tisdag 29 mars 2011

I huvudet på Hamrén

Som en liten aptitretare inför Allsvenskan fick vi se Sveriges finest ta sig an Moldavien på Råsunda. Det moldaviska landslaget är utan tvivel på gång, i kväll sporrade av ett andefattigt svenskt lag. Ibrahimovic kan inte ensam skrämma livet ur motståndarna och utan Majstorovic och Mellberg var det inte mycket skäggväxt bland svenskarna.

Zlatan gör ingen stor landskamp, kan tyckas, men när man ser ett referat av matchen inser man hur många chanser han skapar, för sig själv och andra. Han är outstanding även en mindre lyckad kväll. Men straffen skulle han ha låtit bli. Redan på Grenolis tid förstod man att inte låta den som har blivit fälld slå straffen på grund av adrenalinpåslaget.

Hamrén har mycket att tänka på, många unga och talangfulla spelare har svårt att växa in i landslagsdressen. Desto större anledning att ge dem chansen även framöver. Dock finns det inte mycket utrymme för gambling under ett VM-kval. Men Gerndt vill jag se, han har det mesta en fotbollspelare ska ha.

För övrigt är Moldavien ett trevligt land med en fantastisk matkultur. Syrade grönsaker, kryddiga korvar och ungt vin på marknaden i Chisinau får man inte missa om man har vägarna förbi.

3 poäng idag är godkänt men inte mer. 2-1 får duga, helt enkelt.

Förresten, tydligen säger Hamrén att spelarna ska gå in med "shining" på plan... Vad menar han? Med yxa?

Förhalning avgjorde björnarnas öde

Tydligen ville man inte att de skulle lida. Tydligen ska man inte ingripa i naturens gång.

Tomma ord.

Orsa björnpark var från början intresserade av att ta hand om de övergivna björnungarna och naturens gång finns inte längre. Varje gång vi människor andas ingriper vi i naturens gång. Det finns inga ursäkter för att man inte försökte rädda björnarna.

Men polisen ville annorlunda. Polisen i rovdjurslänen är oförmögna att förhindra tjuvjakt, oförmögna eller ovilliga. Vad talar för att de skulle missa ett sånt här läge? Processen att ta hand om ungarna eller skapa yta och lugn så att mamman kunde återvända förhalades tills det var för sent. Om det nu var för sent? Här uppstod ett läge att slippa en föryngring av björnstammen, polisen, uppbackad av rovdjurshatarlobbyn tog tillfället i akt.

Är jag konspiratorisk? Nej. Efter att ha följt debatten om de stora rovdjuren och rovdjurpolitiken (eller vad vi ska kalla denna patetiska ursäkt till policy) i många år är jag ganska uppgiven. Att freda djur, att följa ingångna avtal, att upplysa om mångfaldens fördelar, att utverka metoder för skydd av tamdjur kan inte stå emot rovdjurshatarnas lobbyism.

Fallet med björnungarna må ha varit resultatet av en slump. Men hur det hela slutade är ingen isolerad företeelse, det är bara en i raden av en räcka av medvetna brott mot internationella avtal och nationell lagstiftning.

fredag 25 mars 2011

Fotbollens människor efterlyses

I höstas satt Johan Glans i Robins soffa i TV-huset i Malmö. Bland det första han gjorde var att beklaga sig över utgången i valet. Han beklagade sig över att SD kommit in i Riksdagen och att att de var så stora i Skåne, landskapet han vuxit upp i. Johan Glans är förfärande ensam i sin bransch om att ha ryggrad.

Jag har inte hört många celebriteter spontant sätta ner foten i politiska frågor. Jag vet att många gör det i sina yrkesroller, som komiker på scen eller författare i böcker, men vad som gör Glans uttalande kraftfullt är att han gjorde det som Johan Glans, människan.

Det finns en grundmurad uppfattning i det här landet om att politik inte ska röras ihop med andra saker. Det är beklagligt. Jag önskar att fler gjorde som Johan Glans.

Inom idrotten råder samma förhållanden. När fotbollen år efter år drabbas av våld relaterat till klubbmärken och matcharrangemang är fotbollens aktörer märkligt tysta. Fotboll är fotboll, våld är våld och aldrig mötas de två. Inte?

Som MFF:are har jag länge stolt kunnat säga att laget i mitt hjärta, med så många anhängare, har varit relativt förskonat från våld. Nu eskalerar våldet år för år.

Är det för mycket begärt att lagets kapten ska ryta till i egenskap av bekymrad människa och medborgare?

Jag vet att man ibland anordnar jippon där himmelsblå och rödblå eller kolsäckar och järnkaminer poserar i matchtröjor och säger "vi älskar fotboll." Det räcker inte. Har man minsta kunskap om firmamentalitet vet man att dylika evenemang inte rör dem ryggen.

