Nannes Kalmar FF gillrade en fälla för MFF och de himmelsblå klev rakt i den. Nanne vet att Malmös passningsspel lämpar sig mot lag som också vill föra spelet, därför lät Kalmar motståndarna ta kommandot. Fyllda av spelglädje blev MFFarna övermodiga och vips hade Kalmar slagit om och retfullt enkelt kontrat in 1-0. En fin prestation av en för dagen ganska blek Molins bäddade för 1-1 av Edvard Ofere, men jublet hade inte ens klingat av när Kalmar kontrade in 2-1 en knapp minut senare.
Man har sagt att Malmös spel lönar sig bättre på bortaplan där motståndarna manas till offensiven av hemmapubliken. Dock ej på Fredrikskans. Femtusen betalande har liksom inte den rollen. Som en följd blev Malmö förvandlat till hemmalag påhejade av sin röststarka klack. 60-40 i bollinnehav i Malmös favör vittnar om det, något som Nanne nog var nöjd med i halvtidsvilan som hans lag gick till med ledning 2-1. Malmö hade ju gått i hans fälla.
Kalmar hade läget under kontroll i andra halvleks inledning och Sobralense, matchens lirare, var med sin skicklighet med bollen och sitt utmärkta spelsinne ett ständigt orosmoment för MFF. Men så hände något. Malmö 2010 är inte samma nervösa gäng som förra året och idag klev han fram när det bäst behövdes, Wilton Figuereido, hans kvittering, efter en urstark soloräd, gjorde villebrådet till jägare. När sedan Markus Halsti, som går från klarhet till klarhet, skarvade in 2-3 efter en hörna (tack Josep* för att du gnuggar fasta situationer!) låg vägen öppen för ett efterlängtat trendbrott på kalmaritisk mark. Det blev visserligen riktigt nervöst under en tiominutersperiod när Malmös lag formligen satt uppflugna som dagisbarn i målvakten Johan Dahlins knä men när stormen väl bedarrat hade Himmelsblått bara att spela av de sista sju-åtta minuterna.
Nya poäng mot Häcken nästa vecka och vi kan se fram emot en stentuff toppmatch i derbyt mot HIF. Men men, en match i sänder, som det brukar låta.
*Josep Clotet Ruiz, andratränare
söndag 11 april 2010
Kung Fotboll
Kung Fotboll är från Argentina. Det känns nästan överflödigt att ens nämna Lionel Messi i en blogg, men jag kan inte låta bli eftersom jag älskar fotboll. Argentina. Landslaget som väcker känslor, precis som Italien. Jag har hållit på gli Azzurri sedan 1982. Argentina har förbluffat mig lika länge. Maradona fick mig att klyvas i två bitar då han förstörde för mitt Italien. Men han var ju överjordisk, så det får gå an så här i retrospektiv, måste jag tillägga, smärtan efter straffarna i Neapel kändes länge. Av allt Diego gjorde på plan framstår en situation som extra talande. I åttondelsfinalen 90' mot Brasilien hade brassarnas mittfält punktmarkerat Diego, följt honom i hasorna, naggat honom på hälsenorna. Inte en sekund hade de släppt honom med blicken. Det stod 0-0 och matchen stod och vägde i tungviktarmötet. Då plötsligt tittar en av brassarna åt ett annat håll, kanske flyger en fiskmås förbi och distraherar, en sekund av ouppmärksamhet ger Diego ett par extra sekunder. På de sekunderna hinner han titta upp, se sin radarkompis Caniggia i fjärran och leverera en precis boll till anfallaren med den yviga frisyren som gör mål. Matchen slutar 1-0, ett sekundkonstverk signerat den störste.
Lionel Messi är inte som Maradona. Maradona omgavs av en aura som bara vissa har. Messi är så ohyggligt bra, kanske den spelare som äger den största skicklighet som världen hittills har skådat. Maradona skulle man lägga märke till om han så hade klätt sig i grått i en tusenhövdad folksamling där alla klätt sig i grått. Messi är som playstation, för att citera Arsène Wenger.
Det är dumt att jämföra. Då måste man nämna en annan kung Fotboll, Pelé, eller de taktiska nyskaparna Beckenbauer och Cruyff, eller de senaste decenniernas gigant Zidane.
