Gooooooool Molins!

1-0 för ett MFF som inte riktigt hade flytet, fjärde raka för ett mästarlag som ännu inte hittat rätt i positionerna eller fått upp tempot. Och så var det publiken. Över 18000 mot HBK och över 15000 mot Mjällby. Malmö FF regerar Allsvenskan just nu.

Varför ska du flytta Rolle, varför?

Och så en tanke efter kvällens Sportnytt:

Varför har alla svenska hockeytränare polokrage?

Yago jagar guld

BK Häcken-Malmö FF 0-4, och två nickmål av Yago Fernández.

Daniel Larsson öppnade målskyttet med en enkel, det ser i alla fall enkelt ut, yttersida på ett friläge. Tvåan krutade Molins in på ett för honom karakteristiskt vis, kvällens vackraste balja. Ändå var det Yagos två nickmål som värmde mest. För i de tajta och nervösa matcher som väntar är det ovärderligt att ha en stark huvudspelare på fasta situationer, och det har inte Malmö FF haft på många herrans år.

Jag vill även lyfta fram Ulrich Vinzents som gör en av sina bästa matcher för året. Koncentrerad, urstark och nästan omöjlig att passera. Dessutom stod han för en mycket skicklig passning till Ricardinho som i sin tur serverade Yago till dennes första mål.

På sin kant jobbade Jiloan Hamad utan pardon i nittio minuter, och den uppmärksamme såg att Jille bjöd på en hel del tekniska nummer i trängda lägen. I årets MFF är även grovjobbaren en lirare.

Som jag sa senast, man kan bara göra sitt eget jobb, och idag gjorde Himmelsblått sitt jobb med den äran.

Motbjudande fotbollskväll

Man måste göra jobbet själv. När HIF, envist som ett tuggummi under skosulan, gick mot seger borta mot Elfsborg (vad har hänt, Haglund?) var Malmö tvingat att vända på en seg matchbild hemma mot Kalmar. Kalmar, som hela första halvlek med matematisk positionering på plan lyckades skapa avgrunder mellan hemmalagets mittfält och försvar. Således ingen rofylld speluppbyggnad för Di Himmelsblå utan jäkt och stress bara att få ut bollen på kanterna där en för dagen het Molins gjorde allt utom mål. Det måste kännas skönt för Nanne Bergstrand att se sin taktik fungera, så till den milda grad att Mendez lyckades göra matchavgörande 0-1 när uret närmade sig 85 minuter. MFF var aldrig riktigt nära idag. Det skapades halvlägen och ett visst tryck under inledningen av andra halvlek men aldrig så att man fick känslan av att det kunde gå vägen. Det var helt enkelt en kass kväll för Sveriges bästa lag (på målskillnad för tillfället).

MFF vann efter galakväll i Malmö!

Allsvenskan är underbar. Om så varje europeisk storklubb hade en svensk storstjärna i startuppställningen i Champions League skulle jag inte välja bort Allsvenskan, så djupt sitter kärleken till denna hånade liga. Det finns skavanker, stjärnorna försvinner, planerna är usla. Det är inte vackert alltid, men ibland händer det, som ikväll. MFF mot HIF, två lag som ville vinna och som bjöd en alldeles fantastisk publik på kamp, kvalitet, känslor och till sist, en värdig vinnare. MFF-HIF 2-0 efter mål av Rexhepi och Figuereido.

Jag måste lyfta fram några spelare lite extra. Pontus Jansson, vad ska man säga? Fernandez haltar ut, Jansson kommer in och spelar som om det var en match i Arlövs P 15-lag, helt cool. Malmös avbytare gillar läget. Mutavdzic fick byta av inbytte Jansson. Ett par rensningar senare är han en av matchvinnarna. D-Rex, Dardan Rexhepi, en hel karl fast 18 han är. Redan när han avgjorde i cupen mot Syrianska i somras kom jag att tänka på Martin Dahlin. Kvällens mål var som en kopia av den gamle målkungens patentare: ta emot, hålla undan, prickskjuta i bortre. Båda är för övrigt lundapågar, fostrade i Krubbans fina ungdomsverksamhet.

Jag flikar in en helsingborgare också, it takes two to tango, after all. Rasmus Jönsson, en belevad gentleman bland de rödblå rivjärnen. En av svensk fotbolls stora framtidsnamn, när blir han proffs? På tal om framtiden, Ivo Pekalski fortsätter dominera. Idag visade han även prov på lite grinighet, men vem skulle inte göra det efter 90 minuter mot Ardian Gashi och Markus Lantz? Idag avgick dock Ivo och Wilton med segern i mittens rike. Wilton satte dessutom 2:an på stopptid, efter passning från D-Rex.