I Stockholm har det gått så långt att DN:s sportkrönikör endast implicit vågar skriva kritiskt om våldet. En känd krönikör i Expressen, som i övrigt är duktig på att tycka till, börjar plötsligt i romantiserande stil upphöja den glöd och passion som våldet, enligt honom, är en yttring av.

Ynkligt.

torsdag 24 mars 2011

I handboll kan allting hända och annan sport

Ett av radiosportens adelsmärken är att de alltid får all sport att låta så oerhört spännande. Igår redovisade Radiosporten resultaten i SM-slutspelet i handboll där Team Eslöv hade gjort 23-22 mot Spårvägen med 1 sekund kvar av matchen. Sen sa de att de skulle återkomma med slutresultatet. Lysande.

MFF:s tränarkarusell snurrar vidare. Nu presenteras den ena efter den andra gamla trotjänaren som tänkbar kandidat till posten som tränare för Sveriges finaste förening. Ett namn som alltid dyker upp när MFF kommer på tal är Roland Andersson, mannen som likt en försäljare alltid tilltalar reportrarna vid förnamn. Inte för den sakens skull men av en rad andra anledningar vill jag inte se Roland A som ny tränare. Bland annat anser jag att hans sätt att tänka fotboll ligger för långt från det spel som blommade så vackert förra säsongen.

Finaste föreningen tycker jag. Det tycker kanske de här grabbarna också, som kastar en bänk på HIF:are som inte kommit in på Stadion. Att sånt här gör mig rosenrasande behöver jag väl inte säga. Min mor skulle säga att de har "svaga egon". Det är säkert mest synd om dem, de kanske saknar kärlek i sina liv?

De kanske har sett för mycket film? På ett fotbollsforum fick jag se uttrycket "en golare har inga polare", alltså att den som berättar för polisen ska akta sig. Tycker man så har man definitivt sett för mycket film. Man har också en sjukt osund självbild. Var finns perspektivet? "Tänk på barnen i Indien", hade man sagt på 70-talet.

Eller så tycker de bara att det är roligt. I så fall har jag svårt att vara "the bigger man".

Bunta ihop dem bara.

tisdag 22 mars 2011

Putin på sin vita häst

Och så var Putin plötsligt den muslimska världens bäste vän. Men när Putin jämför den våldsamma implementeringen av flygförbudzonen över Libyen med "korståg" gör han sig skyldig till hyckleri.

Även Ryssland har en kolonial historia, oheliga allianser och starka ekonomiska intressen i tredje världen, precis som Västeuropa och USA, och så länge Khadaffi får lov att hållas går oljepriserna upp vilket gynnar Ryssland som kan kränga sin egen olja dyrare. Dessutom vill Putin signalera att han inte gillar när man lägger sig i andra länders angelägenheter, och med det menar han Rysslands angelägenheter.

Goda avsikter finns inte, det finns bara ekonomiska överväganden.

onsdag 16 mars 2011

Soffpotatis


En tung period av arbete är till ända. Snart börjar nästa men idag tillät jag mig själv att njuta av Emil Jönssons förkrossande seger i slottssprinten. Horisontalläge för mig. Jönsson vann på diagonalen, inte ens Northug hann med.

måndag 14 mars 2011

När inga andra medel står till buds

Djurrättsaktivister. Unga, arga, beslutsamma. Alla aktioner går inte hem, vare sig för djuren eller "ute i stugorna", där radikala människors största kritiker finns. Men när man ropar och ingen lyssnar. Vad gör man då?

Det är säkert många som säger usch och fy! när de läser om unga människor som tänjer på eller bryter mot lagen för att föra fram sina åsikter.

Men när decennier av laglig kamp inte hjälper, vad gör man då? När en hantering är uppenbart inhuman, med vilka medel kan man stoppa den om ingen folkvald vill lyssna, se, känna eller än mindre tala?

2011 lever miljontals djur under vidriga förhållanden för att vi människor vill bära päls och betala underpriser för köttvaror. Det kan vi inte acceptera.

Jag är en av dem som måste rannsaka mig. Hur vill jag ha det?

Lagen är samhällets ryggrad men den är inte ofelbar, lagen författas av människor och de har särskilda intressen.

En sak är säker, vi hade inte kommit särskilt långt i vår strävan efter fria demokratiska samhällen om vi inte hade brutit mot lagen då och då. Lagen måste ständigt granskas.

Det handlar om civilkurage. Man måste resa sig mot det som är moraliskt förkastligt.

Libyen anropar

Jag såg precis på Gomorron Sverige. Det handlade om Tsunamin i Japan, sedan följde ett par notiser. Ingenting om utvecklingen i Libyen.

Nyhetsvärde är intressant. För bara några dagar sedan flockades svenska medier i vad som kallades ett fullskaligt inbördeskrig där en despot bombade sitt eget folk. Nu platsar det inte ens bland notiserna.

