Intoleransens ödslighet

Historien upprepar sig inte, det är bara ett ordstäv, däremot upprepas vissa mönster. Mellan 1840 och 1910 emigrerade en tredjedel av Sveriges befolkning till grannländerna och över Atlanten till Nordamerika. Armod och svält var den huvudsakliga anledningen. Men i emigranthistorien finns också en ansenlig del som handlar om förtryck. 1800-talets Sverige var en förtryckarstat, framförallt på religionens område. De samfund som många svenskar idag lite föraktfullt kallar "frimicklare" och "hällörade" grundades på den här tiden, i hemlighet. Dessa fria samfund, som de kallas idag, ville frigöra sig från statskyrkans auktoritet i samhället. Prästens makt inskränktes bara av konungens och i många bygder regerade kyrkans män som småpåvar. Otaliga människor sattes på fästning på bröd och vatten för att de ifrågasatte kyrkans makt eller för att de dristade sig att samlas hemma hos och förätta nattvard eller för att de lät kvinnor läsa bibeltexter.

När SD:s William Petzäll står i riksdagen och öser galla över att papperslösa flyktingar inte nekas vård visar han inte bara prov på en inhuman människosyn utan även historielöshet och bristande ödmjukhet. Alla som kan spåra sina rötter tillbaks till 1800-talets Sverige, utan undantag, vill jag hävda, kan hitta släktingar som valde att fly från Sverige.

Sverige måste fortsätta vara landet som ger människor möjligheten att starta på nytt. Per T Ohlssons artiklar i SDS, där han redogör för hur många svenska industrier och idéer som startats av flyktingar och invandrare, är värda att lyftas fram igen. De sätter fingret på den dynamik som uppstår när ett land är öppet och generöst.

Samtidigt visar Danmark att de är villiga att gå ännu längre på intoleransens ödsliga vägar. Unga danskar väljer att bo i Sverige hellre än att diskrimineras och förnedras i sitt hemland av ett rasistiskt poängsystem som mest liknar något som Pia K rafsat ner på en post it på fyllan. Danmarks väg kommer med stor sannolikhet att leda till ekonomisk och kulturell stagnation.

Sverige får aldrig beträda den vägen!

Att ta sig upp ur en skyttegrav

Minns ni nivån på debatten när USA inledde anfallet mot Saddam Hussein? Det var rena skyttegravskriget i svensk press. Sällan har så starka känslor rörts upp som när WTC rasade. Jag hörde vanligtvis apolitiska personer säga att det kändes som om en nära anhörig hade gått bort, själv drabbades jag av en bekants vrede när jag sa att jag förstod vad som lett fram till ett attentat av det slaget, förstod, inte försvarade, jag var lika bestört av tragedin som andra. Vid krigsutbrottet var det dags att välja sida precis som G W Bush ville, either you're with us or against us, tror jag ordalydelsen var. På SDS var Per T "G.I." Ohlsson en stor patriot, trots en alltmer ohållbar situation för Hans Blix och UNMOVIC i deras arbete med att utreda huruvida massförstörelsevapen fanns i Irak eller ej och trots att kriget bröt mot folkrätten. Många som stödde Bush började jämföra med andra världskriget och tänk-om-USA-inte-hade-räddat-oss-då resonemangen var vanliga. Nu skulle det här inlägget egentligen inte handla om Irak utan om Per T Ohlsson, som jag vill hylla. Därför att det är så mycket svårare att gräva sig upp ur en skyttegrav än det motsatta, särskilt som opinionsbildare med stor läsekrets. Jag förmodar att Per Ts USA-bild modererades under Bush. Kanske insåg han att debatten om kriget i svensk media inte var en fråga om vänster eller höger utan om förnuft eller oförnuft. Idag skriver Per T Ohlsson de överlägset mest initierade ledarna om amerikansk politik och samhällsliv. I dagens tidning skriver han om det mediala drevet mot Obama, ni vet O'Reilly-stilen, fast värre, om det är möjligt. På tal om amerikansk debatt så är det alltid lika lustigt att se hur den svenska blockpolitiken överförs på det amerikanska tvåpartislaget i samband med presidentval. Under de två senaste valen har socialdemokrater oftast suttit på den demokratiska sidan i tevesoffan och moderater på den republikanska. Skyttegravar än en gång. Demokraterna grundades av anti-federalister som ville begränsa den federala regeringens makt och de var stora bland slavägarna. President Lincoln var däremot republikan. Så hur vår bild av "åsnor" och "elefanter" ser ut handlar nog mer om hur de senaste decenniernas amerikanska presidenter har tilltalat världen. Hur det sedan hänger ihop med hur våra politiker identifierar sig med demokrater respektive republikaner får stå för dem. Det är relevant att referera till nutiden men historiekunskaper är aldrig fel.