Simon och lagrarna

Simon Thern gör landslagsdebut. Han har också tagit steget från Helsingborgs IF, dit han till många MFF:ares förtret värvades inför förra säsongen, till just MFF, föreningen som ser namnet Thern som i det närmaste heligt. Pappa Jonas gjorde ett sjuttiotal matcher för Himmelsblått, långt från Krister Kristenssons 625, men vilka matcher sen! Jonas Thern är tillsammans med Calle Palmér, Bosse Larsson, Zlatan Ibrahimovic och några till en av Malmös största fotbollsspelare genom alla tider.

Gamla lagrar vilar därmed tungt på unge Simons axlar, mer än för andra spelare som drar på sig den himmelsblå tröjan, och det vill inte säga lite.

Men flytten från nordvästra till sydvästra Skåne tyder på att grabben har lite tåga i sig, precis som far. För bakom Jonas Therns milda uppsyn dolde sig en stenhård tävlingsmänniska, en kompromisslös ledare på och utanför plan. Jonas var Tommy Svenssons högra hand under VM-94, alla beslut gick genom Thern vars ord vägde blytungt. Thern hade också väldigt hög status i Fotbollseuropa när han var som bäst. 1994 tog den nyblivne bronshjälten steget från Napoli till Roma och tro mig, inte många spelare gör det med förståndet i behåll.

Så välkommen till Malmö FF, Simon, räds inte jämförelserna utan anta utmaningen som spelare i Sveriges finaste fotbollsförening!

Pontus sköt Bågult till seger

Sverige-Ungern 2-0. 45 minuters premiärnerver och skador, sen lossnade det. Idag tävlar krönikörerna om att skriva att det var ett genidrag att spela med Pontus Wernbloom från start, men den som påstår att han hade på känn att Wernbloom skulle avgöra matchen gör en grym efterhandskonstruktion.

Det fanns en tid när Wernblooms flin kunde få mig att vilja plocka fram a big can of whoop ass. Han var grinig, frän och duktig, en spelare man skulle älska att ha i sitt eget lag. Men han spelade i Blåvitt. Efter matchen igår var han märkbart stolt och glad, men också ödmjuk. Han ville påpeka att han är på plan för att serva de andra "bollskickliga" spelarna. Innerst inne vet han nog att hans repertoar är större än så. Så stor att hans iver att vara konstruktiv satte käppar i hjulet för de andra mittfältarna. Men det rättade till sig i andra halvlek då mittfältet och försvaret mer omsorgsfullt och med större tålamod byggde upp anfallen.

Gårdagens geni var ändå Zlatan. Jag har försökt att undvika att skriva om honom på ett tag, jag har varit hjärtligt trött på alla skriverier den senaste månaden. Passningarna han slog igår var på en svindlande hög nivå. Minns ni hur länge det pratades om Therns passning (25 sekunder in i klippet) till Dahlin i kvalet till USA-VM? Igår slog Zlatan två såna passningar, i första halvlek. När de inte renderade i mål började jag känna en viss målskyttsångest. Har landslaget någon som kan förvalta chanserna laget skapar? Pontus Wernbloom kan ju inte göra två mål varje gång. Sebastian Larssons passning till 1-0 var för övrigt av mycket hög klass. Ett inlägg en Premier Leauge spelare måste kunna slå med förbundna ögon.

I morgon ska jag ta mig till Swedbank stadion och titta på den öppna träningen. Märkligt att åka till Malmö och se något annat än MFF. Å andra sidan blir det några kära återseenden. Välkomna tillbaka Ola, Behrang, Daniel och Zlatan!

"Det ante mig" i sportvärlden

Det ante mig att Inter vann Champions league, det var inte överraskande men typiskt på något sätt, med tanke på allt liv kring Samuel Eto'o och Zlatan och rokaden deras lag emellan. Att Barcelona inte skulle vinna hela turneringen är ingen jätteskräll, hur makalöst bra de än är, det är oerhört svårt att försvara en titel i den finaste europeiska cupen, senast det hände var 1990 när AC Milan lyckades, för övrigt mot Svennis Benfica med Mats Magnusson och Jonas Thern i laget.


Jonas Thern och Mats Magnusson i fornstora dar. Lägg märke till Masses extra skydd för hans ständigt krånglande lårmuskler, den typen av byxor blev så starkt förknippade med honom att de fick hans namn, magnúsons, (med reservation för min portugisiska stavning).





Det ante mig att Tjeckien skulle vinna hockey -VM. Tjeckien med 26 återbud från NHL mot det ryska superlaget, det stod liksom skrivet i stjärnorna. Tre Kronor, med ännu fler återbud, tog brons efter att ha slagit Tyskland inför en fanatisk hemmapublik. Tänk att traditionens makt är så stor. Jag tror det dröjer länge innan tyskarna får en sådan chans igen.

Det ante...nej förresten, nu faller min "ante mig"- idé, Halmstad lyckades inte rubba HIF. Typiskt. Nu ska det mycket till för att inte det allsvenska guldet ska hamna i Helsingborg. Hats off till ett lag som inte bara ser urstarka ut utan även lyckas med konststycket att inte känna pressen, så här långt, vi får se hur det blir i höst när det drar ihop sig och krämpor och guldfrossa kommer smygande, då kan det visa sig att laget med den bredaste truppen vinner. Jag sätter en slant på Elfsborg och garderar med Malmö FF.