Licensjakt, nej tack!

Över tretusen björnar i Sverige är bra. Det är ett gott betyg åt Naturvårdsverket. Men nu släpper man lös jägarna på lördag med samma besinningslöshet som i vintras då vargarna skulle skjutas. Tretusen björnar är en bra siffra som eventuellt motiverar skyddsjakt på vissa individer. Mina invändningar mot licensjakt gäller själva förfarandet, antalet björnar som får skjutas samt det vaga politiska målet med jakten.

Vad beträffar förfarandet: Jag har alltid gillat professionalism. Licensjakt är ofrånkomligen dess motsats. Om jakt på rovdjur (mot allt förnuft) måste bedrivas forma den då som skyddsjakt med välutbildade och noggrant utvalda jägare. Jag anser det vara omoraliskt att skicka ut allt från tonåriga noviser till darrhänta åldringar på hetsjakt efter troféer. Det säger också något om jaktens syfte. Regeringens mål med rovdjursjakt är inte på något sätt förenlig med de regler om biologisk mångfald som Sverige som stat har ratificerat. Regeringen vill enbart tillfredsställa högljudda lobbygrupperingar, (varav många har känningar i Riksdagens allra innersta), som helt enkelt tycker att det är en kick att skjuta på djur. Argument mot omfattande jakt på rovdjur som vilar på mångårig forskning har regeringen helt ignorerat, som jag redogjort för i tidigare inlägg om vargjakten.

Jag måste också lufta detta: Många jaktivrare tycker att stadsbor inte ska uttala sig i sådana här frågor. Men vi har alla rätt till åsikter om vår gemensamma miljö. Människans ingrepp i naturen påverkar oss alla. Rovdjursjakt i norr, utdikningar av våtmarker i söder och utsläpp i våra hav och städer är bara några exempel på ingrepp som nu och på sikt får negativa konsekvenser för oss alla, etiska och moraliska aspekter inräknade, liksom ekonomiska.

Jag vill dessutom påpeka att vi får vissa företeelser på köpet oavsett var vi bosätter oss:
I staden finns det företeelser som är förknippade med stadsmiljön och på landet finns det företeelser som är förknippade med landsbygden. I jämförelse med exempelvis trafik och brottslighet är rovdjurens påverkan på människors liv nästintill obefintlig, sagt med all respekt för dem som förlorat tamdjur. (Hur decimering av varg påverkar flockarnas beteende har jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Enkelt uttryck, fler vargar ger duktigare vargar som ratar tamdjur och väljer svårare och för dem mer naturliga byten, som älg).

Och slutligen: Hur kan det komma sig att Rumänerna (bland andra) anser sig kunna ha en ännu större björnstam än Sverige trots att Rumänien är klart mindre än Sverige till ytan men har tre gånger så stor befolkning, varav en mycket större del än den svenska motsvarigheten lever på landsbygden där de bedriver jordbruk och djurhållning? Är vi svenskar mindre toleranta, mer inskränkta, mer okunniga?

Jag hoppas inte det. Jag tror visserligen att det hysteriska agget mot rovdjur i Sverige har historiska rötter, vi är tämligen unika i vårt rovdjurshat, men jag tror också att det är ett resultat av vår snabba modernisering. Vi är ett folk som länge har rationaliserat bort det irrationella i tillvaron. Naturen är irrationell, därmed uppfattas den som farlig, och Rädsla är som bekant bästa kompis med Hat.

Rösta bort licensjakten!