Den stora världen i all ära men i min värld heter kung Fotboll Allsvenskan. Idag åker Malmö FF till Fredrikskans, en arena de vanligtvis har det svårt på. Nanne Bergstrand är en slug rackare, Roland Nilsson är inte lika slug men han förfogar över bättre spelare. Jag tror detta blir en match mellan laget MFF och tränaren Nanne. Roland Nilsson har dock varit bra på att skrämma bort spöken, förhoppningsvis är det dags idag igen.
Nämnas bör att Åtvid knep en tung poäng borta mot Häcken igår. Jag hade det på känn, när gamla kombattanter från en lägre division möts nollställs räkneverket på något sätt och då spelar tabellplacering mindre roll.
Lionel Messi är inte som Maradona. Maradona omgavs av en aura som bara vissa har. Messi är så ohyggligt bra, kanske den spelare som äger den största skicklighet som världen hittills har skådat. Maradona skulle man lägga märke till om han så hade klätt sig i grått i en tusenhövdad folksamling där alla klätt sig i grått. Messi är som playstation, för att citera Arsène Wenger.
Det är dumt att jämföra. Då måste man nämna en annan kung Fotboll, Pelé, eller de taktiska nyskaparna Beckenbauer och Cruyff, eller de senaste decenniernas gigant Zidane.
Den stora världen i all ära men i min värld heter kung Fotboll Allsvenskan. Idag åker Malmö FF till Fredrikskans, en arena de vanligtvis har det svårt på. Nanne Bergstrand är en slug rackare, Roland Nilsson är inte lika slug men han förfogar över bättre spelare. Jag tror detta blir en match mellan laget MFF och tränaren Nanne. Roland Nilsson har dock varit bra på att skrämma bort spöken, förhoppningsvis är det dags idag igen.
Nämnas bör att Åtvid knep en tung poäng borta mot Häcken igår. Jag hade det på känn, när gamla kombattanter från en lägre division möts nollställs räkneverket på något sätt och då spelar tabellplacering mindre roll.
lördag 10 april 2010
Åsikt utan insikt
Ibland blir man så förvånad. Som när Alex Schulman och Jan Guillou i radions P1 konstaterade att skåningar är mer rasistiska än andra. Som skåning måste man se humorn i det hela. Inte för att Skåne är fritt från problem, nej, humorn består i de plattityder som herrarna klämde.
Enligt Schulman måste judar fly från Skåne, och i Stockholm finns inte rasism på samma sätt, typ. Nja, jag har inte hört om någon som har flytt, eller ens flyttat, däremot hörde jag om en invandrarfamilj i en mindre ort i Norrland som tvingades flytta efter trakasserier. Inget ont om Norrland eller norrlänningar generellt, dock. Jag antar förresten att det bara är skåningar som marscherar i Salem varje år, eller som mördade syndikalisten Björn Söderberg samt att det är skåningar som skrudar sig i stockholmslagens tröjor och skanderar rasistiska ramsor om utländska spelare i Allsvenskan.
Guillou, denne saklighetens gigant, drar till med att det nästan alltid är i de södra delarna av ett land som rasismen är som starkast. Lega Nord i Italien är ju ett bra exempel på det, skämt åsido, fram med statistiken Mr Sakkunnig.
Det var i Sjöbo det började. Inskränkta gubbar som fick ge den skånska rasismen ett ansikte. Att sedan andra småkommuner runt om i Sverige följde Sjöbos exempel nämns sällan när Sjöboandan kommer på tal. Ingen talar om Torsbyandan, för att ta ett exempel.
Skåne är extremernas landskap. Det är helt enkelt så att extremer finns där det finns mycket folk. Brunt och rött sida vid sida, precis som i Stockholm och Göteborgsområdet. Det finns dock en faktor som gör att Skåne avviker en smula, och det är något som många skåningar har med sig från barnsben, precis som jämtar, gutar och norrbottningar, nämligen den inte helt avspända relationen till centralmakten, Fjollträsk, Tjockhult, alltså kungliga huvudstaden, om någon inte hängde med. Själv ser jag många fördelar med en stark centralmakt men vad många stockholmare nog har svårt att se från sin horisont är att huvudstaden har varit väldigt dominant. Att sätta sig upp mot Stockholm (utnämna vissa frågor till symbolfrågor, "Tjocke-Karl" på Stortorget, allmän minoritetsiver i form av dialektvurm osv) kan ge många poäng bland mindre nogräknade individer i Malmö, Visby, Östersund, Luleå eller andra regionala metropoler, och då spelar det mindre roll vad sakfrågan gäller.
