Parlamentariska knivigheter

Samtidigt som mycket tyder på att en pånyttfödd socialdemokrati, med en folklig retoriker som Juholt, kommer att sno åt sig röster från gamla gråsossar som blivit sverigedemokrater, fortsätter SD stötta regeringen i Riksdagen, enligt dagens Sydis. Det är en märklig situation. Både Alliansen och den rödgröna oppositionen svär sig fria från SD, tack och lov. Men detta gemensamma intresse inbegriper också en tvetydighet, den att i undertoner uttrycka: "lämna SD och kom över till oss!" Inte med omvändelsens budskap om alla människors lika värde och solidaritet med de svaga utan med löften om jobb och en trygg ålderdom.

Även om Alliansen eller den rödgröna oppositionen skulle grumlas av ett inflöde av SD:are skulle det likväl vara en önskvärd utveckling. Att det finns människor med främlingsfientliga åsikter måste vi leva med, men att de i Riksdagen representeras av ett fascistiskt parti som SD är ett gigantiskt nederlag för ett land med så starka demokratiska traditioner som Sverige.

Intoleransens ödslighet

Historien upprepar sig inte, det är bara ett ordstäv, däremot upprepas vissa mönster. Mellan 1840 och 1910 emigrerade en tredjedel av Sveriges befolkning till grannländerna och över Atlanten till Nordamerika. Armod och svält var den huvudsakliga anledningen. Men i emigranthistorien finns också en ansenlig del som handlar om förtryck. 1800-talets Sverige var en förtryckarstat, framförallt på religionens område. De samfund som många svenskar idag lite föraktfullt kallar "frimicklare" och "hällörade" grundades på den här tiden, i hemlighet. Dessa fria samfund, som de kallas idag, ville frigöra sig från statskyrkans auktoritet i samhället. Prästens makt inskränktes bara av konungens och i många bygder regerade kyrkans män som småpåvar. Otaliga människor sattes på fästning på bröd och vatten för att de ifrågasatte kyrkans makt eller för att de dristade sig att samlas hemma hos och förätta nattvard eller för att de lät kvinnor läsa bibeltexter.

När SD:s William Petzäll står i riksdagen och öser galla över att papperslösa flyktingar inte nekas vård visar han inte bara prov på en inhuman människosyn utan även historielöshet och bristande ödmjukhet. Alla som kan spåra sina rötter tillbaks till 1800-talets Sverige, utan undantag, vill jag hävda, kan hitta släktingar som valde att fly från Sverige.

Sverige måste fortsätta vara landet som ger människor möjligheten att starta på nytt. Per T Ohlssons artiklar i SDS, där han redogör för hur många svenska industrier och idéer som startats av flyktingar och invandrare, är värda att lyftas fram igen. De sätter fingret på den dynamik som uppstår när ett land är öppet och generöst.

Samtidigt visar Danmark att de är villiga att gå ännu längre på intoleransens ödsliga vägar. Unga danskar väljer att bo i Sverige hellre än att diskrimineras och förnedras i sitt hemland av ett rasistiskt poängsystem som mest liknar något som Pia K rafsat ner på en post it på fyllan. Danmarks väg kommer med stor sannolikhet att leda till ekonomisk och kulturell stagnation.

Sverige får aldrig beträda den vägen!

Regeringens förakt för ekologisk mångfald

Regeringen fortsätter att krypa och kräla för jaktlobbyn. Trots massiv kritik efter vinterns huvudlösa licensjakt från: miljörörelser, naturvårdare, forskare, politiker och djurvänner i allmänhet, i och utanför Sverige, kommer jakten på varg att fortsätta. Även från EU-kommisionen kommer skarp kritik som regeringen väljer att nonchalera. Bland annat så hänvisar man till Riksdagens beslut att Sveriges renskötselområden ska vara fria från varg, renskötselområdena motsvarar 54 % av landets yta, låter det beslutet genomtänkt? Regeringen har en miljöminister som är fullkomligt tandlös så fort planetens vitala värden ska skyddas, kan vi godta det? Istället för att skydda naturen och dess oersättliga och ovärderliga resurser sanktionerar regeringen att man skjuter bort toppen på näringskedjan vilket oundvikligen leder till en ekologisk katastrof som drabbar både människor och djur, är det klokt?

