Koloniala strukturer i full blom

Alla har en, har inte du en? Hur klarar du dig utan en? Du måste köpa en! Så låter en vanlig säljsvada, och det är inte ens säljarna som säger det, de behöver inte ens öppna munnen när en produkts förmodade nödvändighet förökar sig i folks hjärnor. Säljfrasen ovan har vi alla hört, främst när det handlar om elektronik och mobiltelefoni. Men vad är det i produkterna? I en mobiltelefon finns blodet, svetten och tårarna från gruvarbetarna i ett utvecklingsland någonstans, kanske kan man ana det krympande livsrummet för alla djurarter som har fått flytta på sig när västerländska och kinesiska investerare beslutar sig för att anlägga en gruva just där på den grönaste fläcken på kartan. Arbetarnas vinst är minimilön och horribla arbetsvillkor och för gruvor typiska, och dödliga, lungsjukdomar. I Kina, landet vi knäfaller inför, landet som är världsekonomins lok, ser det likadant ut i flera av dessa mångmiljonstäder vi inte ens vet namnet på där delarna sätts ihop. Allt för att vi ska kunna uppdatera vår överfulla arsenal av elektroniska produkter som vi "måste" ha. Det enda vi uppdaterar är en kolonial struktur i vars nedersta skrymslen människor offras.

De gnällde i alla fall inte på gräset

Det var Alex Nilssons match. Sjuttonåringens två mål mot BP var det stora glädjeämnet i MFF-lägret igår. Sjutton bast och två mål inför hemmasupportrarna, han sov nog inte mycket i natt. Hemmasupportrarna som planenligt genomförde sin tysta protest den första kvarten mot de nya teveavtalen. Allsvenskan är lite som skolan, det är en massa jiddrande hit och dit. Det finns nog
inte en malmösupporter som inte vaknar upp svettig då och då efter ännu en mardröm om slutspelsexperimentet på 80-talet.


På tal om protester, BP-tränaren Kim Bergstrands gnäll inför tevekamerorna på domaren, på att småklubbarna behandlas dåligt och det ena och andra var inte bara pinsamt, det var ovärdigt en tränare på högsta nivå. Man borde skicka en video till honom med intervjun med Roland Nilsson efter förlusten mot Mjällby, så talar en som är stor i förlust. Bergstrands gnäll påminde om gamle HBK-tränaren Janne Andersson, som inte drog sig för att skälla ut tioåriga bollkallar i sin konspirationsteoretiska världbild.


Gårdagens svada måste man ändå tillskriva John Guidetti, hans gnäll efter matchen fick mig att för tillfället glömma bort det fina målet han gjorde på över övertid. Summa summarum av de båda herrarnas klagosånger är att de på något sätt tyckte att de borde ha fått minst en poäng med sig om bara domaren hade varit bättre och fotbollssverige mer rättvist. Ok, men om Guidetti hade satt några av de givna målchanser han fick i första halvlek så kanske, men nej, MFF var inte bra igår men de var ändå klasser bättre.


Guidetti i en annan himmelsblå klubb.


Matchanalysen är enkel. Minut 1-20 tillhörde MFF, minut 20-40 tillhörde BP, resten av matchen ägde MFF.

Förresten, Guidetti blev glad på Hristo Stoichovskt manér när han gjorde mål, men frågan är om inte tevekommentatorerna blev gladare eftersom de hade klämt in grabbens namn i varannan mening under matchens gång oavsett vad som hände på plan. Men det får man väl bjussa på, det är inte varje dag huvudstadsregionen får fram stortalanger fotboll.

Installationer i trädgården

Förhoppningsvis vill tomaterna stötta sig mot trådarna. Utplantering sker inom kort.

Två gamla plankor ska bära hönsnät för skydd mot djuren, mördarsniglar lär dock inte avskräckas, om de inte är lata och tycker att det verkar jobbigt att glida uppför. I bakgrunden skymtar en wig wam av fiberduk. Under duken strävar en kalebass som med sin fenomenala växtkraft så småningom kan slingra sig runt metervis av staket.

Växthus i miniatyr. Under de avsågade petflaskorna gror pumpafrön. När höstens dova toner jämnar ut naturens färgskala lyser pumporna magiskt orange. Stolpen till vänster är varken en totempåle, en klösbräda för katten eller en fallossymbol. I väntan på anpassning till utelivet jobbar de rankiga luktärtorna, i skydd av fiberduken, för att få fäste i snöret.

"Det ante mig" i sportvärlden

Det ante mig att Inter vann Champions league, det var inte överraskande men typiskt på något sätt, med tanke på allt liv kring Samuel Eto'o och Zlatan och rokaden deras lag emellan. Att Barcelona inte skulle vinna hela turneringen är ingen jätteskräll, hur makalöst bra de än är, det är oerhört svårt att försvara en titel i den finaste europeiska cupen, senast det hände var 1990 när AC Milan lyckades, för övrigt mot Svennis Benfica med Mats Magnusson och Jonas Thern i laget.


