torsdag 31 december 2009

Så blir 2010, del 2

Att förutse stora händelser i världen är inte så svårt som man tror, eftersom världen styrs av ganska förutsägbara och visionslösa ledare. Lyckligtvis händer saker som ledarna inte planerar, som i Iran, där presidenten möter sitt Waterloo. Dessvärre kommer våldet kulminera innan detta sker, det är ju så att regimer i dödsryckningar är som farligast precis innan de störtas i avgrunden, eller kommer till sans. Låt oss hoppas på det senare. Regimens förtryck av oppositionella i Kina kommer också att öka, inte pga dödsryckningar men av ängslan. Kinas okontrollerade ekonomiska utveckling, från 0-100 på ett drygt decennium, har redan kommit ifatt folkrepubliken, som nu måste hantera en medelklass som vet vad de är värda och som inte finner sig i ekonomisk stagnation och arbetslöshet, mao, om uttrycket tillåts...en koloss på lerfötter, med ideologi längst ner och dess motsats upptill. Kolonialmakten Kina tvingas nog också tvätta några smutsiga byk, om nån vågar ta upp ämnet, vissa stater behandlas ju speciellt, som Asiens andra jätte, Indien, denna världssamfundets delfin, som hyllas i tid och otid trots enorma sociala problem och klasskillnader som får Ken Loach filmkaraktärer att framstå som gnälliga brats. I Europa hör vi tyvärr stöveltramp igen, den här gången i öst. I Ungern har de gamla pilkorsarna gjort comeback, vilket sprider sig som ringar på vattnet. EU tvingas visa vad organisationen går för i sina motdrag. I Afrika blir Nigeria en starkare röst i världen, tack vare mängden know how som strömmar tillbaka ur exilen. I väster kommer vi se USA försöka reparera förbindelserna med ett allt sturskare Sydamerika. Världen är så stor så stor, så det är nog bäst att hålla här så länge. Framtiden är ständigt i rörelse, allt och inget kan slå in. Gott nytt år! Nästa gång blir det sport.

tisdag 29 december 2009

Så blir 2010, del 1

En klassisk rubrik, en klassisk prognos: så blir nästa år. Dagens tema är politik. För svenskt vidkommande blir 2010 året då det så smått börjar gå upp för den ideologiska högern att marknadskrafternas mekanismer inte utgör samhällets fysionomi och därmed styrt av rena naturlagar, ett argument mången socialist fått drämt i skallen genom åren. Statsministern tycktes åtminstone ha fått en tankeställare i samband med Floppenhagen när han missmodigt konstaterade att för vissa, läs Kina, går tillväxt före allt annat. Ett uppvaknande? I valet vinner S, MP och V men SD klarar inte spärren då kloka politiker har flyttat debattens fokus från flyktingfrågor till vård, skola och omsorg där SDs kunskaper är ringa. Många potentiella SD-väljare tar steget till(baka?) till S som i borgarnas nedrustningsiver ånyo ses som det hederliga och trygga alternativet. Moderata väljare delar friskostigt med sig av sina röster för att rädda kvar KD. Reinfeldt avgår som partiledare och tar sikte på Bryssel. Borg tar över och klipper sig. I den blivande Sahlinregeringen finns blott ett aber: att Mona är den som har mest att bevisa som ledare. I hemlighet vill nämligen en majoritet av dem som röstat på oppositionen att Maria Wetterstrand ska axla rollen som statsminister. Emellertid vill inte Wetterstrand detta själv då det skulle undergräva MPs givna ställning som det ständigt progressiva alternativet. Detta var måhända inga dramatiska förutsägelser, men det allra mest oväntade syns aldrig i kristallkulan.

