Kung Fotboll

Kung Fotboll är från Argentina. Det känns nästan överflödigt att ens nämna Lionel Messi i en blogg, men jag kan inte låta bli eftersom jag älskar fotboll. Argentina. Landslaget som väcker känslor, precis som Italien. Jag har hållit på gli Azzurri sedan 1982. Argentina har förbluffat mig lika länge. Maradona fick mig att klyvas i två bitar då han förstörde för mitt Italien. Men han var ju överjordisk, så det får gå an så här i retrospektiv, måste jag tillägga, smärtan efter straffarna i Neapel kändes länge. Av allt Diego gjorde på plan framstår en situation som extra talande. I åttondelsfinalen 90' mot Brasilien hade brassarnas mittfält punktmarkerat Diego, följt honom i hasorna, naggat honom på hälsenorna. Inte en sekund hade de släppt honom med blicken. Det stod 0-0 och matchen stod och vägde i tungviktarmötet. Då plötsligt tittar en av brassarna åt ett annat håll, kanske flyger en fiskmås förbi och distraherar, en sekund av ouppmärksamhet ger Diego ett par extra sekunder. På de sekunderna hinner han titta upp, se sin radarkompis Caniggia i fjärran och leverera en precis boll till anfallaren med den yviga frisyren som gör mål. Matchen slutar 1-0, ett sekundkonstverk signerat den störste.

Lionel Messi är inte som Maradona. Maradona omgavs av en aura som bara vissa har. Messi är så ohyggligt bra, kanske den spelare som äger den största skicklighet som världen hittills har skådat. Maradona skulle man lägga märke till om han så hade klätt sig i grått i en tusenhövdad folksamling där alla klätt sig i grått. Messi är som playstation, för att citera Arsène Wenger.

Det är dumt att jämföra. Då måste man nämna en annan kung Fotboll, Pelé, eller de taktiska nyskaparna Beckenbauer och Cruyff, eller de senaste decenniernas gigant Zidane.

Den stora världen i all ära men i min värld heter kung Fotboll Allsvenskan. Idag åker Malmö FF till Fredrikskans, en arena de vanligtvis har det svårt på. Nanne Bergstrand är en slug rackare, Roland Nilsson är inte lika slug men han förfogar över bättre spelare. Jag tror detta blir en match mellan laget MFF och tränaren Nanne. Roland Nilsson har dock varit bra på att skrämma bort spöken, förhoppningsvis är det dags idag igen.

Nämnas bör att Åtvid knep en tung poäng borta mot Häcken igår. Jag hade det på känn, när gamla kombattanter från en lägre division möts nollställs räkneverket på något sätt och då spelar tabellplacering mindre roll.

Gurkburken, bäst före

Ibland behövs ledare. I lagsport i synnerhet och då kallar vi dem gärna starka karaktärer, de som bär laget på sina axlar. Maradona 86, Zidane 98. Deras respektive omgivningar var inte på något vis medelmåttiga, men de var heller inte kapabla att utföra stordåd utan sina ledare. Det svenska handbollslandslaget hade en uppsjö ledare under storhetstiden på nittiotalet, starka karaktärer som med sina specifika egenskaper bar fram laget. Det är något magiskt med den typen av idrottare, de börjar lysa som överhettade instrumentpaneler i motgång och de sprider ett tryggt gult sken i medgång. Nu finns det ingen ledare i handbollslandslaget och då går det som det går. Det spelar ingen roll att Claes Hellgren turnering efter turnering utnämner den ena blågula spelaren efter den andra till en av världens bästa ditten och datten. Laget saknar styrning på plan och utanför står två gamla hjältar och hoppas att nya kluriga metaforiska konserver på plan ska fungera enligt ritningarna. Jag är ingen handbollsexpert men nog verkar det svenska spelet plottrigt. Det kvicka och kombinationsrika spel spetsat med snabba kontringar som ingen kunde stå emot en gång förefaller förlegat. Jag tycker att det är dags att titta efter en utländsk föbundskapten. Fotbollslandslaget bommade den chansen, handbollslandslaget kan fortfarande ta den.