Att avveckla solidaritet

Det borgerliga blocket har lyckats med den föga smickrande bedriften att styra in det politiska samtalet på kronor och ören, på egot: Hur mycket tjänar JAG på den skatten, det avdraget, den minskningen? Hur mycket förlorar JAG, MIG, MIG SJÄLV? Det är tragiskt; så mycket JAG, MIN lön, MINA lån har jag inte hört i en valspurt någonsin i Sverige.

Samtidigt sprider sig en obehaglig kravbild gentemot samhällets behövande grupper, som mögel på en hårdost. De som redan hade jobb när borgarna kom till makten har fått några kronor mer i månaden, det har medfört en medelklassifiering av många svenska hushåll (medan andra hamnar allt längre från en trygg tillvaro). En sådan medelklass blir lätt självuppfylld, duktig och ogin, den räknar kronor och ören och stänger ute världen, även när den reser till ett All inclusive hotell i valfri diktatur eller U-land. Den pekar finger mot dem som inte framstår som lika duktiga. Under borgarnas fyra år vid makten har det politiska samtalet blivit smalare och mindre visionärt. En eloge då till Reinfeldt som häromdagen uppmanade folk att inte rösta på SD. Mona Sahlin gjorde något liknande igår, det är bra, men har den retoriska saneringen kommit för sent?

En bekant frågade en annan bekant inför förra valet: Varför röstar du på vänsterblocket, du som är egenföretagare? Svaret löd: Jag röstar inte bara för mig själv. Det svaret verkade för frågeställaren lika knepigt som Mona Sahlins uttalande för några år sedan: Det är häftigt att betala skatt. Men båda replikerna belyser min poäng väl. Visst, det är lätt att skoja med politiker när de försöker tala till ungdomen, (minns We shall overcome-fadäsen), men som barn av sjuttiotalet har jag oerhört svårt att förstå hur frågor om solidaritet med de svaga, hemma och i andra länder, kan befinna sig så långt ner i prioritetsordningen.

Det är dags att öppna dörren och försöka se längre än till grannens lite större swimmingpool. Det är dags att upprusta solidaritetsbegreppet!