Allsvenskan 2011 i kristallkulan

Nja, inte riktigt, få serier är så svårtippade som den allsvenska. Förra året tippade Mats Johnsson, fotbolldirekt.se, MFF som svenska mästare. Då var jag raljant men lyfter nu retrospektivt på hatten. Jag trodde inte på honom då därför av alla tippare runtom på sportredaktionerna i landet sitter alltid någon och tippar MFF eller IFK Göteborg som svenska mästare.

Emellertid skulle jag vara lika skeptisk idag om någon tippade MFF som svenska mästare 2011, mest för att. Det finns nämligen mycket som talar emot det. Sen finns det lika mycket som talar för det. Samtidigt som MFF fick ett ekonomiskt underskott som överskred det budgeterade har klubben tack vare ett likaledes bedrövligt ekonomiskt läge ute i Europa ett i stort sett intakt guldlag att tillgå. Det är bra, men ändå inte. Bra därför att det handlar om riktigt duktiga spelare, mindre bra därför att man inte ska underskatta vad de negativa effekterna av guldupphöjelse kan innebära för individen i gruppen. Förra året påpekade jag det när AIK kom på tal; spelare som ÄNTLIGEN fått sitt guld, ofta äldre, och spelare som fått ett guld, ofta yngre, och genast börjar grubbla på vad som kan vara bättre än det, kanske ett holländsk guld, belgiskt, kanske till och med ett danskt? Vi såg alla hur det gick för Solnas stolthet.

I MFF:s trupp finns dock spelare som var med förra året, men bara då och då, och som kan tänkas ha samma hunger som ett bra nyförvärv. Jimmy Durmaz är en av dem, Jeffrey Aubynn en annan, två generationer spelare som båda gav allt under guldsäsongen, trots att de spenderade åtskilliga timmar på bänken. Jag hoppas de kan leda guldtåget även -11.

Nu undrar ni förstås var Pep tagit vägen i min betraktelse. Precis som i verkligheten är Pep i Halmstad BK. Han ville dit och då skulle han dit. Precis som spelare måste även tränare vara motiverade att vara kvar i klubben. Suerte, säger jag till honom, och tack för de stordåd han enligt initierade personer uträttade i Himmelsblått!

PS I avdelningen personal som kommer och går i klubbarna, Juan Robledo lämnar Mjällby och lämnar en vakant tjänst i kategorin allsvenska spelare som ser ut som revolvermän i filmer av Sergio Leone.

En poäng i Borås bra trots allt

Det blev en malmöitisk poäng mot Elfsborg borta. På förhand ett godkänt resultat. Men efter två drömmål av Durmaz och Wilton samt en sumpad straff av Wilton, igen, det har gått troll i straffarna i år, kändes boråsarnas kvittering till 2-2 på straff, kors i taket, som helt onödig. Fast det ska sägas att Elfsborg höll i taktpinnen större delen av matchen och Keane, som en gång sa att han gillade att möta MFF för att det var hårda tag och inget gnäll, kunde ha avgjort i slutminuterna.

Nu väntar en annan toppmatch imorgon, HIF tar emot Örebro, en seger för HIF och de drar ifrån lite igen medan det motsatta skulle få ÖSK att känna vittring på topp två.

Jag höll på att glömma att AIK och IFK Göteborg möts i en bottenuppgörelse samtidigt. De två kombattanternas usla start har fått krönikörer att kalla årets Allsvenska svag och ointressant. Det var ju svårtippat att det skulle låta så, själv vill jag hävda att förra årets segrare var den sämsta på länge, en segrare i brist på alternativ.

Ingen sann vän av fotboll vill att gamla bekanta ska trilla ur. Jag vill inte att AIK och IFK åker ur, jag tror det inte heller, lika lite vill jag att Norrköping ska harva omkring i Superettan. Men att näpsa gamla trätobröder lite på näsan är inte fel. Som himmelsblå vet jag sannerligen hur det är att bli driftkucku när det går dåligt för MFF.

På lördag kommer Åtvid på besök på Swedbank stadion, ett ÅFF som verkligen har fått upp ångan, 4-1 mot BP ikväll, ni vet laget som för tillfället är bäst i Stockholm.

Kära örebroare!

