tisdag 9 juni 2015

Tänk om det var du

Jag lyssnar på P1 på morgonen när jag cyklar till jobbet. Jag har 1,2 mil så det blir en stund av fördjupning. I morse var det ett reportage från norra Grekland från ett center för flyktingbarn som av olika skäl var ensamma. Organisationen som drev centret hette The smile of the child. En flicka som centret hade tagit hand om var fyra år gammal. Hon hade hittats vid sin döde pappas sida i december. Pappan hade korsat en gränsflod och säkerställt att flickan var varm. Förmodligen frös han ihjäl under någon kall natt. Man kan försöka uthärda tanken under tio sekunder att det är ens egen dotter som sitter där bredvid sin döde pappa vid den kalla floden långt hemifrån; Besluten bakom, fasorna, desperationen, hoppet. Hoppet om återförening med en mor och en son som ska komma senare. 

Sedan kan man tänka att det finns så många människor som förhärdar sina hjärtan och gapar, skriker att vi inte kan ta emot fler eller ens några flyktingar alls. 

Efter fyra månader lyckades organisationen återförena flickan med sin mamma och bror. 


A happy end?