Jag tror att den skånska rasismen dessvärre är ett bevis för att vårt samhälle helt enkelt inte är bättre än så med vissa givna demografiska förutsättningar. Tragiskt men sant. Trängre kontaktytor skapar mer friktion, det är beklämmande men ändå en verklighet vi måste förhålla oss till och sträva efter att förbättra. Och förbättrar gör man genom att kunna sin historia, att analysera dåtiden och nutiden, förstå, utvärdera och utveckla, inte genom att haspla ur sig fördomar om en region med en mångfacetterad befolkning med 1.2 miljoner invånare.
Vad som förvånar mig är att Schulman och Guillou verkar ha följt nyhetsflödet helt utan att tolka det på djupet och filtrera det genom den kunskap och insiktsfullhet jag ändå tror att de besitter. De har tolkat mediabruset ungefär som de människor (många) som bygger sin verklighetsuppfattning på att bara läsa aftonbladets löpsedlar. Moralpanik uppstår och vips så sitter man i radio och påstår att rasism har med väderstreck att göra och att det finns obefläckade regioner med nästan bara goda människor. Det enda herrarna uppnår med sina uttalanden är att bli ett med löpsedlarna de förmodligen åstundar att själva pryda.
Här är förresten länken till programmet , jag misstänker att det finns nån slags komisk ambition, eller inte (P1, hur tänkte ni?).
Enligt Schulman måste judar fly från Skåne, och i Stockholm finns inte rasism på samma sätt, typ. Nja, jag har inte hört om någon som har flytt, eller ens flyttat, däremot hörde jag om en invandrarfamilj i en mindre ort i Norrland som tvingades flytta efter trakasserier. Inget ont om Norrland eller norrlänningar generellt, dock. Jag antar förresten att det bara är skåningar som marscherar i Salem varje år, eller som mördade syndikalisten Björn Söderberg samt att det är skåningar som skrudar sig i stockholmslagens tröjor och skanderar rasistiska ramsor om utländska spelare i Allsvenskan.
Guillou, denne saklighetens gigant, drar till med att det nästan alltid är i de södra delarna av ett land som rasismen är som starkast. Lega Nord i Italien är ju ett bra exempel på det, skämt åsido, fram med statistiken Mr Sakkunnig.
Det var i Sjöbo det började. Inskränkta gubbar som fick ge den skånska rasismen ett ansikte. Att sedan andra småkommuner runt om i Sverige följde Sjöbos exempel nämns sällan när Sjöboandan kommer på tal. Ingen talar om Torsbyandan, för att ta ett exempel.
Skåne är extremernas landskap. Det är helt enkelt så att extremer finns där det finns mycket folk. Brunt och rött sida vid sida, precis som i Stockholm och Göteborgsområdet. Det finns dock en faktor som gör att Skåne avviker en smula, och det är något som många skåningar har med sig från barnsben, precis som jämtar, gutar och norrbottningar, nämligen den inte helt avspända relationen till centralmakten, Fjollträsk, Tjockhult, alltså kungliga huvudstaden, om någon inte hängde med. Själv ser jag många fördelar med en stark centralmakt men vad många stockholmare nog har svårt att se från sin horisont är att huvudstaden har varit väldigt dominant. Att sätta sig upp mot Stockholm (utnämna vissa frågor till symbolfrågor, "Tjocke-Karl" på Stortorget, allmän minoritetsiver i form av dialektvurm osv) kan ge många poäng bland mindre nogräknade individer i Malmö, Visby, Östersund, Luleå eller andra regionala metropoler, och då spelar det mindre roll vad sakfrågan gäller.
Jag tror att den skånska rasismen dessvärre är ett bevis för att vårt samhälle helt enkelt inte är bättre än så med vissa givna demografiska förutsättningar. Tragiskt men sant. Trängre kontaktytor skapar mer friktion, det är beklämmande men ändå en verklighet vi måste förhålla oss till och sträva efter att förbättra. Och förbättrar gör man genom att kunna sin historia, att analysera dåtiden och nutiden, förstå, utvärdera och utveckla, inte genom att haspla ur sig fördomar om en region med en mångfacetterad befolkning med 1.2 miljoner invånare.