fredag 18 december 2009

Handbok i bildspråk: kap 2: historiska liknelser

Som den felina varelse jag är spinner jag vidare på gårdagens tema bildliga uttryck (bör inte, men kan förväxlas med billiga uttryck, som i Jans fall). Jan Björklund är bara den senaste i en lång, lång rad av metaforister, analogister och allegorister, vissa mer illustra än andra, som har försökt förklara tingen för mänskligheten med bildspråkets hjälp. Björklund använder sig alltså av ett urgammalt pedagogiskt grepp nu när han försöker modernisera skolan, om det är det han försöker göra En av föregångarna och den man ofta tillskriver stilgreppet är den berömde mannen från Galileen. Dock gör man en väl enkel stilanalys när man kallar Den förlorade sonen, Den barmhärtige samariten med flera för liknelser då de i striktare mening är allegorier, alltså berättelser som förefaller handla om en sak men egentligen handlar om en annan, precis som Pelle Svanslös handlar om Uppsalas akademiska värld och Djurfarmen om hitlertyskland. För övrigt torde väl den tydligaste kopplingen mellan Uppsala och hitlertyskland vara rasbiologi, men det är en annan historia. Tillbaka till bildspråket. Om man ska vara petnoga måste en liknelse innehålla jämförelseledet "som" för att kallas liknelse. Björklunds bild borde därmed förtydligas, obehöriga läkare är som obehöriga läkare, för att vara en liknelse. Vi bestämmer oss helt enkelt för ett undersförstått "som" för att avgöra stilgreppets art. På samma sätt beskriver vi sjöboandans favoritbildekal: indianerna stoppade inte invandringen-nu sitter de i reservat, där denna allegoriska bild har ett vidare "som" i meningen "svensk invandringspolitik kan liknas vid erövringen av Nya världen". I jämförelse med denna svårt haltande bild ter sig Björklunds lärar/läkar-jämförelse inte så farlig, men vi får ge honom tid, valrörelsen har bara börjat och han har åtminstone ett år till på sig att övertrumfa sig själv.

torsdag 17 december 2009

Handbok i bildspråk: kap 1: liknelser för dummies

Veckans ostädade kattlåda går till Jan Björklund, denna analogiernas okrönte konung, för att han (och nu följer juryns motivering) inte mindre än två gånger på ett år levererat en liknelse som inte bara haltar utan även med all önskvärd tydlighet röjer avsändarens underskattning av adressatens intellekt. Ni kan inte ha missat den: "ingen av oss vill bli opererade av en obehörig läkare. Våra elever ska inte undervisas av obehöriga lärare." Mina damer och herrar, vår utbildningsminister! Det kanske inte är så konstigt att han dammar av en gammal favoritanalogi nu när valupptakten har börjat, och den obehörige läraren har sedan länge varit hans villebråd. I Björklunds värld är den obehörige fullkomligt livsfarlig för barn. Men i debatten om läraryrket verkar begreppen fallenhet och talang inte finnas. Alla lärare har inte fallenhet för sitt yrke, behöriga eller ej. Utbildning är naturligtvis ett berättigat krav, men inte så till den milda grad att en duktig lärare måste kliva åt sidan för att det saknas en kurs eller två i Ladok. Den som i sin yrkesutövning visat sin duglighet måste ges möjligheten att med sina meriter som grund ges en rättvis bedömning och möjlighet att komplettera sina meriter utan att förlora jobbet. Förresten, Björklund passade på att dra in 68-generationen i sin kritik av skollagen. Karln personifierar verkligen den helomvändning som stackars folkpartiet har gjort sedan Bengt Westerbergs dagar. Men så är han också major, höger om marsch! Är det månne verklighetens folk han vänder sig till?

måndag 14 december 2009

Stoppa galningarna!

Det minst sagt brinnande intresset för att skjuta varg efter regeringens märkliga beslut att tillåta licensjakt bekräftar alla mina fördomar mot landets varghatare, för det är vad de är, hatare, inte jägare. De kan haspla ur sig hur många argument de vill om rivna renar, får och hundar men hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte få dem till något annat än grabbiga grabbar som vill skjuta varg för att de tycker att det är kul. Man blir så trött, så oerhört trött. Man kan inte bara avlägsna en del av ett ekosystem, hur svårt kan det vara att begripa? Alla vilda djur har sin givna plats i naturen. När läget var som mest kritisk för våra rovdjur svämmades skogarna över av sjuka och svaga älgar och rådjur och annat vilt eftersom den ekologiska balansen rubbades när naturens egna viltreglerare försvann. Naturens mångfald, ja, mångfald i stort är mänsklighetens framtid och räddning. Fast att argumentera med varghatarfolket är att tala för döva öron, de vet inte bättre och gör de det är de förblindade av vrede riktad mot inte bara vargen utan även mot vad de menar är klåfingrigt överförmynderi och fjolligt trädkrameri med avsändare okunnigt storstadsfolk. De ytterst ansvariga borde däremot veta bättre. Jag håller vår regering ansvarig för en framtida ekologisk tragedi!

