierade i Libanon varifrån han kan iscensätta hämndoperationer, om det spända läget skulle tvinga fram samtal mellan palestinier och israeler som framstår som misshagliga för Iran.
Inne i Israel stormar det nog som värst. Kritiken mot bordningen är frän i den vänsterorienterade pressen där ordet "inkompetent" är vanligt förekommande. Däremot är det svårt att sia om vilken påverkan det har på politiken. Förmodligen ökar polariseringen mellan hökarna och de mer liberala krafterna. Om mot all förmodan resultatet av det inträffade är lättnader av blockaden mot Gaza kommer det med all säkerhet bara innebära mindre sådana och under en kortare tid fram till dess nästa raket dimper ner i närheten av en bosättning.
Alltmedan USA och EU undrar vems tur det är att vaska fram en ny fredsplan.
Befolkningen i Gaza kan kanske hoppas på att trycket på Israel blir så stort att det framtvingar lättnader i blockaden. Att det ska krävas att icke palestinska aktivister dör innan världssamfundet med FN reagerar, i stort sett enhälligt i fråga om ordval och fördömanden, manar till eftertanke; hur värderas Gazas befolkning och deras kamp, inte den väpnade kampen mot Israel utan den dagliga kampen för försörjning?
Kan gazaborna räkna med att Turkiet utövar reella påtryckningar på Israel? Tveksamt. Händelsen ger den turkiska ledningen legitimitet att skärpa tonen mot Israel men knappast mandat att göra något i praktiken. Erdogans hårda ankalgelser är däremot ett sätt att vinna poäng hos de inhemska islamistiska krafterna, som han vill hålla sig väl med, utan att ge efter för deras krav på åtgärder mot Israel, Turkiet är trots allt en viktig natoallierad.
Egypten öppnar solidariskt gränsen till Gaza. Mubarak har samma intresse som Erdogan, att beveka radikala krafter. Mubarak är en av västvärlden accepterad envåldshärskare och agerar därefter. Att vara solidarisk med Gaza är en sak, att stötta islamistisk politik inne i Gaza och därmed öppna för öppen konflikt med Israel en annan.
Hamas tar tacksamt emot den radikalisering av gazaborna som man kan vänta sig i bordningens efterdyningar. Gazas befolkning är av hävd inte särskilt radikal.
Inte mycket i Irans retorik förändras. Ahmadinejad behöver inga internationella incidenter för att få vatten på sin redan dyblöta kvarn. Dessutom fortsätter han oförtrutet att stötta sina allierade i Libanon varifrån han kan iscensätta hämndoperationer, om det spända läget skulle tvinga fram samtal mellan palestinier och israeler som framstår som misshagliga för Iran.
Inne i Israel stormar det nog som värst. Kritiken mot bordningen är frän i den vänsterorienterade pressen där ordet "inkompetent" är vanligt förekommande. Däremot är det svårt att sia om vilken påverkan det har på politiken. Förmodligen ökar polariseringen mellan hökarna och de mer liberala krafterna. Om mot all förmodan resultatet av det inträffade är lättnader av blockaden mot Gaza kommer det med all säkerhet bara innebära mindre sådana och under en kortare tid fram till dess nästa raket dimper ner i närheten av en bosättning.
Alltmedan USA och EU undrar vems tur det är att vaska fram en ny fredsplan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)