Jag rangordnar inte händelser. Jag nedvärderar inte en katastrof av den magnitud som den i Japan. Det går inte att föreställa sig chocken och sorgen, livsverk som raseras med husen, familjer som splittras för alltid, traumat som kommer att följa generationer. Att kärnkraftverk riskerar att haverera är bortom nyhetsvärde.

Sverige har inte upplevt krig på tvåhundra år. Tsunamin i Indiska oceanen tog många svenskars liv och förändrade tillvaron för oräkneliga svenskar. Behöver vi närheten till nyheten?

Bara en fundering.

onsdag 9 mars 2011

Vintern rasar

Idag har det regnat här i södern, stundtals haglat och hela tiden blåst. Man har vanan inne nu att betrakta vintern som aldrig tycks ta slut. Jag tycker om årstiderna för vad de är, annat var det förr.

När jag var yngre tyckte jag inte om våren. Våren var koltrastens ensamma sång om kvällarna när jag strosade hem till radhuskvarteret ute vid åkern. Våren var ballader man önskade man hade skrivit själv, våren var att längta bort, att drömma om livet som ibland aldrig tycktes börja och ibland rusade förbi, som ett tåg med en massa glada typer som verkade ha fattat något man själv inte hade fattat.

Pueril angst. Kanske det.

Att bli besatt av Natthimmelen som sextonåring. Att som sjuttonåring känna sig luttrad av livet efter att ha läst Graham Greene för första gången och börjat drömma om varma och svettiga länder, gin och tonic, takfläkt, Hemingways noveller. Att vilja bli vuxen men inte veta hur, att älska sin ungdom för inget annat finns, att älska och frukta det stundande livet.

Den bräckliga farkosten. Försigkommet? Absolut.

Häromveckan tog en gammal vän och och jag, samt Mr Bushmill, en trevlig irländare, en vandring nerför Memory lane. Tänk så roligt vi hade på den tiden, när koltrasten och Elvis sjöng ballader, när man missade avgångar på den där stressiga tonårsperrongen ibland och hann med att stiga på andra gånger. Tänk så mycket vi skrattade.

Nu kämpar vintern för att hålla våren borta.

Och ikväll gick åskan över nejden.

söndag 6 mars 2011

Skidkungen stod pall

Fenomenet Northug tog sitt tredje raka guld över fem mil i ett stort mästerskap. Svenskarna försökte hänga med men orken fanns inte där för den glimrande taktikkörning som gav så stora framgångar i OS för ett år sedan.

Petter är överlägset bäst i världen, därom behöver ingen tvista. Men att masstart har tagit udden av femmilen som skidåkningens blå band, styrkeprovet, loppet som ska sålla agnarna från vetet, står utom allt tvivel. I den lilla klunga som gjorde upp om de främsta platserna fanns ett par utpräglade sprinters. I en intervallstart hade de inte haft en suck.

Jag säger tummen upp för den värdige mästaren men tummen ner för tävlingsformen.

När ska Rezac ta hem Vasaloppet?

Jörgen Brink gjorde det igen, han vann Vasaloppet tack vare sin starka spurt. Men stängde han inte vägen för Stanislav Rezac, den tappre tjecken som alltid är med där framme men aldrig vinner?

Jag missunnar inte Brink att vinna, det var en stor prestation att ta sig fram efter att ha varit distanserad med ett antal hundra meter, men jag tycker att han i ärlighetens namn klev in i spåret rakt framför Rezac på upploppet och tvingade denne att bromsa in rätt rejält.

Någon som kan regelfrågor bättre än jag får gärna upplysa mig om hur man ska tolka incidenten.

Som sagt, all heder åt Brink, men ibland blöder mitt hjärta för dem som blir slagna, åtminstone om jag misstänker att det inte har gått 100% rätt till.

I vilket fall som helst så kan man konstatera att traditionen är stark i Vasaloppet.

Nu ska jag fortsätta kombinera skidornas supersöndag med författande av en tung dokumentanalys. Jag önskar jag kunde klona mig ibland.

lördag 5 mars 2011

Fast forward i Kollen

Idag forsade Therese Johaug fram i spåren som om teveproducenten tryckte på spola varje gång hon var i bild. Björgen blev "bara" tvåa. Men hon är nog hyfsat nöjd ändå, det var ju norskt högst upp.
Som den sportnörd jag är kom jag att tänka på femmilen i val di Fiemme 1991 när Gunde Svan, med ett gigantiskt leende, högröd i ansiktet och med mössan bakom öronen gick i mål och omfamnade guldmedaljören Torgny Mogren, svensk skidåknings kronprins. Johaug är kronprinsessan i norsk skidåkning och det är helt upp till drottningen när det är dags att lämna över tronen. Gunde lämnade över tronen till Torgny efter val di Fiemme. Frågan är hur Marit gör.