Vad som förvånar mig är att Schulman och Guillou verkar ha följt nyhetsflödet helt utan att tolka det på djupet och filtrera det genom den kunskap och insiktsfullhet jag ändå tror att de besitter. De har tolkat mediabruset ungefär som de människor (många) som bygger sin verklighetsuppfattning på att bara läsa aftonbladets löpsedlar. Moralpanik uppstår och vips så sitter man i radio och påstår att rasism har med väderstreck att göra och att det finns obefläckade regioner med nästan bara goda människor. Det enda herrarna uppnår med sina uttalanden är att bli ett med löpsedlarna de förmodligen åstundar att själva pryda.
Här är förresten länken till programmet , jag misstänker att det finns nån slags komisk ambition, eller inte (P1, hur tänkte ni?).
fredag 9 april 2010
Saab - it's personal
Så var det en gång, men som en motorjournalist skrev för några år sedan: det enda som är personligt med Saab nuförtiden är att tändningslåset fortfarande sitter på ett konstigt ställe. Ändå kryllar det av Saabklubbar, med entusiaster som i lyriska ordalag beskriver den där speciella känslan som Saaben framkallar när man sätter sig i den. Efter att ha åkt en Volvo 240 halva barndomen och rattat en under många övningskörningstimmar trodde jag att Saab var skräp, ända tills jag började köra en själv. Nu vet jag bättre, Saab är en speciell bil.
Att jämföra Saab och Volvo är lika självklart för många svenskar som att jämföra synt och hårdrock på 80-talet. Två av de första orden min svåger uttalade när han lärde sig prata som liten lär ha varit: olvo och aab. Inte konstigt att historien om Saabs uppgång och fall och återuppståndelse engagerar många svenskar.
Nu skrivs ett nytt kapitel i berättelsen om bilen med tändningslåset på ett konstigt ställe, Spyker vill lansera en retromodell av den gamla 92an, den första Saaben, den som ser ut som ett cigarretui. Om jag ska ikläda mig rollen som marknadsförare så tror jag att det är rätt väg att gå. Sedan 900-modellen har design och målgrupp varit varken det ena eller det andra. De senaste tio åren har Saab försökt vara lyxig som en Mercedes och trygg som en Volvo och sportig som en BMW vilket är som att spela alla matcher på bortaplan.
Med en retromodell kan Saab åter sticka ut i mängden. Sen om den är klumpig som retrobubblan eller smidig som retrohundkojan, spelar mindre roll, bara den syns.
Att jämföra Saab och Volvo är lika självklart för många svenskar som att jämföra synt och hårdrock på 80-talet. Två av de första orden min svåger uttalade när han lärde sig prata som liten lär ha varit: olvo och aab. Inte konstigt att historien om Saabs uppgång och fall och återuppståndelse engagerar många svenskar.
Nu skrivs ett nytt kapitel i berättelsen om bilen med tändningslåset på ett konstigt ställe, Spyker vill lansera en retromodell av den gamla 92an, den första Saaben, den som ser ut som ett cigarretui. Om jag ska ikläda mig rollen som marknadsförare så tror jag att det är rätt väg att gå. Sedan 900-modellen har design och målgrupp varit varken det ena eller det andra. De senaste tio åren har Saab försökt vara lyxig som en Mercedes och trygg som en Volvo och sportig som en BMW vilket är som att spela alla matcher på bortaplan.
Med en retromodell kan Saab åter sticka ut i mängden. Sen om den är klumpig som retrobubblan eller smidig som retrohundkojan, spelar mindre roll, bara den syns.
Världens tuffaste jobb
Nej, det är inte hummerfiskare i Barents hav, även om det påstås det i teve, världens tuffaste jobb är mattant, eller skolmåltidspersonal, som det heter, tufft för att det är otacksamt.
Kanske var jag ett ovanligt hungrigt barn, trots det relativa välstånd som präglade min barndoms hem, för när klassrumsklockan närmade sig halvtolv rann snålvattnet till och jag förvandlades till en ätarmaskin, likt vithajen, detta naturens under. När jag sedan stod där med brickan framför mig, redan preparerad med världens bästa, enligt nån bondepraktisk tes, krydda, nämligen hungern, fick ingenting komma mellan mig och skolmaten. Än i denna dag, när jag sluter ögonen, kan jag känna smaken av min matsalsfavorit, skomakarlådan. Kommer ni ihåg den? Den finns inte längre; stora bleck med potatismos, små biffar nedstuckna i prydliga rader och som inte detta var nog, dolda i potatismosen, små tärningar av stekt fläsk. Vem minns inte tyrolersåsen till tonfisksalladen, eller de stekta äggen, sunny side up, som så sent (?) som 1990 var standard till pyttipannan.
