Skulle du rösta på en nazist?

I en längre artikel i SDS berättar fyra SD-toppar om sin tid i Lund vid tiden för deras enrollering i Sverigedemokraterna. Det har gått ett decennium sedan dess. Det är Karl XII, utanförskap, trakasserier, och en viss lättsam distans, faktiskt. Men låt er inte bedras av den trevliga tonen. Det viktigaste som framkommer i artikeln är hur öppen Sverigedemokraternas koppling till den nazistiska rörelsen var på mitten av 90-talet, och det är inte längesen. Här har vi alltså fyra vuxna män som valde att ta klivet in i ett parti vars toppar och medlemmar på den tiden var nazister eller nazistanstrukna. De visste om det men såg inga problem i att bli medlemmar. "Lundagänget insåg att Sverigedemokraterna på riksplanet var ett svagt och oorganiserat parti. Folk associerade partiet med nazism och inkompetens." (SDS 100515 s.C4)

Sverigedemokraterna är fortfarande ett nazistiskt/nazistanstruket och inkompetent parti. Problemet är att de prydliga pojkarna från Lunds Universitet är skickliga på att framstå som något annat. När jag läser vad de säger i intervjun slår det mig hur likt deras språkbruk är nazismens; "kastrerad borgerlighet" (deras omdöme om Lund då och nu) skulle kunna vara hämtat ur ett samtal mellan nazister på en krog i München på 30-talet. Föraktet mot lärosäten och de intellektuella i allmänhet är en grundpelare i fascismens tankevärld, för att ta ett exempel. (Lundagänget är besvikna på deras älskade Lund - nazisterna var besvikna på Wien och Berlin).

Det har under en längre tid pågått en hysterisk häxjakt på politiker som är eller har varit kommunister. Även i den rumsrena högern finns det många som likställer nazism och kommunism, hur dumt det än kan låta. Frågan är varför de etablerade partierna inte vågar demaskera Sverigedemokraterna och säga: Är ni nazister? Jag förordar visserligen att man ska ta debatten med SD på deras bortaplan, alltså det mesta som inte rör invandringspolitik, islamofobi och antisemitism för att blotta deras inkompetens som politiker. Samtidigt ska man inte låtsas att SD är något annat än ett i grunden nationalsocialistiskt parti som måste bekämpas som ett sådant.

No pasarán!

Ja, det är hockey-VM

Av rubriken att döma förstår ni att hockey inte har högsta prioritet för mig i mitten av maj. Men när det händer nåt extraordinärt så får det bli ett inlägg. Hockey-VM är inte fullt så urvattnat som många kritiker säger. I Kanada har hockey-VM hög status. Kan det vara möjligt? Kanadensarna värnar väldigt mycket om sina blivande stjärnor och ser en kanandensisk seger i hockey-VM som ett kvitto på att landets hockey håller måttet. Tiderna förändras dock, mediafokuseringen runt OS sedan NHL öppnade för paus vart fjärde år har höjt statusen på den turneringen betydligt.

Men 77 000 åskådare på en VM-premiär mellan Tyskland och USA, det är grymt. Fast Danmark-Slovakien 6-0, det är mer än grymt, det är helt galet. Nu väntar vi bara på att de svenska kvällstidningarna ska frossa i att Danmark har en svensk tränare, Per Bäckman, ni vet han som liksom gamle handbollskaptenen Bengt Johansson alltid vrålar när han pratar. Det brukar ju vara så att många svenskar gärna vill att vi på något märkligt sätt ska sno åt oss äran när en svensk tränare lyckas i utlandet. Titta på Svennis, ok när han ledde Benfica till en dröse titlar direkt efter hans framgångar med Blåvitt, men tjugofem år senare när han ska leda Elfenbenskustens landslag i fotbolls-VM, nja, då blir det lite konstigt, eller hur Lars-Åke Lagrell?



Het mössa i hockeyvärlden


Tre kronor då? Jag har inte sett mer än en period men nog ser de loja ut, precis som i OS. Jag tycker att det är på tiden att ha en tydligare deadline för de trötta NHL-spelarna så laget inte behöver skrinna runt och vänta på en Lidström, en Sedin eller en Samuelsson när turneringen har satt igång. De andra spelarna måste ha förtroende av sin coach och det lär de inte känna att de har när de vet att de medverkar på nåder.

Män i tajts?

Det ska bli spännande att sätta sig i biosalongen och se en av västvärldens mest gestaltade hjältar, Robin Hood, i Ridley Scotts tappning. Kommer ni ihåg The Waco Kid, Gene Wilders depraverade revolverantihjälte i Mel Brooks Det våras för sheriffen, som utbrast "I must have killed more men than Cecil B Demille"? Ridley Scott är på något sätt vår tids Cecil B Demille, mastodontfilmernas mästare, därför kan man nog räkna med fler döda i den här Robin Hoodfilmen än i samtliga tidigare filmatiseringar.