Jonas Thern och Mats Magnusson i fornstora dar. Lägg märke till Masses extra skydd för hans ständigt krånglande lårmuskler, den typen av byxor blev så starkt förknippade med honom att de fick hans namn, magnúsons, (med reservation för min portugisiska stavning).





Det ante mig att Tjeckien skulle vinna hockey -VM. Tjeckien med 26 återbud från NHL mot det ryska superlaget, det stod liksom skrivet i stjärnorna. Tre Kronor, med ännu fler återbud, tog brons efter att ha slagit Tyskland inför en fanatisk hemmapublik. Tänk att traditionens makt är så stor. Jag tror det dröjer länge innan tyskarna får en sådan chans igen.

Det ante...nej förresten, nu faller min "ante mig"- idé, Halmstad lyckades inte rubba HIF. Typiskt. Nu ska det mycket till för att inte det allsvenska guldet ska hamna i Helsingborg. Hats off till ett lag som inte bara ser urstarka ut utan även lyckas med konststycket att inte känna pressen, så här långt, vi får se hur det blir i höst när det drar ihop sig och krämpor och guldfrossa kommer smygande, då kan det visa sig att laget med den bredaste truppen vinner. Jag sätter en slant på Elfsborg och garderar med Malmö FF.

På andra sidan skyttegraven ligger Danmark

Det är roligt att se vilket stöd det danska hockeylaget hade av svenskarna, många svenskar, företrädelsevis skåningar, skulle jag tro. Även sportkrönikorna drar upp gamla danska sportbragder som fått svensken att jubla; Bjarne Riis (dopad cykelfantom), EM-holdet 92' (som halkade med för att Jugoslavien stoppades), VM-holdet 86' (1-5 mot Spanien), för att nämna några.

Men, var det bara jag som höll på Tyskland i EM-finalen 92'? Var det bara jag som fick en ny idol i Emilio Butragueño efter krossen i VM-86? Är det bara jag som hellre ser, låt säga, vilket lag som helst vinna hellre än den ständiga trätobrodern på andra sidan sundet? Hallå lå lå lå...

Det är inte så att jag har något emot Danmark, förutom deras val av politiker, men det har inget med sport att göra, jag menar, jag kommer att hålla stenhårt på Italien i VM, (vilket jag i så fall inte skulle kunna tillåta mig själv att göra med tanke på deras val av politiker).

Nej, jag gillar Danmark, av många anledningar, men så har det inte alltid varit. Till skillnad från många andra svenskar så har jag svårt att vara den ena parten i en obesvarad kärleksförklaring. Visserligen har Öresundsbron fått en del danskar att åtminstone i smyg överge nidbilden om att Asien begynder i Malmö (Är det något fel på Asien, förresten?) men för mig så ploppar fortfarande min barndoms bild av Danmark upp då och då; Det var med viss bävan jag beträdde en dansk krog med mina föräldrar när jag var barn, det satt alltid någon gammal rödmosig farbror i ett hörn och tjabbade med personalen och tittade på svenskarna för att sedan säga något som fick de andra danskarna att titta på oss och flina. Eller så var de arga, de blev arga när man inte fattade deras obegripliga siffersystem i Steff Houldbergkiosken, eller när man inte ville åka med en främling i den gamla berg och dalbanan på Tivoli, och som skötsam tonåring för första gången på egen hand i Dronningens by blev man verbalt trakasserad om man gick mot rött trots att det var fritt en kilometer i varje riktning, eller när man beställde sin första öl på en pub och lämnade fram en för stor sedel.

Ni måste ha överseende med harangen ovan. Det är inte så illa som det låter utan ett resultat av minnets selektiva vidvinkelperspektiv på negativa bilder. Jag gillar Danmark och danskarna och jag gladdes verkligen med Danmark i hockey-VM, gladdes, men inte längre än till nedsläppet mot Tre Kronor igår. Nu stålsätter jag mig inför rödvita hyllningsartiklar i samband med Fotbolls-VM i sommar. Ni må tycka att jag är småaktig, men detta gäller sport, och i sportens vrickade värld är det svårt att överge en skyttegrav man har legat i sedan barnsben. På gensyn!

