Rätt ska vara rätt, om så efter ett antal år. Att sitta i en bolagsstyrelse för ett oljebolag som utvinner olja i ett av världens fattigaste och mest våldshärjade länder måste leda till någon form av rannsakan. Eftersom Bildt inte har förmågan att rannsaka sig själv får man förmoda att han var lyckligt ovetande om hur bolaget bedrev affärsverksamhet i tredje världen när han satt där och höstade in arvoden samtidigt som soldater fördrev hela befolkningar, dödade och våldtog. Han verkade inte bekommas av historien när det begav sig, så varför skulle han bekommas nu? Han kanske tycker att det är helt ok att utvinna olja med en förtryckarregims godkännande? Nej, så kan det inte ha varit, Bildt är ju så oerhört kunnig, hans omvärldskunskap oöverträffad (sarkasmometern går i taket), han är ju trots allt utrikesminister.
Rättsprocessen får ha sin gång, kanske faller ingen juridisk skugga över Bildt i slutändan, men den moraliska ravin han vandrar i förblir kall och mörk.
måndag 21 juni 2010
söndag 20 juni 2010
Domare, danskar och andra besvikelser
Varför är fotbolls-VM så mycket större än det mer högkvalitativa fotbolls-EM? För att det är stort helt enkelt, med en atmosfär och ett tryck som är något alldeles speciellt. Och så är det där med blåbären som gäckar bärplockarna. Nya Zeeland visade Italien att till en VM-turnering bör man komma sprängfylld med hopp, kraft och mod. Om man bara kommer som regerande mästare, ja då vinner man inga matcher.
Domarna blandar och ger. USA fick årtiondets märkligaste blåsning mot sig när domaren hallucinerade i samband med 3-2, som inte blev 3-2, och hittade en förseelse. Fotboll är en av få sporter USA inte är världsledande i, därför får de stå ut med orutinerade domare när de möter ett tillika litet fotbollsland som Slovenien. Å andra sidan lät en betydligt mer erfaren domare Luis Fabiano ta med sig bollen med handen två gånger innan han gjorde 2-0 mot Elfenbenskusten. Men inte ens det kunde få tv4-kommentatorerna att yvas, de hade redan innan matchen bestämt sig för att varenda bollberöring brassarna stod för var fantastisk.
Danskarna, anförda av den snarstuckne tränaren Morten Olsen, lyckades besegra ett hårt kämpande Kamerun. Starkt med tanke på att danskarnas spelsystem, en blek kopia av 80-talets Ajax, har som enda syfte att få så många mediokra spelare som möjligt att prestera så bra som möjligt, inget konstigt med det egentligen, påminner om Sverige.
Argentina får gott betyg så här långt. Men de har väl trampat gasen i botten för tidigt som vanligt. Fast det är väl bättre än att inte hitta gaspedalen alls, som England.
Domarna blandar och ger. USA fick årtiondets märkligaste blåsning mot sig när domaren hallucinerade i samband med 3-2, som inte blev 3-2, och hittade en förseelse. Fotboll är en av få sporter USA inte är världsledande i, därför får de stå ut med orutinerade domare när de möter ett tillika litet fotbollsland som Slovenien. Å andra sidan lät en betydligt mer erfaren domare Luis Fabiano ta med sig bollen med handen två gånger innan han gjorde 2-0 mot Elfenbenskusten. Men inte ens det kunde få tv4-kommentatorerna att yvas, de hade redan innan matchen bestämt sig för att varenda bollberöring brassarna stod för var fantastisk.
Danskarna, anförda av den snarstuckne tränaren Morten Olsen, lyckades besegra ett hårt kämpande Kamerun. Starkt med tanke på att danskarnas spelsystem, en blek kopia av 80-talets Ajax, har som enda syfte att få så många mediokra spelare som möjligt att prestera så bra som möjligt, inget konstigt med det egentligen, påminner om Sverige.