söndag 13 december 2009

Det finns alltid legitima mål

Vi hittar på en rubrik ur ekonomidelen i en dagstidning: Expanderande företag X raket på börsen. Glada miner. Bifall. Men sedan kommer journalisten plötsligt ihåg varför han blev journalist och skriver om artikeln. Vi sammanfattar artikelns innehåll. Företaget X etablerar sig i ett så kallat låglöneland. X kunniga personal, (näringslivet betalar bättre än universiteten mot att man som akademiker förhåller sig okritisk mot företaget), upplyser ledningen om en mångårig konflikt mellan två olika folkgrupper. X spelar därför ut den ena gruppen mot den andra i utbyte mot fri tillgång till en viss råvara mot att den ena gruppen avlägsnar den andra från området där råvaran utvinns. Höga poster inom lokal förvaltning och pengar utlovas den gynnade gruppen. Resultatet av företagets metoder får en positiv effekt på fondsparandet på hemmaplan, samt säkerställer fortsatta låga priser på mobiltelefoner, vars kretskort är beroende av den billiga råvaran som utvinns i låglönelandet. I den nya artikeln är det dock fokus på hur företagets agerande skapar sociala orättvisor och utarmning av naturen med en humanitär och ekologisk katastrof som direkt följd, något som drabbar även den av företaget gynnade gruppen. X säljer då sin anläggning och flyttar till ett nytt land. Den här typen av brottslighet sanktioneras dagligen av makthavare, politiska och ekonomiska, och i slutändan även av konsumenterna. Gräsrotsrörelsens närvaro på klimatmötet i Köpenhamn, både i konferenscentret och utanför, är livsviktig. Frustrationen inför en värld som snärjer oss i mönster vi önskar inte fanns, manifesteras i gräsrötternas olika uttryck, må det vara stenar som kastas, logotyper som vandaliseras (det finns legitima mål, som det fiktiva (?) fallet ovan visar), slagord som ropas eller inlägg som framförs. Gräsrötterna verkar eniga , de kräver större ambition, fler uppoffringar. Ambition och uppoffring förefaller dessvärre svårare för staterna och kapitalet, de sitter ju som bekant i samma båt. Den drivs förresten med olja.

torsdag 10 december 2009

En vit jul

Ibland slås man av hur värdefullt det är att året går sin gilla gång. Upprepandet är förmodligen vår största källa till trygghet och julen är upprepningarnas största högtid. Tidningarna följer väderutvecklingen med rubrik, ingress och brödtext som vore de hämtade från förra julen, och förra, och förra. En vit jul må vara en ouppnåelig dröm för tusentals barn som växer upp med fylleorgier på julafton snarare än gemyt kring det dukade bordet, men en vit jul är numera även sällsynt för de vuxna och barn som vill göra snöänglar och snölyktor innan julklappsutdelningen. Här i söder sitter fyrtioåriga pappor och berättar skrönor för sina barn om de bistra vintrarna i slutet av sjuttiotalet: Höga som hus var vallarna och man fick åka kana från andra våningen när man skulle ut. Därefter tar farfar över och berättar om krigsvintrarna, innan nån besserwisser sätter punkt för samtalet genom att påpeka att 1600-talet kallas lilla istiden. Varför är det så viktigt att det snöar på julen? I det lilla är det mysigt, förstås, och den höga kalla luften som följer på ett ymnigt snöfall får alltid nån ur generationen som lärde sig poesi utantill i skolan att med Georg Rydebergsk prosodi deklamera Tomten av Viktor Rydberg, samtliga verser. Men återigen, för att binda ihop tomtesäcken, handlar det om upprepningarnas trygghet. I det stora oroar vi oss för vårt klimat, vi känner förändringen i våra kroppar. Lika stadigt som förr kyrkoåret och böndernas praktikor stod, behöver vi känna och se årets rytm, trots att kommersialismen sedan länge har gjort oss till pavlovska hundar under reklamens evangelium. För om inte snön faller, vad för ett sagolandskap ska då barnet skymta bortom berget av klappar vid dess fötter?

måndag 7 december 2009

Rätt sida?

Det finns bara en storstad i Sverige och det är Stockholm. Därför beredde det mig stort nöje att läsa om olika kända människors skäl till varför de bor på Södermalm, denna mytomspunna stadsdel, Sveriges största, med SöFo, söder om Folkungagatan som crème de la crème. Men Statarkatten skulle vilja tala om den i mitt ödmjuka tycke mest intressanta stadsdelen i konungariket. Vi kan kalla den RäNo, Rätt sida om Nobelvägen (till skillnad från FeNo, Fel sida om Nobelvägen). Vi befinner oss i provinshuvudstaden Malmö, en märklig stad, segregerad som ingen annan, integrerad som ingen annan. Allt är vägg i vägg. I en lägenhet i RäNo vaknar det unga paret upp och utbrister sitt: vilken härlig dag na na na na, precis som i reklamen, och i lägenheten mittemot kontrar den från Strumpan uppsagde 1980 med ett rossligt: sicken rälig dag na na na na, och tittar ut över den en gång skinande fiskbensparketten. På Möllan, RäNo i vidare bemärkelse, överbrygger det unga avantgardet och jämnåriga invandrare kulturbarriärerna med orden: en stor hof, tack - varsågod, det blir fyrtiotvå kronor. Och så butikerna, de brokiga, Söderklänningar finns inte längre men så länge de handskrivna skyltarna på Ystadgatan tronar bredvid löpsedlarna kan jag även fortsatt nära mina romantiska föreställningar. Jag är raljant, men tro mig, jag är det med kärlek.

