Med fokus på rätt saker

Äntligen har forskningens kritik mot miljöminister Carlgrens rovdjurspolitik fått sin rättmätiga plats i dagspressen. Utan att förringa den känslomässiga aspekten av vargjakten, varken i mitt läger eller det andra lägret, har jag med frustration sett hur debatten har förts på en osaklig och känslosvallande nivå i tidningar och i teve där de enligt mitt tycke mest relevanta frågorna inte har tagits upp i tillräckligt hög grad. För är det inte relevant att mångårig forskning totalt har ignorerats och att direktiv som Sverige har ratificerat har brutits? Och kanske värst av allt, att den högste ansvarige, miljöminister Carlgren, i förnekelse fortsätter hävda att han har rätt. Att ljuga kallas det, men eftersom ministeransvar inte längre verkar existera i Sverige lär vi inte se honom lämna sin post före valet. Det är lite med Carlgren som med Sovjetunionens hockeymålvakt Tretjak; han ställde alltid upp för regimen men behövde sällan anstränga sig och blev aldrig utbytt. Man hade lika gärna kunnat ställa en krukväxt mellan stolparna! Frågan är hur länge regeringen är villiga att täcka i egen zon*? Vargdebaklet är inte det enda stolpskottet**, för med Carlgren som miljöminister har Sverige halkat efter i miljösamarbetet kring Östersjön och gått från bror duktig till strut på huvudet, förbisprunget av de baltiska staterna och Polen och Tyskland. Är det så det ska va? som Sverker säger.

*sportreferensen tyder på att en viss OS-feber har börjat infinna sig
**eller så har jag förlorat omdömet

Vision om Norra Vallgatan i Malmö

I morse på tåget fick jag en vision som rörde en gammal kär huvudvärk. För fortfarande två år efter flytten från Malmö kan jag inte sluta tänka på Norra Vallgatan, när jag befinner mig i närheten, vill säga, som i morse; Grå tristess så fort man lämnar Bishops arms bakom sig. Men jag fick alltså en vision. Det var när jag såg de gamla husen mellan Drottningtorget och Caroli som jag fastnade med blicken vid Bastionen, den lilla udden som skjuter ut i kanalen vi S:t Gertrud, och jag såg hur en byggnad restes där, en mötesplats, kanske ett kafé, eller en restaurang, helst även en scen för musik. Sedan såg jag en med varmt ljus upplyst promenad längs kanalen vilken gjorde den grå trottoaren mellan Slussplan och Centralen till en levande länk mellan Värnhem och centrum. För faktum är att sträckan idag inte känns människovänlig, varken för lokalbefolkningen eller trampbåtsturisterna, som förgäves spanar efter ett intressant strandhugg.

Handbok i bildspråk, kap 3: liknelser för dummies

I efterspelet till vargdebatten börjar nu resignationsfasen. På troget svenskt manér kommer frågan som ett brev på posten; blev det inte oproportionerligt mycket ståhej? I dagens blaska är en av debattörerna inne på det spåret och smeker dessutom in följande jämförelse: Tänk om gatorna i Malmö vore fulla av vilda, herrelösa kamphundar av en sällsynt ras som knappast fanns på andra ställen. Nog skulle en majoritet tycka att man borde skjuta dessa livsfarliga bestar. Att en massa människor kring polcirkeln ömmade för dessa vilddjur kunde vi faktiskt strunta i, allt enligt en tolkning av subsidiaritetsprincipen. Alltså principen om att beslut ska fattas på så lokal nivå som möjligt. Hans avslutande trötta kommentar där vargdebatten ställs mot fundamentala, allvarliga problem är typiskt för någon som inte brinner för frågan utan mest vill raljera, trots att han verkar tycka att vargen borde ha en plats i vår natur. För fakta i vargfrågan hänvisar jag till initierade artiklar på Naturskyddsföreningens hemsida. Tråkigt att den här frågan än en gång ses som en kamp mellan stad och landsbygd. Tråkigt att en skribent på en ledande dagstidning hemfaller åt tarvliga liknelser, eller björklundare, som man kan kalla dessa simpla bildspråkliga beten. Själv tänker jag inte hemfalla åt oproportionerligt (?) stora ord som naturvärden, ovärderlig, mångfald, ansvar, arv, habitatsskydd, EU-direktiv, etik och moral, för att nämna några.

Du är inte ensam, Wilton!

Inför den allsvenska säsongen -01 debuterade en god vän och jag som staketrävar bakom Malmö Stadion. Vi hade sett träningsmatcher tidigare och vår kärlek till MFF var obruten sedan barnsben, men en träning hade vi inte bevistat tidigare. 2001 väntade allsvensk comeback och våra blickar den där dagen riktades mot en joxande och trixande Zlatan Ibrahimovic. Tränare Michael Andersson lät honom hållas men övrig vuxen personal, som det heter i skolan, försökte förgäves leda in honom i fållan där Mattisson, Olsson och de andra kämparna stod och stampade i otålig väntan på att få trycka till junisarna i internmatchen. Min kompis skämdes sällan för sig, han hade en integritet och ett lugn som ingav förtroende och respekt, han hade också en vass tunga när det behövdes och som vuxen lärde han sig att använda sin verbalitet med enkelhet och stringens. När Zlatan efter ett misslyckat trick traskade bort mot oss för att hämta den förlupna bollen som hade lagt sig framför våra fötter fångade min kompis den unge stjärnans blick och sade med lugn röst: Det är dags att skärpa sig nu, Zlatan. Zlatan stod där med bollen i famnen en sekund eller två innan han sänkte blicken och lommade bort till de andra för att äntligen få på sig en träningsväst. Det var då. Idag spelar laget sin första träningsmatch för året och namnet på allas läppar är Joseph Elanga. För mig är det mer intressant att se Wilton Figuereido. Förra året var en plåga. I match efter match spikade Wilton upp sig på korset för att ta på sig lagets misslyckanden. I år hoppas jag att staben runt MFF har jobbat med den biten. Jag tror att han kan frälsa oss i år. Du är inte ensam, Wilton, du är en del av en stolt och stark förening!