Argentina får gott betyg så här långt. Men de har väl trampat gasen i botten för tidigt som vanligt. Fast det är väl bättre än att inte hitta gaspedalen alls, som England.
fredag 18 juni 2010
På luffen i Spanien
Efter en vecka i Spanien är Statarkatten tillbaka. Åkerfräken står som julgransodlingar i trädgårdslandet och fotbollssändningarna blomstrar lika ymnigt i rutan. Det kommer att ta några matcher för mig att komma in i VM-stämningen. Spanien fick stryk av av Schweiz samtidigt som planet hem bytte ett hjul på Barcelonas flygplats och av det lilla jag såg av de inledande matcherna kan jag konstatera att nivån var riktigt låg, med några undantag, såsom brukligt är i omgång 1. I skrivande stund spelar Tyskland mot Serbien. Tyskarna har varit decimerade sedan första halvlek, efter en hård andra varning på Klose. Dessutom har Podolski bränt en straff. Att han slog straffen måste bero på att han är första straffläggare, om jag vore lagkapten i Tyskland skulle jag ha propsat på en annan straffskytt med tanke på att Podolski under minuterna innan bränt två jättelägen.
Europas sydligaste punkt, Punta de Tarifa, där Atlanten och Medelhavet möts och Atlasbergen tornar upp sig elva kilometer bort på andra sidan Gibraltarsund. En härlig känsla att kunna välja hav beroende på hur vinden ligger på. På bilden är det för övrigt Medelhavet man ser, den afrikanska kontinenten skymtar i diset.
måndag 7 juni 2010
Nadal på Korpavallen
Söderling gjorde nog vad han kunde men Nadal var sagolikt bra. Denne hombre-niño, (man-boy, som det heter i svensk schlager), spelade ut ett register som få tennisspelare är mäktiga.
Det påminner mig om en god vän som en gång i tiden spelade fotboll i Lunds BK, Krubban, förra sejouren de var uppe och nosade på eliten. Hans mamma var en trogen besökare bland kepsgubbarna på Korpavallen, mamman, (av ett mer akademiskt snitt än den gängse åskådaren), engagerade sig i sonens matcher med hela sitt hjärta och investerade med all säkerhet mer känslor i spelet än de flesta andra av de närmast sörjande i den fåtaliga publiken. En gång mötte Krubban ett lag som bjöd dem övermäktigt motstånd, vilket lag förtäljer inte historien men de hade i alla fall en spelare som var snabb som blixten och hal som en ål. När det närmade sig full tid och uppgivenheten låg som en blöt filt över läktaren gjorde nämnde spelare med ett solonummer än en gång bort sina lundensiska motståndare. Detta föranledde min kompis mamma att resa sig upp och utbrista: Är det ingen som är honom rangen stridig!? Det var förmodligen första och enda gången det uttrycket hördes eka över den ödsliga Korpavallen.
Är det ingen som är honom rangen stridig? utbrast jag i mitt stilla sinne igår när jag såg Nadal göra processen kort med Söderling. Det var kört från första stund.
Nu väntar en än mer klassisk turnering, Wimbledon, och frågan är om inte nye världsettan Nadal kommer att befästa tronskiftet i tenniscirkusen genom att ta hem den turneringen också.
Det påminner mig om en god vän som en gång i tiden spelade fotboll i Lunds BK, Krubban, förra sejouren de var uppe och nosade på eliten. Hans mamma var en trogen besökare bland kepsgubbarna på Korpavallen, mamman, (av ett mer akademiskt snitt än den gängse åskådaren), engagerade sig i sonens matcher med hela sitt hjärta och investerade med all säkerhet mer känslor i spelet än de flesta andra av de närmast sörjande i den fåtaliga publiken. En gång mötte Krubban ett lag som bjöd dem övermäktigt motstånd, vilket lag förtäljer inte historien men de hade i alla fall en spelare som var snabb som blixten och hal som en ål. När det närmade sig full tid och uppgivenheten låg som en blöt filt över läktaren gjorde nämnde spelare med ett solonummer än en gång bort sina lundensiska motståndare. Detta föranledde min kompis mamma att resa sig upp och utbrista: Är det ingen som är honom rangen stridig!? Det var förmodligen första och enda gången det uttrycket hördes eka över den ödsliga Korpavallen.