Scotts förmodat råare version av Robin är förmodligen närmare den verklige upprorsmannen än exempelvis Kevin Kostners tolkning för tjugo år sen, klädd i lapptäcke och med släpig californisk accent, eller Errol Flynn i färgfilmens barndom som glatt skuttade omkring i ljusgröna tajts, ädelt viftande med sin 1700-talsflorett.

Vi kommer aldrig att få veta hur Robin var, om han skonade sina fiender när han vunnit sina strider eller om han personligen skar halsen av sina fångar och slängde deras döda kroppar utanför stadsportarna i Nottingham. Det fanns medmänsklighet på medeltiden, den var inte så dyster som dess eftermäle och det vore förmätet att ta ifrån äldre tiders människor empatisk förmåga bara för att de inte hade avskaffat aga och inte tittade på romantiska komedier på bio, men det var också en tid när människoliv inte värderades så högt i ofredstider och när sjukdom och död var en naturlig del av livet.

Jag hoppas att Scotts film kan ge publiken en nyanserad bild av Robin Hood. Var han en idealist eller slogs han för att skydda sina egna intressen? Var han en folkets man eller en sprätt som hade hamnat i onåd bland de sina?

Framförallt hoppas jag att Scott hittar tillbaks till det gedigna filmhantverk som präglade Gladiator och att vi slipper se en ny seg Kingdom of heaven.

Love across the barricades

.

Familjederbyt MFF-ÅFF avlöpte utan incidenter, förutom den för åtvidabergare tråkiga händelsen att förlora matchen

Det här var en ganska vissen allsvensk tillställning, två trötta och slitna lag försökte spela sitt spel och det var väl inte jättebra tajming och precision i löpningar och passningar. Två saker är värda att notera: Wiltons punkterande "brasseskott", som Mats Nyström skulle säga, ni vet Fotbollskvälls ankare som fortfarande tycker att klackar är exotiska, var inte riktigt så snyggt som det blixtrande samarbetet mellan Daniel Larsson och Agon Mehmeti fram till 1-0, den klacken, Nyström, den höll klass! Värt att notera är att Åtvid höll på att jobba sig fram till en kvittering utan Christian Bergström, Brukets härförare, innan Wiltons kanon borrade sig in målvakten Henrik Gustavssons vänstra kryss.

Resten av kvällen förlöpte i gamman kring bordet där det dukades upp mat från grillen och där det skålades för de bägge lagen. Åtvid har chans på revansch i september.

Nu blir det däremot efterlängtad vila för MFF innan nästa nykomlingmöte, borta mot Mjällby, ett lag som tycker det är så roligt att spöa De Himmelsblå att de har kommit på en vits om det, hör här:

Det var en gång en pojke från Listerlandet som hade det tufft hemma. När socialen bestämde sig för att placera honom i ett fosterhem frågade socialarbetaren pojken:

-Var vill du att vi ska placera dig?

-I Malmö, svarade pojken

-Varför Malmö? frågade socialarbetaren

-För dom slår ingen

Faktum är att Mjällby har anledning att vara lite dryga i fråga om MFF, laget har haft en obehaglig förmåga att ställa till det, exempelvis var det efter ett respass ur Svenska cupen mot Mjällby nångång på 90-talet som Jonnie Fedel kallade sin egen tränare "världens sämsta". Det om det, nu blir det vila från fotbollen ett tag för MFF och Statarkatten. Eller, ja, bäst att inte lova nånting.

En poäng i Borås bra trots allt

Det blev en malmöitisk poäng mot Elfsborg borta. På förhand ett godkänt resultat. Men efter två drömmål av Durmaz och Wilton samt en sumpad straff av Wilton, igen, det har gått troll i straffarna i år, kändes boråsarnas kvittering till 2-2 på straff, kors i taket, som helt onödig. Fast det ska sägas att Elfsborg höll i taktpinnen större delen av matchen och Keane, som en gång sa att han gillade att möta MFF för att det var hårda tag och inget gnäll, kunde ha avgjort i slutminuterna.

Nu väntar en annan toppmatch imorgon, HIF tar emot Örebro, en seger för HIF och de drar ifrån lite igen medan det motsatta skulle få ÖSK att känna vittring på topp två.

Jag höll på att glömma att AIK och IFK Göteborg möts i en bottenuppgörelse samtidigt. De två kombattanternas usla start har fått krönikörer att kalla årets Allsvenska svag och ointressant. Det var ju svårtippat att det skulle låta så, själv vill jag hävda att förra årets segrare var den sämsta på länge, en segrare i brist på alternativ.

Ingen sann vän av fotboll vill att gamla bekanta ska trilla ur. Jag vill inte att AIK och IFK åker ur, jag tror det inte heller, lika lite vill jag att Norrköping ska harva omkring i Superettan. Men att näpsa gamla trätobröder lite på näsan är inte fel. Som himmelsblå vet jag sannerligen hur det är att bli driftkucku när det går dåligt för MFF.

