Tydligen ville man inte att de skulle lida. Tydligen ska man inte ingripa i naturens gång.
Tomma ord.
Orsa björnpark var från början intresserade av att ta hand om de övergivna björnungarna och naturens gång finns inte längre. Varje gång vi människor andas ingriper vi i naturens gång. Det finns inga ursäkter för att man inte försökte rädda björnarna.
Men polisen ville annorlunda. Polisen i rovdjurslänen är oförmögna att förhindra tjuvjakt, oförmögna eller ovilliga. Vad talar för att de skulle missa ett sånt här läge? Processen att ta hand om ungarna eller skapa yta och lugn så att mamman kunde återvända förhalades tills det var för sent. Om det nu var för sent? Här uppstod ett läge att slippa en föryngring av björnstammen, polisen, uppbackad av rovdjurshatarlobbyn tog tillfället i akt.
Är jag konspiratorisk? Nej. Efter att ha följt debatten om de stora rovdjuren och rovdjurpolitiken (eller vad vi ska kalla denna patetiska ursäkt till policy) i många år är jag ganska uppgiven. Att freda djur, att följa ingångna avtal, att upplysa om mångfaldens fördelar, att utverka metoder för skydd av tamdjur kan inte stå emot rovdjurshatarnas lobbyism.
Fallet med björnungarna må ha varit resultatet av en slump. Men hur det hela slutade är ingen isolerad företeelse, det är bara en i raden av en räcka av medvetna brott mot internationella avtal och nationell lagstiftning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar