tisdag 31 augusti 2010

Försiktig optimism

En ny plan för ekologisk hållbar djurhållning i tropiska områden håller på att utarbetas. Ekologisk hållbar djurhållning är visserligen en paradox, men jag vill gärna vara åtminstone försiktigt optimistisk. Att undvika skövling av skog betyder oerhört mycket för människor och djur i de berörda områdena, på kort och lång sikt; man förhindrar ökenspridning, man undviker utarmning av livsviktiga jordar, man skapar förutsättningar för ett varsamt bruk av jorden för framtiden. Mellan 10 och 20% av världens utsläpp av växthusgaser är en följd av skövlingen av skog. Det krävs inte ett geni för att räkna ut hur mycket den här typen av globala initiativ betyder för hela vår planet, om de genomförs utan kompromisser.

Alliansens kosmetiska åtgärder lurar väljarna

I Södertälje vill Alliansen ge ekonomiska fördelar till skolor i invandrartäta områden som är lyckade. Ännu ett kosmetiskt förslag som får den kortsiktiga och bedrägliga borgerliga politiken att framstå som den gladsminkade clownen med den sorgsna själen som försöker locka till skratt och glädje med trick och illusioner. För det första bygger förslaget på fördomar om att skolor i invandrartäta områden alltid är misslyckade. För det andra hjälper det inte mot de verkliga bovarna i dramat, som utspelar sig i de mest ekonomiskt svaga områdena, nämligen arbetslöshet och utanförskap. För att alla skolor i Sverige ska fungera bra måste man skapa ett samhälle för alla. Det gör man inte med billiga morötter. Att vifta med pengar framför näsan på en skolledare ger inte ett skolkande barns förälder jobb utan riskerar bara att locka fram betygshets och så småningom betygsinflation.

Jag föreslår att kommunerna ägnar sig åt att skapa arbetstillfällen för alla svenskar, vilket de har tid och pengar att göra om man förstatligar skolan igen.


Borgerlig politiker?

måndag 30 augusti 2010

Affär med Ofäär

Ursäkta den taffliga titeln på inlägget, Tom Prahls österlenska uttal av namnet Ofere har etsat sig. Edward Ofere till Lecce alltså, mitt under brinnande guldstrid. Ett klokt beslut av Eddie och MFF, och ett schysst beslut. Ingen Bosman och ingen omotiverad Eddie som gör sporadiska inhopp. Han har stundtals fått mig att bita på naglarna i frustration när han haft sina Bambi-på-is-föreställningar, men ofta har han visat prov på oväntad teknisk brillians, kraftfulla forceringar mot mål och ett enastående målsinne, en bra target när spelet har gått i stå, vilket det ju har gjort en del under Eddies tid i Malmö. Eddie har dessutom varit föreningen trogen sedan 2005, vilket placerar honom i en skara av sällsynt hängivna spelare i MFF och Allsvenskan. Dock har han varit på väg utomlands i tanken ett bra tag nu, så att affären är i hamn känns bra. Full fokus på Lecce för Eddie och full fokus på guldet för MFF.


In bocca al lupo, säger jag till Eddie, lycka till, och tack för fem MFF-år!



Edward Ofere, 84 matcher och 24 mål i den
himmelsblå tröjan.

Esk gör en Birro

Det är intressant att läsa hur fotbollssupportrar hanterar sina respektive klubbars fram-och motgångar. Att heja på en så kallad storklubb är extra klurigt. Att vara gnagare nu är inte lätt, igår blev det stryk hemma mot Blåvitt, med sedvanligt läktarbus i bakgrunden, eller förgrunden beroende på hur man vill se det. Jag hänger på fotbollsforum ibland, för att snappa upp nyheter, för att kolla statusen på mitt lag och få en inblick i svensk supporterkultur i allmänhet. När HIF ryckte i toppen i våras och MFF visade sig vara det enda lag som kunde haka på så lät det, andemeningen hos vissa skribenters inlägg från både AIK och IFK-leden; att hur bra MFF och HIF än gick i serien så var det ingenting mot den mastodontkamp som utkämpades mellan IFK och AIK förra säsongen. Det var nästan så att de hyllade varandra, trätobröderna. När AIK går kräftgång är fansens försvarsmekanism: vi är stora, stolta och farliga AIK, alltid. När de två klubbar med överlägset flest och störst meriter, IFK Göteborg och Malmö FF, hamnar i prekära lägen brukar det låta nåt i stil med: vi är ändå bäst, titta i historieböckerna. Johan Esks krönika visar prov på vad framtida betendevetare kanske kommer att benämna the AIK syndrome, nämligen att ge kaoset kring en företeelse lika stor tyngd som den ursprungliga föresatsen, den att vinna på fotbollsplan, hur negativt kaoset än är och hur mycket det än kostar klubben och samhället. Jag hävdar att det är förträngning, och som MFF:are talar jag av egen erfarenhet. I brist på sportsliga framgångar har många MFF-fans med stolthet lagt fram hur svårt det är att träna, spela för eller leda en klubb som har så stor press på sig, ja, det är som på kontinenten, rentav. Nu när det går bra för MFF lyfter man åter fram den harmoniska gamla vinstmaskinen som tröskar sig genom seriespelet precis som i fornstora dar, väldigt svenskt, väldigt tryggt. Visst har alla lag sin speciella stil men hur man identifierar sig med sitt lag varierar med tabelläget, så enkelt är det. I nuläget misstänker jag att många AIK:are drömmer om att AIK var en lugn, välskött, ja, till och med präktig klubb, som HBK under Janne Andersson-eran, precis som bajare på 80-talet säkert drömde om en klubb som omnämndes som ett vinnande lag och inte bara som ett lag som charmade fotbollssverige med sin publik och sitt trevliga spel.

Esk vill väl. Han tycker att man ska etablera bättre förbindelser med de goda krafterna på Råsundas läktare. Men han kan inte låta bli att göra en Birro, alltså jönsa med bråkstakarna en smula (då handlade det om Bajen): AIK har alltid och kommer alltid vara en blandning av kärlek och hat. Den blandningen måste AIK:s diffusa ledning lära sig hantera, den måste fungera, den kommer aldrig försvinna. Med den kommentaren appelerar han i ett huj till den trängda huliganens klassiska försvar, nämligen att det är någon annans fel att de måste kasta saker på domaren, till exempel, eller slåss. Han tar med andra ord deras parti. Inte bra. Förresten, jag är medveten om att jag med mitt inlägg denna dag bidrar till stoffet som bygger gnagarnas självbild, den att alla pratar om Gnaget, men så är jag också katt.

lördag 28 augusti 2010

Regeringens pinsamma fiasko

Jag är inte förvånad. Många är vi som har kraxat olycksbådande. Nu är det siffror på det, licensjakten dämpade inte blodtörsten efter varg ute i skogarna, tvärtom, den ökade den. Vem som helst borde ha förstått att licensjakten skulle bli som att öppna Pandoras ask; regeringens beslut blev ett carte blanche för de mest styvnackade varghatarna. Regeringen har lämnat rovdjurens öde i omdömeslösa människors händer, en tragisk följd av en okunnig och ryggradslös politik. Inom EU börjar emellertid kritiken komma och nu ställs den svenska regeringen till svars. I andra hänseenden dansar den svenska regeringen gärna efter EU:s pipa, (som i frågan om konkurrensregler, vilket gav borgarna chansen att avveckla den subventionerade inspektionsverksamheten i djurbranschen för att spara några miljoner, resultat: färre inspektioner, värre missförhållanden för svenska djur). Hur länge kan regeringen blunda för fakta i rovdjursfrågan? Licensjakten var och är på så många plan ett riktigt praktfiasko, dessutom ett kriminellt sådant!

fredag 27 augusti 2010

Att avveckla solidaritet

Det borgerliga blocket har lyckats med den föga smickrande bedriften att styra in det politiska samtalet på kronor och ören, på egot: Hur mycket tjänar JAG på den skatten, det avdraget, den minskningen? Hur mycket förlorar JAG, MIG, MIG SJÄLV? Det är tragiskt; så mycket JAG, MIN lön, MINA lån har jag inte hört i en valspurt någonsin i Sverige.

