Staten och de fria medierna

Igår poängterade Per Svensson något mycket viktigt apropå att Dansk folkeparti och vissa danska medier anklagar Sverige för censur i samband med att TV4 valde att blurra vissa delar av SD:s kampanjfilm.

Den danska reaktionen bygger, lustigt nog, på samma oförmåga att skilja på stat och medier som en rad auktoritära arabstater gav uttryck för när de för några år sedan krävde att den danska regeringen skulle be om ursäkt för Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna. (Per Svensson SDS 2/9-2010)

Det är bara att tacka och ta emot när vulgärpopulister som Pia Kjaersgaard serverar sin egen oförmåga på silverfat.

Skicka vidare!

Idag svarade Hanne Sanders på Per Svenssons och andra skribenters kritik mot den danska reaktionen och menade att Sverige inte lyssnar på sitt folk. Hon tar upp den svenska 4% spärren som alltför hög, Danmark har 2% som gräns för att ett parti ska kunna komma in i folketinget. Demokratin ska alltid vara under lupp, så långt är jag med och hon lyfter onekligen fram en intressant skillnad i de parlamentariska systemen. Men vad man inte får glömma bort i sammanhanget är att startskottet för den här debatten var att ett parti som är nära att ta sig in Sveriges riksdag sprider rasistisk propaganda byggd på samma retoriska strukturer som 30-talets Der Stürmer-karikatyrer. (Per Svensson SDS 2/9-2010)

Nuff said!

Lägg av för guds skull!

Lars Vilks har förtalat Islam och därför fått ett pris på sitt huvud. Prissättarna, vars dunkla motiv göms bakom indignationens sårade mask, skrattar hela vägen till valurnorna. Det enda Vilks har gjort sig skyldig till är dålig smak samt oförmåga att förstå hur det skulle sluta. Hela affären osar av politik på lokal nivå, någonstans i världen, ungefär som när tredje världens folk får sota för utspel i den amerikanska valrörelsen.

Jag sätter mig gärna på yttrandefrihetens höga hästar och suckar. Ingen vinner på dödsdomar förutom de slipade eminenser som uttalar dem. De vet precis vad de ska göra för att flytta fram sina positioner. Den globala scenen och den förmodade civilisationernas kamp är ett perfekt alibi för en lokal makthavare som vill fånga röster bland människor som inte har upplevt mycket annat än förnedring; De som är beredda att verkställa domarna driver ofta omkring i arbetslöshet eller bara i ren identitetsjakt i kolonialismens oljesvärtade skugga, må det vara en ung jemenit eller en kvinna från Texas som har sett ljuset. De är förlorare, spelbrickor. Allt är politik, allt är ekonomi, även en hund med turban, i Värmland.

Yttrandefriheten är viktig för mig, men jag skulle aldrig invadera Irak för den, aldrig sätta folk i förvar på en armébas på Kuba, aldrig åsamka någon skada, aldrig förmätet tro att jag skulle ha rätt att ta någons liv för att försvara den. Men jag skulle försvara den, för det är min övertygelse. Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem, sa Evelyn Beatrice Hall syftande på Voltaires hållning, ett citat som används i tid och otid när yttrandefriheten hotas. Det är en berömvärd inställning, men inte ska väl någon behöva dö för sina åsikter eller en satir riktad mot en religion?

Att vika sig för någon form av hot i fråga om yttrandefriheten är att låta hoten vinna.
Den mesta kritiken mot Vilks bild och Jyllandspostens bilder har trots allt framförts i debattartiklar, officiella fördömanden och via andra lagliga uttrycksformer. Det är viktigt. Lika viktigt är det att respondenten inte ger avkall på principen. En stat ber inte om ursäkt för vad en konstnär eller en tidning publicerar. En tidning eller konstnär behöver inte be om ursäkt för något som skyddas enligt nationell och internationell rätt.

Och vad beträffar dödsdomar och prispengar, lägg av för guds skull!