Inför morgondagens femmil ger jag tusan i att skriva upp svenskarna, hittills har det gått troll i mina förhoppningsfulla profetior om Kalla och Hellner och de andra blågula aktörerna.

Därför säger jag att det blir norskt i topp även i morgon, med piruett på mållinjen.

torsdag 3 mars 2011

Svenskarna tillbaks på spåret!

Jag gjorde jämförelse med Calgary -88 häromdan apropå svenskt vallafiasko, att det började illa men slutade bra. Nu måste jag erkänna att jag hade fel.
Skid-VM i Holmenkollen började nämligen bra, sen kom en dip innan det vände och blev bra igen. Ida Ingemarsdotter är min nya idol (guld och silver på två dagar) och vad Britta Johansson Norgren gjorde de sista kilometrarna i kameraskugga bakom Roponen är ett mysterium, men strongt var det. Kalla och Haag är trygga i toppen numera och vad Charlotte känner inför lördagens tremil skulle jag också vilja känna, jag kan tänka mig att det påminner om champagne som rusar runt i systemet och gör henne fjäderlätt och full av tillförsikt.

I morgon är stafett för herrarna. Jag tror att det svenska laget någonstans på vägen mellan vallabodarna och hotellet anar att det är i morgon den norska skidnationen än en gång ska få uppleva hur surt det känns att inte vinna en mästerskapsstafett på hemmaplan.

I Lillehammer 1994 var det Silvio Fauner som höll i bilan på sista sträckan när Italien blev det första landet utanför Norden/Ryssland att vinna ett stafettguld i ett mästerskap. I morgon kan det bli Hellner.

tisdag 1 mars 2011

Jägareförbundet kan inte få nog

Nu är de på krigsstigen igen, Jägareförbundet. Nu säger de att det finns för mycket lodjur. Det är väl ingen som är förvånad, eftersom jägarna inte vill ha någon konkurrens om skogens villebråd.

Rådjuren ska räcka till både jägare och rovdjur, säger Hans von Essen på Jägareförbundet.

Låt se, aktuella uppgifter gör gällande att det finns mellan 600 000-800 000 rådjur i Sverige.

Hans, det ska nog räcka till er också! Jag tror inte stammen "kraschar" i vissa områden, som du befarar.

Till saken hör att Jägareförbundets insats för att freda rådjuret var helt avgörande för artens fortlevnad i Sverige, det är vi tacksamma för. Men som alla förstår så var det inte för rådjurets skull de ville freda det, utan för att få jaga det ifred. Moraliskt ställningstagande? Knappast.

von Essen företräder en grupp som endast ser naturen som en skjutbana. Hur länge ska de få diktera villkoren?

Dessutom finns det ett mörkertal av illegalt skjutna lodjur. I praktiken bedrivs det alltså tre jakter på våra rovdjur; licensjakt, skyddsjakt och illegal jakt.

Skyddsjakt är den enda formen av jakt på rovdjur som kan försvaras.

von Essens uttalande faller så platt som bara ett uttalande från en rovdjurshatare kan göra.

Det bidde en tumme

Ett världsmästerskap i skidor som började med svenskt guld och brons på helig skidmark i lejonets kula, Holmenkollen. Men sen bidde det inte mer.

Chansen finns i lagsprint, stafetter och de avslutande långa loppen. Men ärligt talat, jag är pessimist. Igår tyckte Kalla, Haag och de andra tjejerna att det kändes bra, det gick bara inte så fort. Idag handlade det om minuter när svenskarna kom i mål, distanserade av ett koppel finländare, ett antal norrmän, ett gäng ryssar, schweizare, tyskar, italienare, ja, i stort sett hela EU.

De aktiva är trogna sina vallare, de klandrar inte dem. Jag inser också hur svårt det är för vallarna. Men nu är kan man inte låta bli att undra: hur kan de valla så fel om och om igen? Var OS i Vancouver undantaget som bekräftade regeln?

Jag lider med svenskarna och gläds med finländarna, som onekligen har haft det där vallningsflytet som krävs för att få ut max av bra fysisk form. Utan valla kan kan man vara i stackars Richardssons form och ändå köra in på fyrtioandra plats. Om han nu är i den form han var i i Drammen, kanske har formen runnit av honom sen dess, kanske Hellners urladdning i sprinten tömde honom?

Det är tråkigt för alla inblandade. Men detta är idrott och i idrott kan allt hända. Glöm inte svenskarnas inledning på tävlingarna i Calgary 1988, den var bedrövlig. Inför stafetten satt en vrång Vassberg, en frånvarande Ottosson, en likgiltig Svan och en halvsovande Mogren och duckade för journalisternas attacker.

Sedan körde de hem resten av tävlingarna.