I riksdagen härjar ett parti som inte tycker om mångfald bland människor, i regeringen sitter det beslutsfattare som inte tycker om mångfald bland djur. Sverige förefaller vara ett primitivt land. Jag skäms.

Att bemöta argument

En diskussion handlar ofta om mental kamp; vem är starkast? mest högljudd? har mest slipade argument? Om man blir överröstad, nedkämpad av till synes hållbara argument finns det alltid en fråga man kan ställa, den frågan lyder: vad menar du nu? I dagens SDS svarar Lena Halldenius på en läsarfråga som handlar om hur man bemöter "vardagsrasism", ett begrepp jag tolkar som utsagor framförda av individer som inte ser sig själva som fördomsfulla. Hon skriver:

Om man bemöter ett rasistiskt uttalande med "vad har du för grund för att säga så?" istället för med "nu tycker jag du gjorde fel", så har man vänt på situationen. Då är det vardagsrasisten som måste argumentera; och det brukar de inte klara av.

På förekommen anledning säger Jimmy Åkesson att den rödgrönblå uppgörelsen om de svenska trupperna i Afghanistan är i linje med vad SD föreslagit. Så kommer det att låta från SD mest hela tiden. I den isolering de befinner sig i kommer de att säga så i fråga om de allra flesta riksdagsbeslut. Detta för att ge sken av att ha inflytande. De har inte inflytande, däremot står många av riksdagspartierna nära varandra i en herrans massa frågor.

På tal om SD, jag är böjd att hålla med de skribenter som kritiserar Nobelstiftelsen för att utesluta SD från Nobelfestligheterna. Folket bakom spektaklet bör inte moralisera över fascistiska åsikter i svenskt riksdagsparti med tanke på hur många representanter för förtryckarregimer som brukar smörja kråset i Gyllene salen.

Tillbaks till vad menar du nu? En fråga som migrationsverket ställde till SD när de framställde abnorma och felaktiga siffror på hur många kronor Sverige skulle spara på att ta emot färre invandrare. Ett desperat försök att fabricera siffror. SD har förlorat initiativet i debatten; efter valet hörs fler röster än tidigare som klargör vilka förjänster invandring har och har haft genom historien, inte minst ekonomiskt. Exempelvis skrev Per T Ohlsson för några dagar sen om invandraren Felix Herbert, grundaren av Eslövs historiskt sett största arbetsgivare. Eslöv med ett i vissa stadsdelar mycket stort stöd för SD.

För övrigt har ett moraliskt ansvarstagande gentemot omvärlden inget pris, anser jag.

Katten kommenterar

Medioker miljöminister moderatdominerad ministärs marionett. Vargen varnas, varaktig vettlöshet vinner, visioner väck.

Biogasbluff bedrog bybor. Bränslet bio? Bah! Skärpning Shell.

Folkdräkt finnes. SD spånar, sabbar sedvänja. Fler fadäser föder framtidshopp för flertalet. Minoriteten marodörer missar målet.

Bra biskop Brunne bär Bokens bud. Kyrkans tjänare känner kärlek. Tolkar tydligt tolerant.

Wag the dog, på riktigt

Pia och Jimmy?

Jag är övertygad om att språket är vårt starkaste styrmedel. Jag hävdar att SD:s framgångar är intimt sammanvävda med en språklig förändring i den politiska retoriken. Jimmy Åkesson må vara len i flabben men han är talesman för en skränande minoritets vulgära inbillningar. Danskifiering kallar jag det, den danska sjukan kallar Lars Dencik syndromet.

I en mycket tänkvärd artikel i dagens SDS, kulturdelen, (ledarsidan är förbehållen borgerliga spetsfundigheter*), varnar han för hur den danska sjukan kan komma att sprida sig i Sverige på samma sätt som i ursprungslandet. Han liknar utvecklingen vid en erosion av debatten. Dencik delar in sjukdomsförloppet i tre stadier:

I det första stadiet blir den extrema retoriken rumsren eftersom regeringspartiet, som gjort sig beroende av det lilla extrema stödpartiet, måste försvara sitt stödparti för att verka trovärdigt. Detta trots att regeringspartiet inte delar de extrema åsikterna.