Varför är det då så tufft att servera mat till skolelever? Jo, för att det ingår i alla generationer elevers jobb att gnälla i matan, eller bamban, eller vad man föredrar att kalla matsalen. All mat är inte god. All mat är inte optimalt tillagad. All mat är inte fantasifullt komponerad. Men vem har tid eller råd med det? Jag har ätit i många matsalar på många skolor. Min aptit är måhända inte lika glupande som när jag var tonåring men det slår mig likväl att maten är helt fantastiskt med tanke på vad köken har att jobba med. Men visst kan man förbättra maten utan att spränga budgeten. Man måste inte servera kött varje dag bara för att snabbväxande tonårsgrabbar kräver det, det finns mättande alternativ.
I mitt tycke är det stora problemet att skolmaten helt enkelt är tråkig, det är mest bugafylla, som man säger i södern, och då har man underskattat elevernas förväntningar, chansa hellre med nåt lite klurigt än att på rutin sleva upp veckans tredje pastalåda.
Kanske var jag ett ovanligt hungrigt barn, trots det relativa välstånd som präglade min barndoms hem, för när klassrumsklockan närmade sig halvtolv rann snålvattnet till och jag förvandlades till en ätarmaskin, likt vithajen, detta naturens under. När jag sedan stod där med brickan framför mig, redan preparerad med världens bästa, enligt nån bondepraktisk tes, krydda, nämligen hungern, fick ingenting komma mellan mig och skolmaten. Än i denna dag, när jag sluter ögonen, kan jag känna smaken av min matsalsfavorit, skomakarlådan. Kommer ni ihåg den? Den finns inte längre; stora bleck med potatismos, små biffar nedstuckna i prydliga rader och som inte detta var nog, dolda i potatismosen, små tärningar av stekt fläsk. Vem minns inte tyrolersåsen till tonfisksalladen, eller de stekta äggen, sunny side up, som så sent (?) som 1990 var standard till pyttipannan.
Varför är det då så tufft att servera mat till skolelever? Jo, för att det ingår i alla generationer elevers jobb att gnälla i matan, eller bamban, eller vad man föredrar att kalla matsalen. All mat är inte god. All mat är inte optimalt tillagad. All mat är inte fantasifullt komponerad. Men vem har tid eller råd med det? Jag har ätit i många matsalar på många skolor. Min aptit är måhända inte lika glupande som när jag var tonåring men det slår mig likväl att maten är helt fantastiskt med tanke på vad köken har att jobba med. Men visst kan man förbättra maten utan att spränga budgeten. Man måste inte servera kött varje dag bara för att snabbväxande tonårsgrabbar kräver det, det finns mättande alternativ.
I mitt tycke är det stora problemet att skolmaten helt enkelt är tråkig, det är mest bugafylla, som man säger i södern, och då har man underskattat elevernas förväntningar, chansa hellre med nåt lite klurigt än att på rutin sleva upp veckans tredje pastalåda.
torsdag 8 april 2010
I love you, Sheriff Truman
I love you, Sheriff Truman, yttrar den kylige, cyniske och provocerande Albert Rosenfield när han med Trumans händer knutna runt sin hals avslutar en lång harang om den globala omsorgen vars principer styr hans liv. Kärlek och vänskap binder samman eller förgör människorna i Twin Peaks. Därför älskar jag serien. Även i de sista avsnitten, sågade av mången kritiker, är kärleken kitet som binder karaktärerna samman, skänker dem trovärdighet mitt i röran, och håller åskådaren fast.
Som den lilla rödhaken i Blue velvet flämtar hela tiden en låga av hopp i Lynch opålitliga Twin Peaks. Här finns hjältar och antihjältar i en värld som på många sätt inrymmer sagans kamp mellan ont och gott. Människan är otvivelaktigt god i Twin Peaks men ett lätt offer för ondskan. Ondskan finns i själens skrymslen, i rädslan, i den okända naturen. Lynch sätt att låta naturen härbärgera ondskans och godhetens krafter gör honom till en tolkare av amerikansk myt, på något sätt blir Twin Peaks en nexus där den amerikanska historien möts: Indianlegender, våld och droger, eisenhower-erans äppelpajgullegull, rock'n'roll och motorcyklar. Men Lynch lämnar vissa dörrar öppna till mer rationella förklaringar, eller den värld vi läser om i tidningarna eller ser om på tevenyheterna; När demonen Bob har lämnat Lelands kropp inför chockade vittnen frågar de sig hur något sådant kunde vara möjligt, varpå agent Cooper replikerar: Vore det lättare att förstå att en far skulle våldta och mörda sin egen dotter?