Samtidigt sprider sig en obehaglig kravbild gentemot samhällets behövande grupper, som mögel på en hårdost. De som redan hade jobb när borgarna kom till makten har fått några kronor mer i månaden, det har medfört en medelklassifiering av många svenska hushåll (medan andra hamnar allt längre från en trygg tillvaro). En sådan medelklass blir lätt självuppfylld, duktig och ogin, den räknar kronor och ören och stänger ute världen, även när den reser till ett All inclusive hotell i valfri diktatur eller U-land. Den pekar finger mot dem som inte framstår som lika duktiga. Under borgarnas fyra år vid makten har det politiska samtalet blivit smalare och mindre visionärt. En eloge då till Reinfeldt som häromdagen uppmanade folk att inte rösta på SD. Mona Sahlin gjorde något liknande igår, det är bra, men har den retoriska saneringen kommit för sent?

En bekant frågade en annan bekant inför förra valet: Varför röstar du på vänsterblocket, du som är egenföretagare? Svaret löd: Jag röstar inte bara för mig själv. Det svaret verkade för frågeställaren lika knepigt som Mona Sahlins uttalande för några år sedan: Det är häftigt att betala skatt. Men båda replikerna belyser min poäng väl. Visst, det är lätt att skoja med politiker när de försöker tala till ungdomen, (minns We shall overcome-fadäsen), men som barn av sjuttiotalet har jag oerhört svårt att förstå hur frågor om solidaritet med de svaga, hemma och i andra länder, kan befinna sig så långt ner i prioritetsordningen.

Det är dags att öppna dörren och försöka se längre än till grannens lite större swimmingpool. Det är dags att upprusta solidaritetsbegreppet!

torsdag 26 augusti 2010

Europas dåliga minne

65 år tog det för européerna att återhämta sig från år noll. I ett av länderna som då hade lidit under fascistiskt förtryck anstiftas i skrivande stund pogromer mot en utvald folkgrupp. Landet är Frankrike och folkgruppen är romerna, nu som då, som i tusen år, föraktade, förtalade, förföljda. 65 år tog det för européerna att glömma sin historia. 1512 kom de första romerna till Sverige som uppskattade hantverkare. Att vara rom gick för sig så länge missväxt och farsoter inte drabbade landet. Om så skedde stod romerna och andra inbillade fiender på de anklagades bänk. Så har det sett ut sedan dess i alla Europas länder. En halv miljon romer dödades av nazisterna. Det slutliga offret.

Men européerna glömmer lätt. Minnet är bra när presidenter och premiärministrar lägger ner kransar vid monumenten i Normandie. Men det sviktar när man påminner dem om vilka man kämpade för då, för 65 år sedan.

Jägare och villebråd byter plats igen

Nej, det är inte vargjakt jag ska ta upp den här gången utan den allsvenska guldkampen. HIF visade på nytt styrka när de slog formstarka TFF igår. TFF är ett märkligt lag och Tom Prahl en märklig tränare. Finns det någon som haussar sina motståndare som han gör, eller baissar sitt eget lag? Inför mötet mot MFF i våras var han mycket rädd för MFF-forwarden Ofere, eller Åfäär, som Prahl uttalade det. Han vill väl lämna över trycket på det andra laget, å andra sidan, det är inga bekymmer när man tränar TFF, inte ens efter allsvensk succé och avancemang i UEFA-cupen, efter att ha slagit ut dåvarande storheten Blackburn, blev TFF overdog, det var på nittiotalet.

Som MFF:are var det svårt att inte bläddra till sidan 378 på text-tv igår och följa matchens utveckling. När den var slut konstaterade jag att man inte kan gå omkring och hoppas på andra lags resultat. MFF kan bara göra sitt jobb.

Varför är då TFF ett märkligt lag? Jo, det är det enda lag i Sverige som har plusstatistik på MFF. TFF etablerade sig i Allsvenskan när MFF började få problem. Dessutom förvandlas de till Man U varje gång de ska möta MFF, undantaget vårens match och förhoppningsvis höstens. Roland Nilsson har trots allt skrämt bort några gamla spöken den här säsongen.

Likväl blir jag lite brydd, jag menar, vad vore TFF utan trettio års know-how och spelare från MFF-leden? Fast det kanske är just det som är kruxet, att kämpa för sin självständighet är en grym drivkraft.

Vem bryr sig om dansande kändisar?