I det andra stadiet börjar även oppositionen anamma delar av det extrema budskapet, för att inte tappa ännu fler missnöjesröster och därmed bli helt akterseglade.

I det tredje stadiet är det svansen som viftar hunden; i en politisk debatt som alltmer kommit att ha smittats av extrema förslag blir det allt lätttare att kasta fram ännu extremare förslag. Det extrema partiet, ännu ganska litet, har därmed fått oproportionerligt mycket inflytande genom att successivt, och på grund av andra partiers eftergifter, ha flyttat fram gränsen för det anständiga och sakliga, man har skaffat sig "problemdefinieringsprivilegiet":

Så har hela det politiska debattklimatet i dagens Danmark till slut drabbats av en galopperande retorisk smitta: en semantisk fartblindhet innebärande att man uttalar sig allt mer våldsamt, nedsättande och fördomsfullt om de fremmede, utlänningar och i synnerhet islam och muslimer (men just nu också Sverige och svenskar). Och att man i denna retoriks efterföljd också blir allt mer blind för – eller öppet struntar i – hur man i lagstiftningsarbetet anfräter de grundläggande legala konventioner och principer om mänskliga rättigheter som man själv i olika sammanhang skrivit under på (Dencik, SDS s.B4 22/9-2010).

Jag kan bara ge en torftig sammanfattning av artikeln, jag rekommenderar varmt en noggrann genomläsning!

* Någon får gärna förklara det roliga i LO-ordförandens uttalande. Sydis ledare verkar ha satt kaffet i vrångstrupen av skratt...

Vad kan vi göra nu?

Det är en dyster dag. FP, och i viss mån KD, gav legitimitet åt SD när de började fiska röster i deras vatten samtidigt som deras allianskollegor utmålade vänstern som odemokratiskt. Efter gårdagens val visar det sig att fler svenskar tror att V är mer suspekt än ett parti som har tydliga kopplingar till nazismen och som har en värdegrund som alla Sveriges lärare enligt lag är skyldiga att bekämpa. Det är en skam.

Under de kommande fyra åren måste vi återuppbygga förtroendet för den värdegrund som en gång drog Sverige upp ur orättvisor och svält och skapade ett öppet och generöst samhälle. Vi måste visa omvärlden att vi inte vill följa den olyckliga populistiska trend som går genom Europa och världen i stort. Ett öppet och generöst samhälle är dynamiskt och framgångsrikt. Det Sverige som befästes igår är ett Sverige som riskerar att sluta röra sig framåt.

Alla som jobbar med de unga i samhället måste förmedla en tolerant människosyn. Vi måste demaskera SD och visa vilka de är. Skillnaderna mellan SD och Hitlers NSDAP är inte så stora som de har lurat i sina väljare. Skillnaden är att de prioriterar olika i sina rädslor och sitt hat. Ni som röstat på SD, rannsaka er. Vi andra måste också rannsaka oss och fråga oss själva: hur kunde detta ske?

Runt cafébord och bardiskar, i fikarummen, överallt där människor interagerar måste vi stå upp för alla människors lika värde, vi måste ta konlikten med fördomarna och hatet, vi måste visa att ett samhälle som bygger på öppenhet, tolerans och generositet är lika med framgång. Jag hoppas att alla som vill uttrycka sig hittar en kanal för sina åsikter och förhoppningar. Man kan enrollera sig i föreningar, i partier och i bloggosfären, man kan demonstrera eller också bara tala med varandra. Tystnaden är vår största fiende.

Vi måste visa att en hundralapp mer i plånboken i månaden inte per automatik gör oss lyckligare, att omsorg om medmänniskan inte har någon prislapp.

Vi måste berätta att miljön är vår tids vikigaste fråga. Ett land som värnar om naturens mångfald såväl som människans är ett land som kommer att stå väl rustat för framtiden.

Vinden måste vända!