Är det ingen som är honom rangen stridig? utbrast jag i mitt stilla sinne igår när jag såg Nadal göra processen kort med Söderling. Det var kört från första stund.
Nu väntar en än mer klassisk turnering, Wimbledon, och frågan är om inte nye världsettan Nadal kommer att befästa tronskiftet i tenniscirkusen genom att ta hem den turneringen också.
fredag 4 juni 2010
A ship to where?
Bordningen av A ship to Gaza har fått en hel värld att rasa. Jag tänkte försöka reda ut hur händelsen kan påverka huvudaktörerna.
Befolkningen i Gaza kan kanske hoppas på att trycket på Israel blir så stort att det framtvingar lättnader i blockaden. Att det ska krävas att icke palestinska aktivister dör innan världssamfundet med FN reagerar, i stort sett enhälligt i fråga om ordval och fördömanden, manar till eftertanke; hur värderas Gazas befolkning och deras kamp, inte den väpnade kampen mot Israel utan den dagliga kampen för försörjning?
Kan gazaborna räkna med att Turkiet utövar reella påtryckningar på Israel? Tveksamt. Händelsen ger den turkiska ledningen legitimitet att skärpa tonen mot Israel men knappast mandat att göra något i praktiken. Erdogans hårda ankalgelser är däremot ett sätt att vinna poäng hos de inhemska islamistiska krafterna, som han vill hålla sig väl med, utan att ge efter för deras krav på åtgärder mot Israel, Turkiet är trots allt en viktig natoallierad.
Egypten öppnar solidariskt gränsen till Gaza. Mubarak har samma intresse som Erdogan, att beveka radikala krafter. Mubarak är en av västvärlden accepterad envåldshärskare och agerar därefter. Att vara solidarisk med Gaza är en sak, att stötta islamistisk politik inne i Gaza och därmed öppna för öppen konflikt med Israel en annan.
Hamas tar tacksamt emot den radikalisering av gazaborna som man kan vänta sig i bordningens efterdyningar. Gazas befolkning är av hävd inte särskilt radikal.
Inte mycket i Irans retorik förändras. Ahmadinejad behöver inga internationella incidenter för att få vatten på sin redan dyblöta kvarn. Dessutom fortsätter han oförtrutet att stötta sina allierade i Libanon varifrån han kan iscensätta hämndoperationer, om det spända läget skulle tvinga fram samtal mellan palestinier och israeler som framstår som misshagliga för Iran.
Inne i Israel stormar det nog som värst. Kritiken mot bordningen är frän i den vänsterorienterade pressen där ordet "inkompetent" är vanligt förekommande. Däremot är det svårt att sia om vilken påverkan det har på politiken. Förmodligen ökar polariseringen mellan hökarna och de mer liberala krafterna. Om mot all förmodan resultatet av det inträffade är lättnader av blockaden mot Gaza kommer det med all säkerhet bara innebära mindre sådana och under en kortare tid fram till dess nästa raket dimper ner i närheten av en bosättning.
Alltmedan USA och EU undrar vems tur det är att vaska fram en ny fredsplan.
Befolkningen i Gaza kan kanske hoppas på att trycket på Israel blir så stort att det framtvingar lättnader i blockaden. Att det ska krävas att icke palestinska aktivister dör innan världssamfundet med FN reagerar, i stort sett enhälligt i fråga om ordval och fördömanden, manar till eftertanke; hur värderas Gazas befolkning och deras kamp, inte den väpnade kampen mot Israel utan den dagliga kampen för försörjning?
Kan gazaborna räkna med att Turkiet utövar reella påtryckningar på Israel? Tveksamt. Händelsen ger den turkiska ledningen legitimitet att skärpa tonen mot Israel men knappast mandat att göra något i praktiken. Erdogans hårda ankalgelser är däremot ett sätt att vinna poäng hos de inhemska islamistiska krafterna, som han vill hålla sig väl med, utan att ge efter för deras krav på åtgärder mot Israel, Turkiet är trots allt en viktig natoallierad.