Vad är grejen med skådespelare när de inte skådespelar? Jag har funderat på det sedan de olika svenska tevekanalerna, public service inräknade, allt oftare gör program i vilka skådespelare, eller kändisar i allmänhet, gör annat än agera, idrotta, skriva böcker etc. Det är stjärnor på slott, hemma hos med matlagning, släktforskande kändisar, dansande kändisar. Vad är det tittarna vill se? Att de är som vem som helst? Att någon som alltid spelar obehaglig faktiskt verkar riktigt trevlig? För inte är det djupsinnighet vi får oss till livs. Årets sommarvärdar i radion visade prov på...ohyggliga mängder dagboksdravel och ohämmad självupphöjelse. Ofta helt utan den röda tråd som programidén bygger på och som, håll i er, ställer krav på noggranhet och professionalism.

Min ömma moder sa redan för tjugo år sedan att det är för mycket amatörer i teve. Hon avsåg då främst debattprogrammen som alltmer hade blivit forum för käbbel, personangrepp och mobbmentalitet. Efterlyses: sakkunniga som får prata till punkt. En känd person som får en timme i teve eller radio med uppdrag att inte göra det vederbörande tjänar sitt uppehälle på förvandlas på något vis också till en amatör.

Varför har det då blivit så här? Jag tror att det är den nya sektorn kändisar utan specialistkompetens som har seglat upp som ett hot mot skådespelare, musiker, författare med flera. Dokusåpa-folket var bland de första. Plötsligt en dag stod de där och tog plats framför kamerorna på premiärsalongernas röda mattor. Agenterna fick jobba övertid och vips så har vi en exponeringshysteri som bland annat har utmynnat i att Kjell Bergkvist, Björn Ranelid och Tommy Körberg blottat sina överkropppar i Svt, samtidigt.

Är jag naiv? Det är kanske intressant att se en idrottare läsa poesi. Jag ska inte sätta mig på några höga hästar. Jag skulle bli alldeles kallsvettig om Zlatan skulle knacka på en dag och jag har vid ett flertal tillfällen fastnat i gamla nummer av Svensk damtidning i sommarstugan och fascinerat begrundat rubriker som Därför har kungen och hans vänner röda byxor.

Men ändå, vem bryr sig?

onsdag 25 augusti 2010

Ett krig om trovärdighet

När jag såg löpsedlarna på Ica om våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange muttrade jag något i stil med: Kanske har jag sett för många filmer men nog luktar det sammansvärjning. En kvinna framför mig i kön utbrast: precis så sa min man! Vi bildar förstås inte någon expertpanel, den okända kvinnans man och jag, men nog verkar det skumt. Mer extrema åtgärder har vidtagits för att misskreditera misshagliga medborgare genom historien än att sprida ett rykte. Att sprida ett rykte är dock oerhört effektivt, för när objektet så småningom frias är namnet redan svärtat för lång tid framöver.

Wikileaks och USA utkämpar ett krig om trovärdighet. Hittills har USA:s militär stått handfallen när avlöjande dokument visar en krigsmakt i hela dess brutalitet. Men Wikileaks är bara trovärdigt så länge dess representanter är det. När moralpanikens damm har lagt sig måste organisationen bygga upp allmänhetens förtroende igen, och det kan ta tid.

Själv skulle jag vilja se Rumsfeld och Bush inför en krigsförbrytartribunal: Folkrättsvidrigt krig på falska grunder (Irak), brott mot Genèvekonventionen på flera punkter (Guantánamo), brott mot mänskligheten (massakrer på civila i samband med operationer mot misstänkta terrorister i Irak och Afghanistan). Byt ut några geografiska namn och företeelser så är dessa anklagelser i stort sett kopior av vad domarna läste upp i Nürnberg.

Det borgerliga miljöbedrägeriet, svart på vitt

Naturskyddsföreningens Svante Axelsson och Mikael Karlsson riktar idag hård kritik mot den sittande regeringens miljöpolitik. I 16 av 20 frågor har Naturskyddsföreningen underkänt regeringen. Licensjakt på varg, bristande strandskydd och slopad skatt på handelsgödsel är några exempel på områden som kritiseras. Det är viktigt att poängtera att kritiken inte bara kommer från Naturskyddsföreningen. Svensk miljöpolitik har sågats även internationellt de senaste fyra åren. Redan för drygt två år sedan riktades kritik mot Sverige från de övriga länderna runt Östersjön, bland annat för att Sverige slopade skatt på handelsgödsel, en av de stora bovarna bakom övergödningen av haven. Sverige hade då gått från bror duktig till sämst i klassen på mindre än en halv mandatperiod. Skamligt. Lägg därtill minskade djurskyddsinspektioner så blir bilden av luftslottet till borgerlig miljöpolitik komplett.