Demolition man och ett svenskt Utopia

Demolition man heter en film med Sylvester Stallone. Handlingen i korthet: I en hypermoralistisk framtid är Slys karaktär en polis från 1990-talet som ligger nedfrusen i en behållare. När en annan nedfrusen 90-talare, en farlig brottsling spelad av Wesley Snipes, av misstag vaknar upp ur sin dvala måste de hjälplösa myndigheterna väcka även polisen för att kunna fånga honom, eftersom ordningsmakten i framtiden är helt tandlös. Det finns även en underjordisk motståndsrörelse vars enda mål är att få vara mänskliga och leva som de vill; äta onyttig mat, dricka och röka, köra bensinbilar, ha sexuella förbindelser samt svära. Polisens och brottslingens ankomst vänder upp och ner på samhället som är helt kontrollerat av moraliska regler. Till exempel så finns det svordomsregistrerande sensorer som omedelbart skriver ut en böter till den som svär. Sex har man en meter från varandra med en hjälm på huvudet och den verkliga reproduktionen sker helt artificiellt. Det är en värld helt befriad från konflikter.

Hur omänskligt samhället i Demolition man än ter sig så har jag alltid sett filmen som ren reaktionär smörja: Filmens utopiska framtidsamhälle styrs av svala och lite fjolliga, om uttrycket ursäktas, mjukisdiktatorer med brittisk accent, som har berövat de riktiga människorna, skitiga, manliga och orakade jänkare, deras livsstil. Samhällsledarna har dessutom en klädstil som för tankarna till traditionella japanska kläder. Detta vittnar om en annan amerikansk noja (förutom den som bottnar i dyrkan av stereotypa könsroller), nämligen att konkurreras ut av oamerikanska intressen.

Vart är jag på väg med denna otippade filmrecension? Just det, nu kommer förslag på ett utvidgat rökförbud. Ett exempel ur en artikel i DN: I hemtjänsten kolliderar arbetsmiljölagen – de anställdas rätt att slippa rök på jobbet – med vårdtagarens rätt att röka hemma. I en del kommuner löser man det genom att man skickar anställda som själva röker till rökarna.
I Vaggeryds kommun har man tagit det ett steg längre.
– De har infört att femton minuter innan personalen kommer ska man ha vädrat och inte rökt. Men det finns ingen rättspraxis på det här. Vi ser bara att det är ett stort problem, säger Åsa Lundquist. Plötsligt ser jag Demolition man i ett annat ljus, det är kanske trots allt en film som handlar om frihet och rätten att inte kontrolleras varenda sekund av livet? Den här typen av åtgärder mot rökare är inte av omsorg, det är moralism i dess allra renaste form och det är helt uppåt väggarna.

Själv har jag hört nya tongångar från exempelvis äldrevården som enligt många har blivit mer lyhörda för de äldres önskemål om att kunna dricka vin till maten eller ta ett bloss på rummet, eller andra önskemål utanför det rent medicinska. Det trodde jag var framtidens melodi, lite flexibilitet. Annat kunde det vara förr, på åttiotalet... En släkting berättade att hon fick smuggla öl till sin gamle far när han låg fastfjättrad i sin säng på långvården och tänkte tillbaks på sitt sjömansliv, en annan bekant fick se hur personalen slängde en blåbärspaj hon hade bakat till sin senildementa mor på nittio höstar med motiveringen: för mycket kolesterol. Är det så vi vill ha det? för att citera Sverker.

Bland de ca tvåhundrafemtio (!) kommentarerna till artikeln i DN skrev en kommentator att han funderade på att börja röka i ren protest. Om jag själv inte vore så nöjd med att inte vara rökare så hade jag också tänkt så. Emellertid skriver jag under på hans protest... passivt.

Årets första plattmatch för MFF

Som så många himmelsblå fruktade blev Mjällby för svåra på Strandvallen. 3-0 efter första halvleken avgjorde tillställningen. MFF skickade visserligen in 1-3 och 2-3 ganska omgående i andra halvlek men sen var det stopp. På något märkligt sätt tog spelarnas energi slut när de var som närmast en kvittering; Ett par fräna ingripanden från Grahn på mitten, ett par avblåsningar och så var Malmös momentum borta.

Mjällby var bra, rejäla i defensiven och vassa i offensiven. Malmö borde ha förstått att de skulle ta kampen direkt, smälla på och sätta sig i respekt, men det gjorde de inte.

Noterat igår var Patrik Ekwalls enkelspåriga eftersnack i TV4. Efter att en besviken Daniel Larsson sportsligt sagt att man inte kunde skylla på vädret frågar Ekwall i studion med ett sensationslystet tonfall: "Kan man verkligen skylla på vädret?" Sportjournalister har helt enkelt ofta klart för sig redan innan vad de ska säga och skriva, oavsett vad intervjuobjekten säger.

Deppigt värre på Strandvallen men friska tag inför BP hemma innan uppehållet, det är jättemånga omgångar kvar innan Lennart Johanssons pokal ska delas ut. Än kan guldet komma him!