Jag gjorde jämförelse med Calgary -88 häromdan apropå svenskt vallafiasko, att det började illa men slutade bra. Nu måste jag erkänna att jag hade fel.
Skid-VM i Holmenkollen började nämligen bra, sen kom en dip innan det vände och blev bra igen. Ida Ingemarsdotter är min nya idol (guld och silver på två dagar) och vad Britta Johansson Norgren gjorde de sista kilometrarna i kameraskugga bakom Roponen är ett mysterium, men strongt var det. Kalla och Haag är trygga i toppen numera och vad Charlotte känner inför lördagens tremil skulle jag också vilja känna, jag kan tänka mig att det påminner om champagne som rusar runt i systemet och gör henne fjäderlätt och full av tillförsikt.
I morgon är stafett för herrarna. Jag tror att det svenska laget någonstans på vägen mellan vallabodarna och hotellet anar att det är i morgon den norska skidnationen än en gång ska få uppleva hur surt det känns att inte vinna en mästerskapsstafett på hemmaplan.
I Lillehammer 1994 var det Silvio Fauner som höll i bilan på sista sträckan när Italien blev det första landet utanför Norden/Ryssland att vinna ett stafettguld i ett mästerskap. I morgon kan det bli Hellner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar