Jag ser fantastiska ting

När Howard Carter uttalade de ovan klassiska orden stod han inför en av de största arkeologiska upptäckterna i historien, Tutanchamons grav. Den var intakt och fylld av berättelser ur ett forntida liv i det mest mytomspunna riken av alla, det egyptiska. Likväl var graven oansenlig eftersom kungen som vilade där var oansenlig. Han var ung och hans korta regeringstid stod i skuggan av hårda religiösa strider mellan det gamla prästerskapet och det nya. När han dog utraderades spåren av den soldyrkan hans företrädare Echnaton hade infört, dyrkan av Aton, solskivan, det första steget mot den en fornegyptisk monoteism. Fortfarande vilar skatter under den egyptiska sanden och fynd rikare än Carters kan mycket väl döljas i hittills outforskade kulturlager. Tutanchamons grav var ju som sagt oansenlig i sammanhanget, de flesta av de stora faraonernas gravar plundrades redan under antiken och man kan bara tänka sig vad som fanns i Ramses II:s eller Tutmosis gravar och i de gravar som aldrig hittats. Jag undrar om drömmar om arkeologiska upptäckter fortfarande kittlar barns fantasi? Själv drömmer jag ännu drömmen om att allt inte är känt för oss. Världen blir mer spännande så.