Egypten öppnar solidariskt gränsen till Gaza. Mubarak har samma intresse som Erdogan, att beveka radikala krafter. Mubarak är en av västvärlden accepterad envåldshärskare och agerar därefter. Att vara solidarisk med Gaza är en sak, att stötta islamistisk politik inne i Gaza och därmed öppna för öppen konflikt med Israel en annan.
Hamas tar tacksamt emot den radikalisering av gazaborna som man kan vänta sig i bordningens efterdyningar. Gazas befolkning är av hävd inte särskilt radikal.
Inte mycket i Irans retorik förändras. Ahmadinejad behöver inga internationella incidenter för att få vatten på sin redan dyblöta kvarn. Dessutom fortsätter han oförtrutet att stötta sina allierade i Libanon varifrån han kan iscensätta hämndoperationer, om det spända läget skulle tvinga fram samtal mellan palestinier och israeler som framstår som misshagliga för Iran.
Inne i Israel stormar det nog som värst. Kritiken mot bordningen är frän i den vänsterorienterade pressen där ordet "inkompetent" är vanligt förekommande. Däremot är det svårt att sia om vilken påverkan det har på politiken. Förmodligen ökar polariseringen mellan hökarna och de mer liberala krafterna. Om mot all förmodan resultatet av det inträffade är lättnader av blockaden mot Gaza kommer det med all säkerhet bara innebära mindre sådana och under en kortare tid fram till dess nästa raket dimper ner i närheten av en bosättning.
Alltmedan USA och EU undrar vems tur det är att vaska fram en ny fredsplan.
tisdag 1 juni 2010
Söderlings stora seger
Roger Federer var den som fick mig intresserad av tennis igen efter att sedan barnsben följt tennis på ett typiskt svenskt sätt, alltså bara när det gått bra för svenskar. Det gör Söderlings bragd i Paris extra njutbar. Ingen ska säga något annat än att hans bragdmatch mot Nadal förra året var stor, men Federer är Federer och han äter sådana som Nadal till frukost.
Mycket av Söderlings genombrott det senaste året måste tillskrivas Magnus Norman. Utan honom hade Robins talang fortfarande varit i händerna på hans humör. Tänk om Norman varit John McEnroes tränare när det begav sig? Jag tror nämligen inte på vrede i sport, om man inte kan omvandla den till kraft och få den att harmoniera med det hantverk man är på banan för att utföra.
Söderling har aldrig varit i närheten av McEnroe beträffande humör, så jämförelsen slutar vid tanken på Norman som McEnroes tränare. Men det är likväl intressant att se vad tränaren kan betyda för individuella idrottare när de luffar runt i världen. Hur som helst, hatten av för Söderling, nu återstår det att se om han är nöjd med att ha besegrat sin vita val eller om han är mentalt redo att ta sin första grand slam. Allez!
Mycket av Söderlings genombrott det senaste året måste tillskrivas Magnus Norman. Utan honom hade Robins talang fortfarande varit i händerna på hans humör. Tänk om Norman varit John McEnroes tränare när det begav sig? Jag tror nämligen inte på vrede i sport, om man inte kan omvandla den till kraft och få den att harmoniera med det hantverk man är på banan för att utföra.
Söderling har aldrig varit i närheten av McEnroe beträffande humör, så jämförelsen slutar vid tanken på Norman som McEnroes tränare. Men det är likväl intressant att se vad tränaren kan betyda för individuella idrottare när de luffar runt i världen. Hur som helst, hatten av för Söderling, nu återstår det att se om han är nöjd med att ha besegrat sin vita val eller om han är mentalt redo att ta sin första grand slam. Allez!
Björklund fast i skolgårdens sandlåda
Sydis ledare smyger in lite kritik mot Maria Wetterstrand för miljöpartiets sätt att angripa Major Björklunds skolpolitik. Wetterstrand menade att hans skolpolitik saknade vetenskaplig grund. Björklund sa att det var ni som började, ungefär, och SDS verkar hålla med Björklund:
Björklund lät sig inte imponeras:
”Vi har prövat den rödgröna skolpolitiken egentligen i rätt många årtionden.”
