SD blundar för forskning

Richard Jomshof, skolpolitisk talesman för SD, avfärdar i ett nummer av Lärarnas tidning den digra forskning som pekar på att modermålsundervisning hjälper elever med annat modersmål än svenska att lära sig just svenska. Attitydundersökningar visar också att barn med annan språklig bakgrund än svensk känner sig mer delaktiga i samhället om de har goda kunskaper i modersmålet och om modersmålslandets kultur; en djupare känsla av identitet skapar den trygghet som alla människor behöver för att känna sig hemma i ett givet sammanhang. Ganska självklart egentligen. Men det tycker inte Jomshof (som för att skaffa sig en djupare känsla för sin identitet en gång i tiden antog efternamnet Jomshof efter "Jomsvikingar"). Nåja, när Jomshof konfronteras med forskningsresultat säger han att det finns danska undersökningar som visar på motsatsen...

Den som tycker att danska undersökningar i sammanhanget verkar trovärdiga räcker upp en hand. Förlåt danskar, men ert hygge är för exkluderande för min smak.

Titta på länken om modermålets betydelse för resultat i skolan och attityder till samhället, särskilt intressant blir det från s.54 och framåt. Tyvärr hyser jag inget större hopp om att omvända några övertygade Sverigedemokrater eftersom deras engagemang i frågan inte är konstruktivt utan bara går ut på att förstärka fördomar och underblåsa motsättningar. Som den danska komikern Omar Marzouk sade om vad muslimer betyder för Pia Kjaersgaard: Hon borde vara tacksam. Utan oss hade hon bara varit en arg hemmafru.

Extremister parasiterar nämligen på motsättningar, de lever på lögner. Att hålla lögner vid liv är ett måste för dem, annars dör de.

Förresten, tänk att Jomshof är utbildad historielärare, det kan man inte tro. Det visar att utbildning inte är ett vaccin mot trångsynthet, inte ens utbildning i historia.

Wag the dog, på riktigt

Pia och Jimmy?

Jag är övertygad om att språket är vårt starkaste styrmedel. Jag hävdar att SD:s framgångar är intimt sammanvävda med en språklig förändring i den politiska retoriken. Jimmy Åkesson må vara len i flabben men han är talesman för en skränande minoritets vulgära inbillningar. Danskifiering kallar jag det, den danska sjukan kallar Lars Dencik syndromet.

I en mycket tänkvärd artikel i dagens SDS, kulturdelen, (ledarsidan är förbehållen borgerliga spetsfundigheter*), varnar han för hur den danska sjukan kan komma att sprida sig i Sverige på samma sätt som i ursprungslandet. Han liknar utvecklingen vid en erosion av debatten. Dencik delar in sjukdomsförloppet i tre stadier:

I det första stadiet blir den extrema retoriken rumsren eftersom regeringspartiet, som gjort sig beroende av det lilla extrema stödpartiet, måste försvara sitt stödparti för att verka trovärdigt. Detta trots att regeringspartiet inte delar de extrema åsikterna.

I det andra stadiet börjar även oppositionen anamma delar av det extrema budskapet, för att inte tappa ännu fler missnöjesröster och därmed bli helt akterseglade.

I det tredje stadiet är det svansen som viftar hunden; i en politisk debatt som alltmer kommit att ha smittats av extrema förslag blir det allt lätttare att kasta fram ännu extremare förslag. Det extrema partiet, ännu ganska litet, har därmed fått oproportionerligt mycket inflytande genom att successivt, och på grund av andra partiers eftergifter, ha flyttat fram gränsen för det anständiga och sakliga, man har skaffat sig "problemdefinieringsprivilegiet":

Så har hela det politiska debattklimatet i dagens Danmark till slut drabbats av en galopperande retorisk smitta: en semantisk fartblindhet innebärande att man uttalar sig allt mer våldsamt, nedsättande och fördomsfullt om de fremmede, utlänningar och i synnerhet islam och muslimer (men just nu också Sverige och svenskar). Och att man i denna retoriks efterföljd också blir allt mer blind för – eller öppet struntar i – hur man i lagstiftningsarbetet anfräter de grundläggande legala konventioner och principer om mänskliga rättigheter som man själv i olika sammanhang skrivit under på (Dencik, SDS s.B4 22/9-2010).

