Är västvärlden redo för demokrati?

Frågan som många ställer efter revolutionen i Tunisien är om arabvärlden är redo för demokrati. Huvudstad för huvudstad, regim för regim får nu känna på hur gatans parlament bankar på dörren till regeringsbyggnader runt om i Mellanöstern. Men jag vill också ställa frågan: är väst redo för demokrati i arabvärlden? Lika nervösa som Mubarak och hans despotkollegor är är förmodligen Frankrikes, Storbritanniens och USA:s ledare. Varför? Jo, för att lukrativa handelsavtal skrivs helst med repressiva stater som kan erbjuda utländska finansiärer precis de fördelaktiga villkor som efterfrågas. Låt säga att Egypten eller något annat land i Mellanöstern utlyser verkligt fria val, är då väst redo att välkomna en demokratiskt vald vänsterregering eller islamistisk regering? Är man redo att applådera en revolution i Saudiarabien? Jag undrar det. Att sprida demokratiska värderingar är lika ofta ett stridsrop från väst som det är en önskan om verklig förändring. Å andra sidan är händelserna i Tunisien i mångt och mycket ett resultat av att frihetliga föreställningar har spridits via sociala medier och nått ut till de breda folklagren. Det om något kan borga för riktig omdaning. Och då kan varken väst eller deras enväldiga kompisar hindra flodvågen, varthän den än leder.

Sol, gas och olja

Sydsvenskans ledare säger nej tack till planer på att utvinna solenergi i Sahara för vidareförsel till Europa. Anledningen är att Europa då skulle tvingas samarbeta med "obehagliga" regimer som i Sudan, Egypten och Libyen, som kan "dra ur sladden" hux flux. SDS jämför det med Europas beroendeförhållande till Rysslands gas och Saudiarabiens olja. Problemet är alltså att Europa skulle riskera att behöva förhandla med ondskefulla regimer? Är det inte redan det vi gör? Kan man rangordna odemokratiska regimer? Är inte problemet snarare hur länderna vars råvaror Europa utnyttjar ska kunna dra nytta av sina egna råvaror på samma villkor som vi? Sydsvenskans ledare kanske är orolig att Saharas solstater inte ska vara samma lydiga och västvänliga diktaturer som exempelvis Saudi. Det vore ju tråkigt om Europa skulle vara tvungna att ockupera, låt oss säga, Libyen, när de vill höja priset på sol. Jag tror att SDS ledare lider av samma ängslan som många andra européer, ängslan att förlora herraväldet. Nej, SDS, kritisera istället de företag som bedriver omoralisk handel med diktaturstater, kritisera barnarbete, slavarbete, tvångsförflyttningar av byar och andra hemskheter som sker med många europeiska företags goda minne. Om en förnyelsebar energikälla kan skapa välstånd i några av jordens fattigaste länder utan att hänsynslöst exploatera dem så är det värt att chansa. Kanske kan "obehagliga" stater bli behagliga, både för omvärlden och sig själva. Men då krävs det att det inte är business as usual, utan lika villkor för alla parter. Jag menar, vad skulle vi tycka om inte omvärlden ville ge skäligt betalt för vår skog? Nog skulle vi "dra ur sladden".

A ship to where?

Bordningen av A ship to Gaza har fått en hel värld att rasa. Jag tänkte försöka reda ut hur händelsen kan påverka huvudaktörerna.


Befolkningen i Gaza kan kanske hoppas på att trycket på Israel blir så stort att det framtvingar lättnader i blockaden. Att det ska krävas att icke palestinska aktivister dör innan världssamfundet med FN reagerar, i stort sett enhälligt i fråga om ordval och fördömanden, manar till eftertanke; hur värderas Gazas befolkning och deras kamp, inte den väpnade kampen mot Israel utan den dagliga kampen för försörjning?

Kan gazaborna räkna med att Turkiet utövar reella påtryckningar på Israel? Tveksamt. Händelsen ger den turkiska ledningen legitimitet att skärpa tonen mot Israel men knappast mandat att göra något i praktiken. Erdogans hårda ankalgelser är däremot ett sätt att vinna poäng hos de inhemska islamistiska krafterna, som han vill hålla sig väl med, utan att ge efter för deras krav på åtgärder mot Israel, Turkiet är trots allt en viktig natoallierad.

Egypten öppnar solidariskt gränsen till Gaza. Mubarak har samma intresse som Erdogan, att beveka radikala krafter. Mubarak är en av västvärlden accepterad envåldshärskare och agerar därefter. Att vara solidarisk med Gaza är en sak, att stötta islamistisk politik inne i Gaza och därmed öppna för öppen konflikt med Israel en annan.

Hamas tar tacksamt emot den radikalisering av gazaborna som man kan vänta sig i bordningens efterdyningar. Gazas befolkning är av hävd inte särskilt radikal.


Inte mycket i Irans retorik förändras. Ahmadinejad behöver inga internationella incidenter för att få vatten på sin redan dyblöta kvarn. Dessutom fortsätter han oförtrutet att stötta sina allierade i Libanon varifrån han kan iscensätta hämndoperationer, om det spända läget skulle tvinga fram samtal mellan palestinier och israeler som framstår som misshagliga för Iran.


Inne i Israel stormar det nog som värst. Kritiken mot bordningen är frän i den vänsterorienterade pressen där ordet "inkompetent" är vanligt förekommande. Däremot är det svårt att sia om vilken påverkan det har på politiken. Förmodligen ökar polariseringen mellan hökarna och de mer liberala krafterna. Om mot all förmodan resultatet av det inträffade är lättnader av blockaden mot Gaza kommer det med all säkerhet bara innebära mindre sådana och under en kortare tid fram till dess nästa raket dimper ner i närheten av en bosättning.


Alltmedan USA och EU undrar vems tur det är att vaska fram en ny fredsplan.

Jag ser fantastiska ting

När Howard Carter uttalade de ovan klassiska orden stod han inför en av de största arkeologiska upptäckterna i historien, Tutanchamons grav. Den var intakt och fylld av berättelser ur ett forntida liv i det mest mytomspunna riken av alla, det egyptiska. Likväl var graven oansenlig eftersom kungen som vilade där var oansenlig. Han var ung och hans korta regeringstid stod i skuggan av hårda religiösa strider mellan det gamla prästerskapet och det nya. När han dog utraderades spåren av den soldyrkan hans företrädare Echnaton hade infört, dyrkan av Aton, solskivan, det första steget mot den en fornegyptisk monoteism. Fortfarande vilar skatter under den egyptiska sanden och fynd rikare än Carters kan mycket väl döljas i hittills outforskade kulturlager. Tutanchamons grav var ju som sagt oansenlig i sammanhanget, de flesta av de stora faraonernas gravar plundrades redan under antiken och man kan bara tänka sig vad som fanns i Ramses II:s eller Tutmosis gravar och i de gravar som aldrig hittats. Jag undrar om drömmar om arkeologiska upptäckter fortfarande kittlar barns fantasi? Själv drömmer jag ännu drömmen om att allt inte är känt för oss. Världen blir mer spännande så.