Det är inte mycket jag kan tillägga. Läs rapporten från Naturskyddsföreningen och fundera på framtiden.

tisdag 24 augusti 2010

Jag är glad att jag hade fel

HBK-MFF 0-2, båda målen av Agon Mehmeti. Rolle har nog haft några samtal med malmöanfallaren, men inte med samma innehåll som jag förespråkade för ett tag sen, nämligen att han skulle acceptera rollen som inhoppare. Tvärtom har Rolle gjutit mod i Agon och berättat för honom att han inte måste springa så mycket så länge han springer rätt. Rolle bara växer i mina ögon och Agons målfabrikation börjar likna hans facit i föreningens juniorlag. Jag är glad att Rolle inte tvivlade på samma sätt som jag.

Att se Malmö FF just nu är njutbart. Jag var orolig innan matchen, det måste jag erkänna, men det är en ren försvarsmekanism, man vill ju inte stå där och bli besviken, eller sitta där i tevesoffan som igår. Mången gång har jag blivit utskrattad på ståplats av mina goda vänner då jag vägrar sjunga med i Triumfmarschen innan slutsignalen har ljudit, oavsett om det står 3-0 till Di Blåe på resultattavlan. Jag försöker jobba bort det där, det är segt att inte kunna ge sig hän i segerrus när segern är så gott som klar utan istället stå där och muttra: Domaren har inte blåst av matchen, domaren har inte blåst av matchen.

torsdag 19 augusti 2010

Licensjakt, nej tack!

Över tretusen björnar i Sverige är bra. Det är ett gott betyg åt Naturvårdsverket. Men nu släpper man lös jägarna på lördag med samma besinningslöshet som i vintras då vargarna skulle skjutas. Tretusen björnar är en bra siffra som eventuellt motiverar skyddsjakt på vissa individer. Mina invändningar mot licensjakt gäller själva förfarandet, antalet björnar som får skjutas samt det vaga politiska målet med jakten.

Vad beträffar förfarandet: Jag har alltid gillat professionalism. Licensjakt är ofrånkomligen dess motsats. Om jakt på rovdjur (mot allt förnuft) måste bedrivas forma den då som skyddsjakt med välutbildade och noggrant utvalda jägare. Jag anser det vara omoraliskt att skicka ut allt från tonåriga noviser till darrhänta åldringar på hetsjakt efter troféer. Det säger också något om jaktens syfte. Regeringens mål med rovdjursjakt är inte på något sätt förenlig med de regler om biologisk mångfald som Sverige som stat har ratificerat. Regeringen vill enbart tillfredsställa högljudda lobbygrupperingar, (varav många har känningar i Riksdagens allra innersta), som helt enkelt tycker att det är en kick att skjuta på djur. Argument mot omfattande jakt på rovdjur som vilar på mångårig forskning har regeringen helt ignorerat, som jag redogjort för i tidigare inlägg om vargjakten.

Jag måste också lufta detta: Många jaktivrare tycker att stadsbor inte ska uttala sig i sådana här frågor. Men vi har alla rätt till åsikter om vår gemensamma miljö. Människans ingrepp i naturen påverkar oss alla. Rovdjursjakt i norr, utdikningar av våtmarker i söder och utsläpp i våra hav och städer är bara några exempel på ingrepp som nu och på sikt får negativa konsekvenser för oss alla, etiska och moraliska aspekter inräknade, liksom ekonomiska.

Jag vill dessutom påpeka att vi får vissa företeelser på köpet oavsett var vi bosätter oss:
I staden finns det företeelser som är förknippade med stadsmiljön och på landet finns det företeelser som är förknippade med landsbygden. I jämförelse med exempelvis trafik och brottslighet är rovdjurens påverkan på människors liv nästintill obefintlig, sagt med all respekt för dem som förlorat tamdjur. (Hur decimering av varg påverkar flockarnas beteende har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Enkelt uttryck, fler vargar ger duktigare vargar som ratar tamdjur och väljer svårare och för dem mer naturliga byten, som älg).

