Med fokus på rätt saker

Äntligen har forskningens kritik mot miljöminister Carlgrens rovdjurspolitik fått sin rättmätiga plats i dagspressen. Utan att förringa den känslomässiga aspekten av vargjakten, varken i mitt läger eller det andra lägret, har jag med frustration sett hur debatten har förts på en osaklig och känslosvallande nivå i tidningar och i teve där de enligt mitt tycke mest relevanta frågorna inte har tagits upp i tillräckligt hög grad. För är det inte relevant att mångårig forskning totalt har ignorerats och att direktiv som Sverige har ratificerat har brutits? Och kanske värst av allt, att den högste ansvarige, miljöminister Carlgren, i förnekelse fortsätter hävda att han har rätt. Att ljuga kallas det, men eftersom ministeransvar inte längre verkar existera i Sverige lär vi inte se honom lämna sin post före valet. Det är lite med Carlgren som med Sovjetunionens hockeymålvakt Tretjak; han ställde alltid upp för regimen men behövde sällan anstränga sig och blev aldrig utbytt. Man hade lika gärna kunnat ställa en krukväxt mellan stolparna! Frågan är hur länge regeringen är villiga att täcka i egen zon*? Vargdebaklet är inte det enda stolpskottet**, för med Carlgren som miljöminister har Sverige halkat efter i miljösamarbetet kring Östersjön och gått från bror duktig till strut på huvudet, förbisprunget av de baltiska staterna och Polen och Tyskland. Är det så det ska va? som Sverker säger.

*sportreferensen tyder på att en viss OS-feber har börjat infinna sig
**eller så har jag förlorat omdömet

Så blir 2010, del 3

På det nya årets första dag tar Statarkatten avstamp i en svensk klassiker. Nämligen att någonstans i vårt avlånga land sitter en skribent med pannan i djupa veck och tippar Malmö FF som svenska mästare i fotboll. Som ljusblå katt blir man först lite smickrad för att sedan ställa den aktuelle tipparen frågan: hur tänkte du nu? Allt annat än en repris på 2009 års guldstrid är en skräll, konstaterar jag bittert. Men först väntar OS i Vancouver där Tre kronor ska försvara sitt guld. Sällan Stellan, jo förresten, om den här mannen skänker världen en sista galaföreställning så är faktiskt allt möjligt. Annars blir det som vanligt en frustrerande väntan på svenska framgångar i längdspåren. Längdåkning är en underbar TV-sport, så länge de undviker masstart. Femmilen i Pragelato för fyra år sedan fick mig att koka av ilska. Jag drömde om de verkliga bedrifterna, ensamma kärva män mot naturens krafter, väntan på tidspasseringarna, som i Nagano, när Niklas Jonsson sekund för sekund tog in på en allt tröttare Dählie. Det blev ett silver för Jonsson i den mest spännande femmil jag sett. För fyra år sedan såg jag ett gäng söndagsåkare göra upp om segern i en spurt den sista halva kilometern, urtrist. Några tips till slut. Helena Jonsson tar guld i jaktstart, hennes nerver i avgörande skytte är det ingen annan som matchar. I fotbollsvärlden kommer England fira stora triumfer. Lampard och Terry kommer att smaka segerns sötma både i champions league med Chelsea och i VM med det engelska landslaget. Zlatan kommer att bli cupmästare i Spanien men se ligatiteln vinnas av Marängerna från Madrid. Givetvis är detta inget jag går och hoppas på men jag försöker efter bästa förmåga vara objektiv. Tråkigt? Jo, det tycker jag också. Så vem vinner allsvenskan till slut? Malmö FF så klart. Med vänlig hälsning Cyklopen.