Jag kan bara ge en torftig sammanfattning av artikeln, jag rekommenderar varmt en noggrann genomläsning!

* Någon får gärna förklara det roliga i LO-ordförandens uttalande. Sydis ledare verkar ha satt kaffet i vrångstrupen av skratt...

Staten och de fria medierna

Igår poängterade Per Svensson något mycket viktigt apropå att Dansk folkeparti och vissa danska medier anklagar Sverige för censur i samband med att TV4 valde att blurra vissa delar av SD:s kampanjfilm.

Den danska reaktionen bygger, lustigt nog, på samma oförmåga att skilja på stat och medier som en rad auktoritära arabstater gav uttryck för när de för några år sedan krävde att den danska regeringen skulle be om ursäkt för Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna. (Per Svensson SDS 2/9-2010)

Det är bara att tacka och ta emot när vulgärpopulister som Pia Kjaersgaard serverar sin egen oförmåga på silverfat.

Skicka vidare!

Idag svarade Hanne Sanders på Per Svenssons och andra skribenters kritik mot den danska reaktionen och menade att Sverige inte lyssnar på sitt folk. Hon tar upp den svenska 4% spärren som alltför hög, Danmark har 2% som gräns för att ett parti ska kunna komma in i folketinget. Demokratin ska alltid vara under lupp, så långt är jag med och hon lyfter onekligen fram en intressant skillnad i de parlamentariska systemen. Men vad man inte får glömma bort i sammanhanget är att startskottet för den här debatten var att ett parti som är nära att ta sig in Sveriges riksdag sprider rasistisk propaganda byggd på samma retoriska strukturer som 30-talets Der Stürmer-karikatyrer. (Per Svensson SDS 2/9-2010)

Nuff said!

Et yndigt land

Har ni hört om det nya poängsystemet för invandrare som Dansk folkeparti har lyckats förhandla sig till med regeringen? Jag citerar SDS ledarsida: "De som samlar hundra poäng ska kunna få permanent uppehållstillstånd efter fyra år. Idag är gränsen sju år. För sjuttio poäng krävs godkänt i danska, tre års sysselsättning och lika lång tid utan socialbidrag. Resterande trettio kan erhållas till exempel genom prov i dansk kultur och historia, engagemang i föreningar med mera".

Jag har, förutom de uppenbara invändningarna som SDS redogör för, följande tankar i ämnet:

Hur ska man göra med den kategori danskar (den blonda varianten som dricker öl och äter gris) som inte heller kan danska? Undersökningar visar att danska barn är de barn inom EU som lär sig sitt modersmål senast eftersom de danska konsonanterna slipas bort och diftongerna blir fler. Svårt att begära att folk med andra modersmål ska lära sig.

Har alla prebens och brians per automatik sysselsättning i tre år och därmed inte socialbidrag? Kan de dessutom berätta om den danska kungalängden, kolonialhistorien, Oehlenschläger och the great HCA? Skulle alla skolbarn i ett klassrum i Herlev utan att blinka kunna hålla ett femminutersföredrag om något av dessa ämnen?

Måste alla vara med i föreningar? ni vet, ordförande, sekreterare, suppleant, protokoll och annat astråkigt man förknippar med föreningsarbete, om man som Statarkatten råkar vara ointresserad av det.

Sverigedemokraterna vädrar morgonluft när de hör om Dansk folkeparti och deras landvinningar eftersom de fortfarande bygger sin politik på en inbillad folkopinion i Sverige mot invandring. Måtte Sverige fortfarande vara ett anständigt land efter valet. Retoriken i invandringsfrågan i Danmark är helt absurd och inte värdig en demokrati.

Jag föreslår att danskarna koncentrerar sig på smörrebröd istället, det sköter de ypperligt!