Och slutligen: Hur kan det komma sig att Rumänerna (bland andra) anser sig kunna ha en ännu större björnstam än Sverige trots att Rumänien är klart mindre än Sverige till ytan men har tre gånger så stor befolkning, varav en mycket större del än den svenska motsvarigheten lever på landsbygden där de bedriver jordbruk och djurhållning? Är vi svenskar mindre toleranta, mer inskränkta, mer okunniga?

Jag hoppas inte det. Jag tror visserligen att det hysteriska agget mot rovdjur i Sverige har historiska rötter, vi är tämligen unika i vårt rovdjurshat, men jag tror också att det är ett resultat av vår snabba modernisering. Vi är ett folk som länge har rationaliserat bort det irrationella i tillvaron. Naturen är irrationell, därmed uppfattas den som farlig, och Rädsla är som bekant bästa kompis med Hat.

Rösta bort licensjakten!

tisdag 17 augusti 2010

Den allsvenska guldstriden rasar vidare

Endast ett HIF i överraskande tätposition står emellan Malmö FF och dess långsiktiga strävandemål, guld 2010. Det låter kanske som att slå in en vidöppen dörr i sammanhanget, likväl är det spännande att bena ut hur det kunde bli så här.

Rolle Nilssons arbete med lagets organisation och de kostymerade ledarnas arbete med föreningens dito är inne på tredje säsongen. Hela projektet har landat vid målet guld 2010... och in dansade HIF. Jag måste berömma rivalen i nordväst. Lite i skymundan har de fått maximal utdelning för sina nyförvärv, gamla hjältar blir som nya och nya hjältar föds. Mitt i post-Henketraumat kommer en ny tränare och får hundraprocents utdelning för sina idéer redan första säsongen. Det ska egentligen inte gå. Tänk er en tabell med ett normalpresterande HIF, då hade guldet redan varit himma i Malmö. Jag vill inte på något sätt visa ringaktning för det anrika Helsingborgs IF, nej då, men inte ens de mest inbitna optimister på Olympia skulle kunna säga att de hade väntat sig detta utan att få Pinocchio-näsa. Å andra sidan skulle jag fara med osanning själv om jag sa att jag i höstas var säker på att MFF skulle ligga så fint i vinddraget efter serieledaren inför upploppet 2010. Men ändå, när jag bevistade årets första träning och såg Rolle stå bredbent i mittcirkeln i kombihallen och med tordönsstämma (ja, faktiskt) ropa uppmuntrande ord till spelarna, kände jag att detta MFF kanske äntligen hade krälat ur sin kokong och blivit den vackra fjäril folket kring föreningen väntat på. Jag behöver inte nämna vem som inte var på plats den där kvällen och vem som var på ingång. Men säg så här, det är viktigt med god personalpolitik.

fredag 13 augusti 2010

Högmod går före fall

När toppolitiker besvarar seriösa frågor med raljanta spetsfundigheter kan det vara ett utslag av dumhet, högmod eller desperation. I fallet Maud Olofsson kan det vara rubbet.

Sydsvenskan: Varför ska man skjuta vargar i Sverige?

Maud: -Om man ska ha en frisk vargstam måste man ha genetiskt friskt grundmaterial. Det har vi inte i Sverige idag. Därför måste vi skjuta en del och plantera in andra med bättre genetiskt material.

Kommentar: Den tesen har aldrig varit i närheten av att bevisas. Prover från levande såväl som skjutna vargar i Sverige visar att det är tvärtom. Jaktlobbyn har bara varit så röststark att seriös forskning har fått stå åt sidan.

Och så det raljerande svaret på den andra frågan på temat vargjakt:

Sydsvenskan: Tyckte du att det sköttes snyggt? Tjugotusen jägare störtade ut i skogen efter några ynka vargar. (27 stycken: Statarkattens anmärkning)

Maud: Vad är problemet? Får de inte vara ute i skogen? En bra skogspromenad är väl inget fel.

Kommentar: Högmod var det. Så här svarar Maud för att hennes ställningstagande i rovdjursfrågan är av känslomässig art. Hon har inte kunskapen, hon har inte argumenten, hon har inte tagit del av någon seriös forskning om rovdjur och biologisk mångfald. Hennes uttalande sanktionerar bara och understryker jaktlobbyns arrogans.