Gurkburken, bäst före

Ibland behövs ledare. I lagsport i synnerhet och då kallar vi dem gärna starka karaktärer, de som bär laget på sina axlar. Maradona 86, Zidane 98. Deras respektive omgivningar var inte på något vis medelmåttiga, men de var heller inte kapabla att utföra stordåd utan sina ledare. Det svenska handbollslandslaget hade en uppsjö ledare under storhetstiden på nittiotalet, starka karaktärer som med sina specifika egenskaper bar fram laget. Det är något magiskt med den typen av idrottare, de börjar lysa som överhettade instrumentpaneler i motgång och de sprider ett tryggt gult sken i medgång. Nu finns det ingen ledare i handbollslandslaget och då går det som det går. Det spelar ingen roll att Claes Hellgren turnering efter turnering utnämner den ena blågula spelaren efter den andra till en av världens bästa ditten och datten. Laget saknar styrning på plan och utanför står två gamla hjältar och hoppas att nya kluriga metaforiska konserver på plan ska fungera enligt ritningarna. Jag är ingen handbollsexpert men nog verkar det svenska spelet plottrigt. Det kvicka och kombinationsrika spel spetsat med snabba kontringar som ingen kunde stå emot en gång förefaller förlegat. Jag tycker att det är dags att titta efter en utländsk föbundskapten. Fotbollslandslaget bommade den chansen, handbollslandslaget kan fortfarande ta den.

Haut culture

Statarkatten kommer smygande igen med en liten anekdot. Under ett ärende till den ärevördiga staden Lund kom jag plötsligt att tänka på en tilldragelse från det avlägsna nittiotalet. Jag tror att det var åsynen av piffiga studenter som fick mig att minnas, studenter som på intet sätt har någon likhet med de studenter som figurerar i min lilla historia. Det kan också ha varit bilden av Göran Hägglund på en förstasida som fick mig att minnas, men det återstår att se. Bandet hade fått en sån där spelning som kompisars kompisar fixar; lite hopp om publik, ingen utrustning på plats och dåligt betalt. Vi spelade akustisk amerikansk musik med ganska mycket text. Egentligen är spelningen inte viktig, inte heller genren, men arrangörerna. Det var en poesiförening. När vi hade packat ihop våra grejer efter framfört gig blev vi bjudna på den efterföljande middagen. Med goda förhoppningar om att med mat och dryck få kompensation för det ringa gaget antog vi inbjudan. Jag minns inte mycket av maten eller vinet men jag minns att poesiföreningens ordförande höll hov snett mitt emot mig, han utbrast: Jag förmodar att vi konstnärer är uppe och svävar i det blå, som man säger. Jag hajade till, intresserad av hans insiktsfulla exposé. Han gjorde en svepande gest över bordet åt mitt håll och fortsatte: Ta de här musikerna, till exempel, de är mer jordnära på något sätt. Jag tittade mig nervöst omkring men ingen förutsatte att jag skulle svara. Det skålades även för konsten den kvällen, flera gånger, och jag skålade artigt med. Och så tio år senare, en råkall vinterdag i Lund ser jag Göran Hägglund på en förstasida och jag undrar om det var under ett liknande möte fröet till verklighetens folk började gro? Inte mötet med konsten men med en salongsberusad och euforisk kulturbärare, fylld av förträfflighet? Sen ser jag de piffiga studenterna med sina dolce och grabbarna-kläder och exklusiva shoppingkassar och jag börjar genast skydda minnet av middagen hos poesiföreningen och tiden när Lund ännu var en kulturstad.

Punkistan!

Ibland måste man skoja med folk, särskilt extremister eftersom de sällan eller aldrig har någon humor. Ibland får man lov att strunta i analyser och förklaringsmodeller och låta en bild, ett uttalande, ett ögonblick i tiden oberoende tala, utanför sin kontext. Det är synd att länken inte innehåller bilden som publicerades i papperstidningen, den har nämligen stor skivomslagspotential. Bilden på de tre frontfigurerna i organisationen Islam4UK är lysande. Deras uppsyn är klockren hip hop, och nu snackar vi politisk sådan, Public enemy och Ice Cube, om ni kommer ihåg hans bistra min på Amerikkas most wanted? Bakom de tre skäggiga männen (det är ju ofta skäggiga män, eller oskäggiga män också för den delen, som ligger i religionens framkant och kallas radikala fast radikala för det mesta innebär i bakvattnet), hänger plakat med texten Democracy is hypocrisy, freedom=dictatorship. Här tycker jag att grabbarna har hittat åtminstone fragment till en låttext. Mitt i bilden, bakom bandets frontfigur Anjem, presenteras låttiteln Shariah for the UK och den som inte associerar till Sex pistols är inte vaken. Det är så punk! som ungdomarna sa för några år sedan. Jag vet att det är allvarliga grejer det här men som sagt, jag lämnar diskursanalysen utanför den här gången. Att se på världen med ett humoristiskt filter är både ett vapen och ett skydd, för ibland är det bara så svårt att begripa. Det är synd om människan, som Indras dotter sa.