Därför ska man inte rösta på SD, del 34768...and counting

I trettiotalets Tyskland föraktades kultur som inte lyfte fram det tyska kulturarvet, det "rena" tyska kulturarvet, det som byggde på villfarelsen att vissa folk var bättre än andra. Nazisterna brände böcker och belade kulturpersonligheter med förbud, många flydde, många fängslades, många dödades. Kultur som de breda massorna inte tyckte om kallade nazisterna depraverad. Depraverad var det; "flummig" kallar Björn Söder (SD) kultur som sponsras med regionala pengar. Han vill skära bort mer än hälften i den regionala kulturbudgeten i Skåne. Låt oss titta lite på hur han formulerar sig: Det är för mycket flum i kulturen, menar han. Regionens kulturbidrag går till små gruppers särintressen, till kultur som inte lockar någon publik och till kulturarbetare som bara vill tillfredsställa sina egna behov, menar Björn Söder. Sen bjuder Söder på en saftig motsägelse: – Jag vill poängtera att vi inte ska reglera vilken kultur som ska visas eller inte visas. Men det som ska finansieras genom skattemedel ska beslutas av politiker. Antingen ska det finnas ett folkligt intresse eller så ska det ingå i vårt kulturarv. Ska vi gissa att Söder har tänkt sig att han ska vara med och bestämma vad som är folkligt och vårt kulturarv? SD röjer sina avsikter, de vill bestämma vad som är kultur, precis som alla andra odemokratiska rörelser. En gång i tiden satt han i Lund med sina bruna kamrater och sa att den gamla universitetsstaden var en hemvist för en "kastrerad medelklass", nu ger han opera och smal konst epitetet "flum". Suck, om bara folk som tänker rösta på de här pajaserna insåg hur stora likheter det finns mellan SD:s och nazisternas retorik.

En fluga i den redan beska soppan är att han har mage att lyfta fram kultur som han tycker att regionen ska sponsra, föga förvånande pekar han på vad han menar är inhemsk kultur. Men kultur har aldrig varit statisk, alltså skulle sådan kultur som Söder lyfter fram som bra kultur inte existera idag om hans föregångare hade tänkt som han gör. Så snälla, solka inte ner folkdräkter eller keramiktillverkning med din smutsiga propaganda!

SD verkar inte kapabla att förstå att traditioner inte är stillastående etnografiska reliker, de förändras, de har alltid förändrats, för att de är levande. Däremot hade jag hoppats att sådana som Söder var etnografiska reliker, i nån monter nånstans, kanske som ett inslag i en framtida utställning med "flummig" konst på en konsthall med temat "Villfarelser -en exposé".

Egentligen är det helt sjukt att behöva sitta här och försöka bemöta SD:s inbilskhet. Jag klandrar till viss del den borgerliga regeringen som i sin politik, i hela sin människosyn har bidragit till att sänka den retoriska nivån i det offentliga rummet, och nej, det handlar inte om att jag vill belägga någon med censur, det handlar om demokratiskt ansvar och anständighet. SD ljuger, SD sprider fördomar, SD sprider hat, så enkelt är det.

Staten och de fria medierna

Igår poängterade Per Svensson något mycket viktigt apropå att Dansk folkeparti och vissa danska medier anklagar Sverige för censur i samband med att TV4 valde att blurra vissa delar av SD:s kampanjfilm.

Den danska reaktionen bygger, lustigt nog, på samma oförmåga att skilja på stat och medier som en rad auktoritära arabstater gav uttryck för när de för några år sedan krävde att den danska regeringen skulle be om ursäkt för Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna. (Per Svensson SDS 2/9-2010)

Det är bara att tacka och ta emot när vulgärpopulister som Pia Kjaersgaard serverar sin egen oförmåga på silverfat.

Skicka vidare!

Idag svarade Hanne Sanders på Per Svenssons och andra skribenters kritik mot den danska reaktionen och menade att Sverige inte lyssnar på sitt folk. Hon tar upp den svenska 4% spärren som alltför hög, Danmark har 2% som gräns för att ett parti ska kunna komma in i folketinget. Demokratin ska alltid vara under lupp, så långt är jag med och hon lyfter onekligen fram en intressant skillnad i de parlamentariska systemen. Men vad man inte får glömma bort i sammanhanget är att startskottet för den här debatten var att ett parti som är nära att ta sig in Sveriges riksdag sprider rasistisk propaganda byggd på samma retoriska strukturer som 30-talets Der Stürmer-karikatyrer. (Per Svensson SDS 2/9-2010)

Nuff said!