Två grabbar med armarna om varandra strålar ikapp med kvällssolen över Swedbank stadion. MFF har precis spelat ut hela sitt register, om man bortser från sisådär fyra sumpade målchanser, och besegrat TFF med 2-0. De två grabbarna heter Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz, de senaste två säsongernas verkliga genombrottsmän, bördiga från Örebro och fotbollsfostrade i BK Forward. Durmaz vänsterkanon gav 1-0 och Jiloans inhopp väckte hopp om en ny fin säsong för den spelintelligente mittfältaren. De båda var först framme vid klacken efter slutsignalen, de skuttade dit tillsammans som två juniorer som precis vunnit en ungdomsturnering, men deras spel är ingalunda juniorernas. För varje match, i Hamads fall den här säsongen, varje inhopp, blir deras insatser alltmer resoluta och mogna. Igår fick de dessutom sällskap på plan av en annan örebroare, Dejan Garaca, som fick hoppa in mellan stolparna när Johan Dahlins rygg inte höll. Måtte den hålla! Om inte så är jag säker på att Garaca kan ersätta med den äran, det tycks vara gott kry i Malmös närkingar.

På förekommen anledning, under Malmös tre senaste matcher har samtliga mål varit av yppersta klass. Självförtroendet är på topp men jag misstänker också att en viss Pep har ett finger med i spelet. Att ha tekniken att skjuta på avstånd är en sak, att tro på det är en annan, för det krävs att varje spelare får den uppmärksamhet och speciella coaching han behöver. Jag tror att Pep är el hombre som kan bistå med detta. Helt säkert är dock att han och Rolle har tagit hand om Ivo Pekalski på bästa sätt efter den tveksamma insatsen mot Djurgården, igår dominerade han sin yta igen och visade prov på en helt annan kvickhet än tidigare.

Hundraåring letar struktur

Häromdagen fyllde Malmö FF hundra år och det är inte svårt att föreställa sig vilka förväntningar som knyts till laget trots de senaste säsongernas kräftgång. Bredvid plan börjar det falla på plats med ny ordförande och delvis ny styrelse men på plan letar laget ännu efter struktur.

Efter en halvlek mot Bröndby, ett annat lag med stark vinnarkultur och skral utdelning, ser MFF ut att ha hittat en fungerande spelidé. Offensivt spelar man rakt och försöker utnyttja ytor på kanten och mellan de tröga danska mittbackarna. Agon Mehmeti, inte längre tunn som en rögad ål, extraknäcker förtjänstfullt som targetspelare, bredvid honom löper den vindsnabbe Daniel Larsson som idag inte är mycket mer än just vindsnabb. På mitten jobbar Wilton Figuereido hårt och är delaktig i det mesta som sker framåt, två mål idag, bakåt tar han ett stort ansvar och det behövs! Malmös akilleshäl är området precis framför eget straffområde. Det har visat sig vara tämligen enkelt att spela sig förbi Åhman-Persson och de andra mittfältarna. Efter förra veckans match mot Elfsborg stod det klart att ett Malmö FF som inte är aggressivt över hela plan är ytterst sårbart och lätt att spela sig igenom för ett passningsskickligt lag. Enligt Statarkatten är nyckeln till nödvändig taggning en frisk Rick Kruys, hans inställning är föredömlig. Vi har 3-1 i Malmös favör efter första halvlek.

Andra halvlek bjuder på en förväntad matchbild med stor Bröndbydominans och reducering till 2-3, dock lyckas ett efterhand allt stabilare Malmö hålla undan till seger, viktigt efter en knackig försäsong. Lagets svagheter blottades omgående i andra halvlek. Aubynn och Figuereido gick ner i aggressivitet och gav därmed motståndarna mer tid med bollen och ett tag fanns det bara ett lag på plan. Men Jiloan Hamad bidrog till att vända trenden, hans tuffa inställning sände signaler till dem som hade somnat till lite på sina posteringar. Till slut såg det riktigt bra ut.

Avslutningsvis några tankar om vissa spelare: Ivo Pekalski vårdar bollen ömt men måste ta mer plats. Jimmy Durmaz måste spela mer och leka mindre, jag låter kanske som en tråkmåns, men det krävs full fokus på uppgiften om man ska ha i allsvenskan att göra. Aubynn bjussar på ömsom vin ömsom vatten, dags för Pep att peppa? Wilton hade stor utstrålning idag, nej, utstrålning är inte något visssa har och andra inte utan något som en bra tränarstab ska kunna locka fram och underhålla lika mycket som andra detaljer hos den enskilde spelaren.

Så här ser Statarkattens premiäruppställning ut. Hänsyn är tagen till tränarens val av Daniel Andersson som mittback, trots att jag inte tycker att den lösningen är optimal.

målvakt: Dahlin
mittbackar: Andersson, Sudic
ytterbackar: Halsti (h), Elanga (v)
centrala mittfältare: Kruys, Figuereido
yttermittfältare: Hamad, Molins
forwards: Larsson, Ofere