Det enda gröna i Centerpartiet är färgen på deras logga.

onsdag 11 augusti 2010

Känn dig själv

För några dagar sedan skrev jag om Kataloniens förbud mot tjurfäktning. Jag välkomnade förbudet med reservationen känn dig själv. Vi måste tänka oss för när vi utropar "äntligen!" eftersom vårt eget djurskydd uppvisar ohyggliga brister. Nu är det minkarnas vidriga livsförhållanden som avslöjas. I åratal har många förknippat minkar med djurrättsaktivister som klipper upp stängsel och släpper ut dem till en oviss framtid. Många har moraliserat över detta och sett det som en förevändning att slippa tänka på minkindustrins grymhet.

Att föda upp minkar för människans fåfängas skull är ofattbart omodernt. Att dessutom vansköta dem innan deras korta liv är till ända är barbariskt. Uppfödning av minkar måste förbjudas. I tidningarna skrivs det om bristfälliga inspektioner, precis som när grisskandalen uppdagades. Vill ni veta varför inspektörerna inte hinner med?

Så här är det: Tidigare ombesörjdes djurskyddinspektionerna av kommunerna. Den borgerliga regeringen kom på att denna subventionerade verksamhet bröt mot EU:s regler gällande konkurrensfördelar. Man beslutade då att spara pengarna och flytta inspektionerna till Länsstyrelsen. Resultat: Mindre pengar, färre inspektörer, fler djur som lider.

En stat kan bedömas genom att se på hur djuren har det, för att parafrasera ett känt uttalande, och i borgarnas Sverige mår djuren allt sämre. Vi kan inte blunda för det. För många medborgare är djurens rätt en bagatell, det borde vara en av hjärtefrågorna. Hur djuren har det säger mycket om oss själva. Missförhållanden för våra djur är ett tecken på att något är åt fanders.


Anledningarna att rösta bort regeringen hopar sig. Trots det ser de ut att klara sig. Varför det? För att de pekar på siffror som påstås visa att Sveriges ekonomi har klarat sig relativt bra genom krisen, men vad betyder det egentligen? Borgarnas pengar är blodspengar, fråga de sjukskrivna, den växande skaran arbetslösa, lyssna på djurens ordlösa lidande. Ändamålet helgar inte medlen.

söndag 8 augusti 2010

Låg, lägre, lägst 2

Det finns ungdomar som växer upp i utanförskap, i ekonomisk misär, i brist på framtidsutsikter. När sådana ungdomar utagerar i skolan och ute i samhället kan man som bekymrad medborgare se en förklaringsmodell, man kan förstå och urskilja vad som behövs för att förbättra villkoren för dem, skapa ett jämlikt samhälle och därmed minimera riskerna för att de ska hamna snett.

Men det finns ytterligare hundra anledningar att utagera utöver dem jag nämnde ovan, man behöver inte växa upp i socioekonomiska svårigheter för att spåra ur; En skilsmässa kan få en att spåra ur, att bo i lägenhet när alla andra i plugget bor i villa likaså. Socioekonomiska faktorer förklarar nämligen sällan varför en ung man blir fotbollshuligan. Att bli fotbollshuligan är ett aktivt ställningstagande, det sker ofta i de lugnaste vatten och det är detta som provocerar.

Jag vill understryka att jag tror att ångest och svaga egon bygger de allra flesta huliganer, på så sätt måste jag vilja dem väl, hjälpa dem, få dem att avvika från destruktiva beteenden. Men det är så svårt. Jag har varit lärare i ett område med bred huliganrekrytering och det är så oerhört provocerande att se en huligan födas: Mamma och pappa är jätteglada att deras grabb plötsligt börjar intressera sig för kvalitetskläder. Mamma och pappa tycker att han verkar piggare, starkare, mer vältränad. De är glada att han är så välfriserad. Lärarna kan inte tolka tecknen, alla blir ju inte huliganer. Föräldrarna vill inte, eller gör det för sent.

Igår skämde ett femtiotal av dessa individer ut sig i Örebro, i Malmö FF:s namn. Jag skäms. Jag är fruktansvärt arg, men jag måste vilja dem väl, annars vinner de.

Låg, lägre, lägst 1

Kinesiska bärplockare som av rekryteringsfirmor i sitt hemland blivit lovade 30-40 kr/kg lingon är missnöjda med de 10-15 kr/kg som deras svenska arbetsgivare betalar dem. Vänsterpartiets Josefin Brink vill lägga ansvaret på de svenska arbetsgivarna medan moderaternas Tobias Billström vill lägga ansvaret på den kinesiska rekryteringsfirman.

