Malmö hemmalag på bortaplan

Nannes Kalmar FF gillrade en fälla för MFF och de himmelsblå klev rakt i den. Nanne vet att Malmös passningsspel lämpar sig mot lag som också vill föra spelet, därför lät Kalmar motståndarna ta kommandot. Fyllda av spelglädje blev MFFarna övermodiga och vips hade Kalmar slagit om och retfullt enkelt kontrat in 1-0. En fin prestation av en för dagen ganska blek Molins bäddade för 1-1 av Edvard Ofere, men jublet hade inte ens klingat av när Kalmar kontrade in 2-1 en knapp minut senare.

Man har sagt att Malmös spel lönar sig bättre på bortaplan där motståndarna manas till offensiven av hemmapubliken. Dock ej på Fredrikskans. Femtusen betalande har liksom inte den rollen. Som en följd blev Malmö förvandlat till hemmalag påhejade av sin röststarka klack. 60-40 i bollinnehav i Malmös favör vittnar om det, något som Nanne nog var nöjd med i halvtidsvilan som hans lag gick till med ledning 2-1. Malmö hade ju gått i hans fälla.

Kalmar hade läget under kontroll i andra halvleks inledning och Sobralense, matchens lirare, var med sin skicklighet med bollen och sitt utmärkta spelsinne ett ständigt orosmoment för MFF. Men så hände något. Malmö 2010 är inte samma nervösa gäng som förra året och idag klev han fram när det bäst behövdes, Wilton Figuereido, hans kvittering, efter en urstark soloräd, gjorde villebrådet till jägare. När sedan Markus Halsti, som går från klarhet till klarhet, skarvade in 2-3 efter en hörna (tack Josep* för att du gnuggar fasta situationer!) låg vägen öppen för ett efterlängtat trendbrott på kalmaritisk mark. Det blev visserligen riktigt nervöst under en tiominutersperiod när Malmös lag formligen satt uppflugna som dagisbarn i målvakten Johan Dahlins knä men när stormen väl bedarrat hade Himmelsblått bara att spela av de sista sju-åtta minuterna.

Nya poäng mot Häcken nästa vecka och vi kan se fram emot en stentuff toppmatch i derbyt mot HIF. Men men, en match i sänder, som det brukar låta.

*Josep Clotet Ruiz, andratränare

Kung Fotboll

Kung Fotboll är från Argentina. Det känns nästan överflödigt att ens nämna Lionel Messi i en blogg, men jag kan inte låta bli eftersom jag älskar fotboll. Argentina. Landslaget som väcker känslor, precis som Italien. Jag har hållit på gli Azzurri sedan 1982. Argentina har förbluffat mig lika länge. Maradona fick mig att klyvas i två bitar då han förstörde för mitt Italien. Men han var ju överjordisk, så det får gå an så här i retrospektiv, måste jag tillägga, smärtan efter straffarna i Neapel kändes länge. Av allt Diego gjorde på plan framstår en situation som extra talande. I åttondelsfinalen 90' mot Brasilien hade brassarnas mittfält punktmarkerat Diego, följt honom i hasorna, naggat honom på hälsenorna. Inte en sekund hade de släppt honom med blicken. Det stod 0-0 och matchen stod och vägde i tungviktarmötet. Då plötsligt tittar en av brassarna åt ett annat håll, kanske flyger en fiskmås förbi och distraherar, en sekund av ouppmärksamhet ger Diego ett par extra sekunder. På de sekunderna hinner han titta upp, se sin radarkompis Caniggia i fjärran och leverera en precis boll till anfallaren med den yviga frisyren som gör mål. Matchen slutar 1-0, ett sekundkonstverk signerat den störste.

Lionel Messi är inte som Maradona. Maradona omgavs av en aura som bara vissa har. Messi är så ohyggligt bra, kanske den spelare som äger den största skicklighet som världen hittills har skådat. Maradona skulle man lägga märke till om han så hade klätt sig i grått i en tusenhövdad folksamling där alla klätt sig i grått. Messi är som playstation, för att citera Arsène Wenger.

Det är dumt att jämföra. Då måste man nämna en annan kung Fotboll, Pelé, eller de taktiska nyskaparna Beckenbauer och Cruyff, eller de senaste decenniernas gigant Zidane.

Den stora världen i all ära men i min värld heter kung Fotboll Allsvenskan. Idag åker Malmö FF till Fredrikskans, en arena de vanligtvis har det svårt på. Nanne Bergstrand är en slug rackare, Roland Nilsson är inte lika slug men han förfogar över bättre spelare. Jag tror detta blir en match mellan laget MFF och tränaren Nanne. Roland Nilsson har dock varit bra på att skrämma bort spöken, förhoppningsvis är det dags idag igen.

Nämnas bör att Åtvid knep en tung poäng borta mot Häcken igår. Jag hade det på känn, när gamla kombattanter från en lägre division möts nollställs räkneverket på något sätt och då spelar tabellplacering mindre roll.

SM-guldets förbannelse

Nanne Bergstrand, duktig och grinig allsvensk fotbollstränare i Kalmar FF, beklagade sig en gång över det faktum att de svenska storklubbarna, med våra mått mätt, fick mer medial uppmärksamhet än de mindre klubbarna. Det var innan KFF vann guldet 2008, innan elmarna och brassarna försvann. Nu önskar han nog att klubben hade fått fortsätta sin resa i mediaskuggans dal. Det är ett aber att bli svensk mästare. Pressklippen ökar och därmed internationell uppmärksamhet kring vissa duktiga spelare. Spelarna i ett guldlag, till skillnad från spelare i de andra lagen tenderar även att känna att nu har jag nått ett mål i karriären, dags att sikta mot nästa. AIK-folket har det inte lätt just nu, förutom de ekonomiskt ansvariga som ser hur spelarförsäljningarna räddar även nästa års budget. Det svenska skattetrycket är väl det som skiljer allsvenska klubbar från den europeiska adeln. Men är det dåligt? Hur mycket är vi villiga att offra för att få se konkurrenskraftig svensk klubbfotboll när samhällets institutioner i övrigt rustas ned? I många stora fotbollsländer accepterar man utan vidare att spelare tjänar lika mycket i veckan som en lärare tjänar på två år, på samma sätt accepterar många att företagsledare som schabblat bort både pengar och människors jobb får mångmiljonbelopp i avgångsvederlag. Jag vill inte leva i ett sånt samhälle där människors värde bedöms så olika. Jag läste förresten om en femtonåring från MFF som skulle bli proffs i England. Allt var bättre där, sa han, i Malmö fick vi till och med handla mat själva. Suck! Det var bättre på Bosse Larssons tid.