Kärleken är Twin Peaks röda tråd, det kan tyckas banalt men sätter i sin enkelhet fingret på det absolut svåraste som finns för en regissör, nämligen att gestalta relationer som berör. Teveserier som Lost och Heroes, som ofta nämns som efterföljare till Twin Peaks, kommer inte att stå emot tidens tand eftersom de innehåller för få trovärdiga relationer. För att inte tala om uppsjön av komediserier från USA eller dramaserier från Sverige. En karaktär kan vara hur knäpp som helst så länge den står i en trovärdig relation till någon annan; Nadine i Twin Peaks känns med andra ord mer trovärdig än den mest "normala" rollfiguren i Saltön.
Att Twin Peaks lades ner innan tredje säsongen skulle spelas in är frustrerande. Lynch hade allt klart för sig när vi lämnades med en knäckande cliffhanger i Coopers badrum i sista avsnittet av säsong två. Vi lär aldrig få se fortsättningen, men bara lugn, Cooper blir återställd, det är i alla fall vad jag desperat intalar mig.
Som den lilla rödhaken i Blue velvet flämtar hela tiden en låga av hopp i Lynch opålitliga Twin Peaks. Här finns hjältar och antihjältar i en värld som på många sätt inrymmer sagans kamp mellan ont och gott. Människan är otvivelaktigt god i Twin Peaks men ett lätt offer för ondskan. Ondskan finns i själens skrymslen, i rädslan, i den okända naturen. Lynch sätt att låta naturen härbärgera ondskans och godhetens krafter gör honom till en tolkare av amerikansk myt, på något sätt blir Twin Peaks en nexus där den amerikanska historien möts: Indianlegender, våld och droger, eisenhower-erans äppelpajgullegull, rock'n'roll och motorcyklar. Men Lynch lämnar vissa dörrar öppna till mer rationella förklaringar, eller den värld vi läser om i tidningarna eller ser om på tevenyheterna; När demonen Bob har lämnat Lelands kropp inför chockade vittnen frågar de sig hur något sådant kunde vara möjligt, varpå agent Cooper replikerar: Vore det lättare att förstå att en far skulle våldta och mörda sin egen dotter?
Kärleken är Twin Peaks röda tråd, det kan tyckas banalt men sätter i sin enkelhet fingret på det absolut svåraste som finns för en regissör, nämligen att gestalta relationer som berör. Teveserier som Lost och Heroes, som ofta nämns som efterföljare till Twin Peaks, kommer inte att stå emot tidens tand eftersom de innehåller för få trovärdiga relationer. För att inte tala om uppsjön av komediserier från USA eller dramaserier från Sverige. En karaktär kan vara hur knäpp som helst så länge den står i en trovärdig relation till någon annan; Nadine i Twin Peaks känns med andra ord mer trovärdig än den mest "normala" rollfiguren i Saltön.
Att Twin Peaks lades ner innan tredje säsongen skulle spelas in är frustrerande. Lynch hade allt klart för sig när vi lämnades med en knäckande cliffhanger i Coopers badrum i sista avsnittet av säsong två. Vi lär aldrig få se fortsättningen, men bara lugn, Cooper blir återställd, det är i alla fall vad jag desperat intalar mig.
tisdag 6 april 2010
Tekniken och etiken
På en föreläsning häromdagen visade föreläsaren upp en artikel ur SDS som ironiserade över kritiken mot den tekniska utvecklingen. Föreläsningen handlade om IT och skolan och skulle väl på något sätt belysa hur den äldre generationen alltid är skeptisk mot det nya. Det är lätt att vara ironisk. Ironi är ett effektivt sätt att bemöta argument utan att behöva vara konstruktiv och uppmana till samtal.
Det är lätt att skoja om hur domedagsprofeterna trodde att televisionen skulle göra människor till slavar. Men är det inte det vi är när vi spenderar timme efter timme varje dag framför såpor och dokusåpor med reklam emellan? Dataspelen skulle göra oss mer våldsamma. Det är bara för dumt, tänker man innan man ser hur amerikanska soldater under förväntansfull upphetsning skjuter ihjäl obeväpnade irakier från en helikopter, i ett klipp från -07 nyss offentliggjort av Wikileaks. Det är känt att den amerikanska militären övar krigföring med hjälp av datasimulationer, som det kallas, alltså dataspel, inte bara för att det är billigare utan för att det avhumaniserar fienden. Jag befarar att soldaterna i helikoptern inte riktigt förstod att det var människor de sköt på.