Jag vet ärligt talat inte vem som har rätt om ansvarsfrågan, vad som kvalificerar Billström för helgens dumstrut är hans lilla tillägg som fick avsluta ordväxlingen med Brink i P1 i fredags, nån ordväxling var det i och för sig inte frågan om eftersom de båda politikernas uttalanden var inspelade vid olika tidpunkter. Billström sa: "Brink kan ju ringa sina partikamrater i Peking och höra vad de tänker och tycker." Ett litet fredagsskämt från ministern, kul tycker säkert övertygade högerpopulister.

1) En moderat minister ska nog akta sig för att raljera över inbillade band mellan dagens svenska vänsterparti och Kinas regim eftersom han själv representerar en regering som regelbundet krälar vid Folkrepublikens fötter för att få få in en fot på dess marknad.

2) Vem har egentligen mest gemensamt med Kinas regim? Kina är idag ett land med en agenda fjärran från sitt ideologiska förflutna. I Maos lilla röda gömmer partipamparna numera kopior av Adam Smiths Nationernas välstånd, och ute i provinserna härskar en rå socialdarwinistisk utslagningsprocess värdig Reagans våtaste dröm.

Jag tror att Billströms uttalande, förutom att det är ointelligent, vittnar om en tilltagande hybris hos Alliansen. Men arrogans av det slaget leder oundvikligen till nemesis, måtte det komma den 19 september.

tisdag 3 augusti 2010

Härsket borgerligt valfläsk

Jan Björklund, kungen av oneliners, har slagit till igen. Som bekant så gillar han liknelser, han har förstått att liknelser kan få den mest ointresserade medelväljaren att klia sig i hårbotten och muttra, hmm, det låter ju rimligt. Att han sedan skjuter bredvid målet (en metafor, inte en anspelning på hans militära bakgrund) är ett beklämmande faktum.

Nu till senaste fläsket, härsket och surt som fläsket Karl-Oskar och Kristina fick tvinga i sig under överfarten till Amerika. Björklund vill skriva in skolk i betyget. Jag citerar: "Det är inte ok att vuxna kommer och går som de vill på en arbetsplats, då ska det inte vara vara det för elever i skolan heller." Hmm, det låter ju rimligt...

Det låter ganska rimligt. Men detta är bara ännu en kosmetisk åtgärd som syftar till att behandla ett ytligt symptom. Den stora frågan, som borgerligheten inte är intresserad av är: varför kommer inte elever till skolan i tillräckligt stor utsträckning? Svaret: Skolkande elever är en socio-ekonomisk fråga, elever som skolkar och saknar behörighet för vidare skolgång eller studier på eftergymnasial nivå hittar man främst i områden som präglas av arbetslöshet och utanförskap. Att skapa lika villkor för alla medborgare är det enda som på sikt kan skapa rätt förutsättningar för en fungerande skola. Att skriva in skolk i betyget kommer inte att förändra något för barnen som uteblir från skolan. Att avlägsna strukturella hinder på arbetsmarknaden för vissa grupper i samhället kommer däremot att göra det.

Nästa maskätna fläsk serveras av Tobias Billström, migrationsminister, som försvarar kollektiva utvisningar av tiggande romer. Detta är ännu ett inhumant och framför allt ytligt sätt att hantera en migrationsfråga. Problemet är inte romer som tigger, problemet är att Europa i tusen år systematiskt har marginaliserat en hel folkgrupp. 10-talet är inget undantag, tvärtom, romer i hela Europa förföljs mer nu än på mycket länge, vi måste förmodligen gå tillbaka till andra världskriget för att hitta något liknande. Som migrationsminister bör Billström ha en större vision än att avvisa romer, han bör ha kunskap och mod som gör honom kapabel att analysera frågan på ett djupare plan och uttala sig därefter.

Björklund tjatar om behörighet, men hur ser det ut i regeringen? Har våra folkvalda en adekvat utbildning? Om man ser till Björklunds ohyggligt ytliga kunskaper om skolan, Billströms schablonbild av romer, jordbruksminister Erlandssons undfallenhet inför EU-byråkratin, Bildts skygglappar när Sudan kommer på tal, eller miljöminister Carlgrens miljöfientliga icke-politik så kan man undra om de har behörigheten som krävs för att leda landet.