Och det är ju lätt att säga när ens argument inte vilar på modern forskning, som Wetterstrand menade. Modern och modern, förresten, den progressiva skolans idé har hundra år på nacken men har ännu inte förverkligats fullt ut, på så sätt har Björklund rätt, men att sätta käppar i hjulet för skolans utveckling genom att införa en skola som är så målstyrd att den riskerar att helt glömma bort sitt bildande uppdrag och endast syfta till att utbilda broilers för näringlivet, är inte en skola jag vill sätta mina barn i, det är en skola som för tankarna till en tid när klassrummet var en förlängning av ett samhälle där magistern stod näst efter prästen och kungen i rang.
Det var ju det där med ordning och reda. Björklunds fixering vid disciplin bygger på en primitiv syn på barn. Jag är själv för tydliga yttre ramar i undervisningen, men i min värld betyder det trygghet för eleven och en möjlighet att vara flexibel för läraren. Att vara flexibel gentemot till exempel elever med speciella behov, de mycket motiverade liksom de mycket omotiverade, är att hjälpa dem till en bra skolgång, men att ställa utimatum för att kunna pressa in alla i samma form är utstraffande och skjuter bredvid målet. Björklunds syn på elever är enligt den klassiska ta-dig-kragen-modellen, very contemporary, indeed.
"Flumskolan" har fört Sverige till en tätposition bland demokratier, det vågar jag säga utan att vara en bror duktig. "Flumskolan" behöver utvecklas, absolut, men på ett fundament av progressiva och frigörande idéer, inte på en oförsonlig syn på barn, blind för forskning kring pedagogikens och barnens möjligheter. Om vi fortsätter framåt och inte viker av ytterligare på Björklunds smala väg så hägrar en skola för alla; med bildning, med utbildning och med lugn och trygghet, den ambitionen måste vi ha. Men det krävs resurser, har du det, Björklund?
Björklund lät sig inte imponeras:
”Vi har prövat den rödgröna skolpolitiken egentligen i rätt många årtionden.”
Och det är ju lätt att säga när ens argument inte vilar på modern forskning, som Wetterstrand menade. Modern och modern, förresten, den progressiva skolans idé har hundra år på nacken men har ännu inte förverkligats fullt ut, på så sätt har Björklund rätt, men att sätta käppar i hjulet för skolans utveckling genom att införa en skola som är så målstyrd att den riskerar att helt glömma bort sitt bildande uppdrag och endast syfta till att utbilda broilers för näringlivet, är inte en skola jag vill sätta mina barn i, det är en skola som för tankarna till en tid när klassrummet var en förlängning av ett samhälle där magistern stod näst efter prästen och kungen i rang.
Det var ju det där med ordning och reda. Björklunds fixering vid disciplin bygger på en primitiv syn på barn. Jag är själv för tydliga yttre ramar i undervisningen, men i min värld betyder det trygghet för eleven och en möjlighet att vara flexibel för läraren. Att vara flexibel gentemot till exempel elever med speciella behov, de mycket motiverade liksom de mycket omotiverade, är att hjälpa dem till en bra skolgång, men att ställa utimatum för att kunna pressa in alla i samma form är utstraffande och skjuter bredvid målet. Björklunds syn på elever är enligt den klassiska ta-dig-kragen-modellen, very contemporary, indeed.
"Flumskolan" har fört Sverige till en tätposition bland demokratier, det vågar jag säga utan att vara en bror duktig. "Flumskolan" behöver utvecklas, absolut, men på ett fundament av progressiva och frigörande idéer, inte på en oförsonlig syn på barn, blind för forskning kring pedagogikens och barnens möjligheter. Om vi fortsätter framåt och inte viker av ytterligare på Björklunds smala väg så hägrar en skola för alla; med bildning, med utbildning och med lugn och trygghet, den ambitionen måste vi ha. Men det krävs resurser, har du det, Björklund?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)