Om det inte råder ett dynamiskt förhållande mellan den tekniska utvecklingen och kritiken mot densamma riskerar vi att förlora kontrollen. Tekniken ska vara vår tjänare, en relevant klyscha i sammanhanget.
En knapptryckning bort, heter det. Vad är det? En ny CD från en nätbutik, en prenumeration, en artikel, porr, en dödskjutning, att kalla någon hora, att delta i en hatkampanj? Det sistnämnda var en knapptryckning bort för tjugotusen personer på face book i samband med tragedin på en parkeringsplats i Landskrona.
Det är lätt att ryckas med, det är lätt att trycka på knappen. Jag frågade en skolelev som på facebook hade kallat en fd kompis för hora och hennes familj för diverse hemskheter om hon var beredd att upprepa det hon skrivit öga mot öga med familjen. Det vägrade hon.
Skulle alla tjugotusen som deltar i hatkampanjen mot den misstänkte förövaren och hans familj vara beredda att konfrontera honom eller familjen med sina ord?
Nej, jag tänkte väl det. Låt rättsstaten döma.
Jag klandrar inte människorna som hatar mördaren, hatet är begripligt när det obegripliga sker och situationen på parkeringsplatsen är något många kan relatera till: Jag har också tutat på andra bilister, tänk om...
Poängen är att hatet aldrig får institutionaliseras. Frågan är vad de sociala medierna kan komma att bli. Jag ser få skillnader mellan mobben på nätet och mobben som lynchade i den amerikanska södern, mobben som aldrig missade missade en avrättning på galgbacken, mobben som brände häxor eller mobben som matades med gladiatorspel.
Det är lätt att skoja om hur domedagsprofeterna trodde att televisionen skulle göra människor till slavar. Men är det inte det vi är när vi spenderar timme efter timme varje dag framför såpor och dokusåpor med reklam emellan? Dataspelen skulle göra oss mer våldsamma. Det är bara för dumt, tänker man innan man ser hur amerikanska soldater under förväntansfull upphetsning skjuter ihjäl obeväpnade irakier från en helikopter, i ett klipp från -07 nyss offentliggjort av Wikileaks. Det är känt att den amerikanska militären övar krigföring med hjälp av datasimulationer, som det kallas, alltså dataspel, inte bara för att det är billigare utan för att det avhumaniserar fienden. Jag befarar att soldaterna i helikoptern inte riktigt förstod att det var människor de sköt på.
Om det inte råder ett dynamiskt förhållande mellan den tekniska utvecklingen och kritiken mot densamma riskerar vi att förlora kontrollen. Tekniken ska vara vår tjänare, en relevant klyscha i sammanhanget.
En knapptryckning bort, heter det. Vad är det? En ny CD från en nätbutik, en prenumeration, en artikel, porr, en dödskjutning, att kalla någon hora, att delta i en hatkampanj? Det sistnämnda var en knapptryckning bort för tjugotusen personer på face book i samband med tragedin på en parkeringsplats i Landskrona.
Det är lätt att ryckas med, det är lätt att trycka på knappen. Jag frågade en skolelev som på facebook hade kallat en fd kompis för hora och hennes familj för diverse hemskheter om hon var beredd att upprepa det hon skrivit öga mot öga med familjen. Det vägrade hon.
Skulle alla tjugotusen som deltar i hatkampanjen mot den misstänkte förövaren och hans familj vara beredda att konfrontera honom eller familjen med sina ord?
Nej, jag tänkte väl det. Låt rättsstaten döma.
Jag klandrar inte människorna som hatar mördaren, hatet är begripligt när det obegripliga sker och situationen på parkeringsplatsen är något många kan relatera till: Jag har också tutat på andra bilister, tänk om...
Poängen är att hatet aldrig får institutionaliseras. Frågan är vad de sociala medierna kan komma att bli. Jag ser få skillnader mellan mobben på nätet och mobben som lynchade i den amerikanska södern, mobben som aldrig missade missade en avrättning på galgbacken, mobben som brände häxor eller mobben som matades med gladiatorspel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)