Alla var faktiskt bra idag. HIF var också mycket bra men skapade inte tillräckligt rena lägen. MFF:s försvar hade sannerligen dragit lärdom av raset i Åtvid. Man spelade med mer djup och lät sig därför inte luras upp och se kvicke Gerndt sprinta förbi, man hamnade aldrig i numerärt underläge runt eget målområde. Jo, en gång, när Mattias Lindström kom fri. Han sköt över och tur var det, för MFF. Det kanske var skrivet att han skulle missa. Det utkämpades många hårda dueller på plan, de flesta var schyssta, men Lindströms höfttackling på Molins hörde inte hemma på en fotbollsplan. Det rann över för honom helt enkelt och jag hoppas att förbundet tar sig en titt i efterhand.

Nu fortsätter den frenetiska guldkampen. HIF har plötsligt allt att vinna. MFF:arna ska ner på jorden igen och ladda om. Det kan vara ansträngande, men de har inget val. Framåt Malmö!

Bra inledning på MFFs brutala vecka

Det såg stundtals förvirrat ut på Swedbank stadion igår. Ivo Pekalski fick chansen från start men tog den väl inte direkt. Han började stabilt men hamnade i tidsbrist gång på gång när djurgårdarna väl hade upptäckt att han är en spelare som behöver en sekund extra med bollen. Ivo har fin känsla i fötterna men är inte skolad att släppa på ett tillslag. Till hans försvar ska sägas att försvarsarbetet längre upp på plan inte sköttes exemplarisk. Agon Mehmeti var helt ofarlig både framåt och bakåt och Jimmy Durmaz och Guillermo Molins gjorde båda mediokra förstahalvlekar. Tur då att Daniel Larsson äntligen fick utdelning för de tidigare sju matchernas fantastiska spel, med en tjusig volley på en delikat framspelning av den för dagen offensivt kapable Ulrich Vinzents, 1-0.


Daniel Larsson, man of the match!




När Larsson ytterst elegant chippade in 2-0 i andra halvlek såg matchen ut att vara avgjord. Men ett lag med en så hög felprocent i passningsspelet kan inte stänga en match. Det blev rörigt och smånätt, små skarvar och klackar och svåra alternativ istället för att enkelt och rejält rulla ut motståndarna. Visst, DIF hade studerat Helsingborgs vinnande koncept senast med hög press, men DIF är inte HIF och med lite mer kyla i backlinje och mittfält hade det inte behövt bli så nervöst för De Himmelsblå som det till slut blev. Nu fick istället Djurgården en retlig reducering i slutet efter ett sällsynt felbeslut av målvakten Johan Dahlin.



Men DIF är inte bra. Jag tror i och för sig att de var nöjda igår, nöjda med spelet och bollinnehavet. Men jag ska ärligt säga att MFF bjöd in dem i matchen gång på gång i rent slarv. DIFs anfallsspel var svårt att urskilja och under långa perioder var det svårt att avgöra vem som egentligen spelade på topp, det säger en del. På mitten såg de kompetenta ut med många spelare som är vän med bollen, men i övrigt såg det tamt ut, självförtroendet saknas och spelare som egentligen är tunga att möta föreföll tunna och ofarliga.



Så MFF, med en Guillermo Molins som kom in som en ny och fantastisk spelare i andra halvlek, kunde till slut inkassera tre blytunga poäng i början på vårens grymmaste vecka, med drabbningar mot Blåvitt och TFF runt hörnet. Fem poäng bakom HIF nu som fick med sig tre pinnar från Strandvallen i en match som sägs ha varit riktigt usel. Men usel har inget med saken att göra, matcher ska vinnas, något som båda topplagen gjorde igår.

Malmö FF Malmö FF Malmö FF

Jag var där. I ett framtida retrospektiv kanske ett sådant konstaterande kan ljuda med samma klang som: Jag var där när Patrik Andersson gjorde sin första träning i comebacken -04 (jag var inte där), eller jag var där när Zlatan sköt 2-0 mot AIK i den allsvenska återkomsten -01 (men där var jag). Igår bjöd Malmö FF på fotboll när den är som bäst och jag var där. Efter matchen konstaterade lagets tuffaste spelare Guillermo Molins att: om vi kan spela så här i tio matcher så kan vi börja snacka. Helt rätt inställning. Inte sväva iväg till nästa veckas obehagliga bortamatch mot starka Gefle på champagnelätta ben, för då blir det svårt. Molins inställning är guld värd. Allsvenskt guld?