På lördag kommer Åtvid på besök på Swedbank stadion, ett ÅFF som verkligen har fått upp ångan, 4-1 mot BP ikväll, ni vet laget som för tillfället är bäst i Stockholm.

Sverige är inte jämlikt

Oberoende liberala, typ, SDS går regeringens ärende när de upprepar Reinfeldts mantra om att det ska vara förmånligare att arbeta än att inte göra det. SDS-ledaren menar att: Hur vällovligt det än kan tyckas vara att sänka skatten för arbetslösa, sjuka och pensionärer är den sammantagna effekten av förslagen ändå tveksam: det blir mindre förmånligt att arbeta och mer förmånligt att inte göra det. SDS, ge oss uträkningar som stödjer era antaganden, annars blir ert angrepp på oppositionens skuggbudget bara ett slag i luften för alla utom de lättlurade. Vidare kommenterar SDS skuggbudgeten: Om jobbskatteavdraget sänks för höginkomsttagare – som ofta redan betalar värnskatt – får det karaktären av straffskatt på utbildning, flit och företagsamhet, som behövs så väl i den globala konkurrensen.

Ja, om det ändå vore så enkelt som att utbildning, flit och företagsamhet per automatik ledde den utbildade, flitige och företagsamme rakt in i kategorin höginkomsttagare. Lärare och sjuksköterskor är välutbildade och flitiga, och förhoppningsvis företagsamma i sin yrkesroll, likaså taxichaufförer och innehavare av kvartersbutiker eller grönsaksstånd, men ingen av dessa yrkeskategorier blir automatiskt höginkomsttagare.

På Sveriges privatskolor och internat skolas däremot fortfarande blivande höginkomsttagare att bli just höginkomsttagare. Utbildning, flit och företagsamhet stavas ofta internat, kontakter och arv. I Sverige 2010 finns fortfarande människor som äger mark och fastigheter bara för att deras förfäder i ett extremt odemokratisk förflutna tvingade andra att arbeta för deras skull på gårdar som de fått av någon som av en slump råkat bli kung. Jag behöver egentligen inte göra det så dramatiskt, faktum är att alla som passar in i en viss mall, det klassiska framgångsreceptet svensk medelklass och uppåt, har bättre förutsättningar än en himla massa andra.

Utbildade, flitiga och företagsamma?





Att alla med svenskt pass inte har samma förutsättningar kan väl inte komma som en chock för någon? Regeringen Reinfeldt försöker tuta i oss att jo, alla svenskar föds som tomma fantastiska ark med tusen och åter tusen möjligheter, samtidigt som samma regering gör sitt bästa för att öka klyftorna mellan dem som har förutsättningarna att höja sin lön och köpa loss sin lägenhet och dem som har fastnat i strukturella hinder, må det vara att vara kvinna på en mansdominerad arbetsplats eller att ha ett arabiskt efternamn och aldrig få en lägenhet utanför miljonprogrammen.

Sverige har bara varit demokratiskt sedan 1919 då riksdagen beslutade om kvinnlig rösträtt, vi har fortfarande en lång väg att vandra. Det gamla måste dekonstrueras för att det moderna ska vara möjligt.

Kära örebroare!

Två grabbar med armarna om varandra strålar ikapp med kvällssolen över Swedbank stadion. MFF har precis spelat ut hela sitt register, om man bortser från sisådär fyra sumpade målchanser, och besegrat TFF med 2-0. De två grabbarna heter Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz, de senaste två säsongernas verkliga genombrottsmän, bördiga från Örebro och fotbollsfostrade i BK Forward. Durmaz vänsterkanon gav 1-0 och Jiloans inhopp väckte hopp om en ny fin säsong för den spelintelligente mittfältaren. De båda var först framme vid klacken efter slutsignalen, de skuttade dit tillsammans som två juniorer som precis vunnit en ungdomsturnering, men deras spel är ingalunda juniorernas. För varje match, i Hamads fall den här säsongen, varje inhopp, blir deras insatser alltmer resoluta och mogna. Igår fick de dessutom sällskap på plan av en annan örebroare, Dejan Garaca, som fick hoppa in mellan stolparna när Johan Dahlins rygg inte höll. Måtte den hålla! Om inte så är jag säker på att Garaca kan ersätta med den äran, det tycks vara gott kry i Malmös närkingar.

På förekommen anledning, under Malmös tre senaste matcher har samtliga mål varit av yppersta klass. Självförtroendet är på topp men jag misstänker också att en viss Pep har ett finger med i spelet. Att ha tekniken att skjuta på avstånd är en sak, att tro på det är en annan, för det krävs att varje spelare får den uppmärksamhet och speciella coaching han behöver. Jag tror att Pep är el hombre som kan bistå med detta. Helt säkert är dock att han och Rolle har tagit hand om Ivo Pekalski på bästa sätt efter den tveksamma insatsen mot Djurgården, igår dominerade han sin yta igen och visade prov på en helt annan kvickhet än tidigare.