lördag 5 december 2009

Capello vinner VM

Att med hjälp av lottningen till VM-slutspelet i fotboll tillbringa en halv lördag med att sia om vem som ska lyfta pokalen i Johannesburg den 11/7 är oerhört insnöat, men kul. Enligt mina beräkningar står England som segrare, eller rättare sagt Capello. För detta är tränarnas VM, i nuläget finns det ingen spelare som kan bära sitt lag till final som Zidane gjorde senast. De som har vad som krävs hålls tillbaka av omgivningen. Messi är bäst men inte hans förbundskapten, Kaká är fenomenal men inte hans lag. Spanien har ett fantastiskt lag, med stjärnor på varenda plats och potentiella skyttekungar i Torres och Villa, och kan kullkasta mitt tips, likväl ska de ta sig förbi Italien och Lippi, som inte kommer låta ibererna rulla boll och byta positioner i det tempo de vill. Englands väg går via Sydafrika i kvarten, en nyckelmatch där det visar sig att hemmanationens ork tar slut och bristen på kunnande tar vid. I semin mot Holland, som tagit sig dit genom att slå ett fantasilöst Brasilien i kvarten, vinner England en finalplats tack vare det lugn som Capello ingjutit i dem. Han har också slipat bort det ur VM-66 sprungna högmodet som fällt engelsmännen tidigare och istället gett dem nytt hopp helt baserat på nutida triumfer på plan. Holland däremot, som alltid frejdigt offensivt, fastnar redan på mitten där Gerrard och Lampard regerar, och lackar ur på sedvanligt vis. I finalen väntar Italien, faktiskt, som i kvarten kämpat ner ett frustrerat Spanien och i semin kört över ett Tyskland utan Ballack, efter dennes röda kort i den stenhårda kvarten mot Nigeria. I finalen vinner det pokalhungrigaste laget och det är England. Jaha, vad sägs? På vägen till VM kan mycket hända, spelare skadas, utvecklas och stagnerar. Min bristande tilltro till Sydamerikas och Afrikas representanter får jag kanske äta upp. Elfenbenskusten har ett starkt lag och Drogba kan mycket väl dominera turneringen med tusentals fans i ryggen. Som ni förstår skulle jag kunna älta ämnet spaltmetervis men väljer att återkomma i takt med att fotbollssäsongen fortskrider, en blogg är trots allt ingen encyklopedi. Statarkatten tar tacksamt emot andra förutsägelser.

tisdag 1 december 2009

Förödande jakt att vänta

Rädsla och hat bor grannar och objektet för deras antipatier ska helst bo någon annanstans. Så är det i Vellinge och Schweiz och så är det i rovdjurslänen. Det behöver inte finnas likheter mellan objekten som hatas men de som är rädda och hatar är varandras spegelbilder. Man kan stänga in sig själv men man kan inte stänga ute världen, säger den kloke Gandalf. Att inte acceptera det som hör världen till är att leka gud, och det är som bekant vanskligt. I Spanien, ett land i Sveriges storlek men med en fem gånger så stor befolkning, existerar inte varghat i vår mening. Varför det? I de nordspanska bergen vallar herdarna sina får med hjälp av rejäla hundar med större muskler och starkare ljudvolym än gamle gråben. Så har det alltid varit. Om ett får dödas av vargen ersätts bonden ekonomiskt och så är det inte mer med det. Att Spanien hyser 2000 vargar utan någon större kontrovers är dock inte bara ett resultat av fungerande politik utan även av tradition. Ända sedan romarnas dagar har vargen respekterats för sin klokhet och sociala sofistikering. Ingen Fenrisulv, ingen rödluvan har skadat dess anseende. I USA finns NRA, i Sverige finns jaktlobbyn. De flesta jägare gör ett nödvändigt jobb med våra onormalt stora stammar av älg, rådjur och vildsvin men en hel del gillar helt enkelt troféerna; gubbar med stora bilar och stora bössor. Kunskap och ödmjukhet skiljer spanjorerna från oss i detta hänseende. Den nya rovdjurspolicyn sågas av många naturvårdande instanser, ändå tillåts okunskapen segra. Regeringen har vikt ner sig och lämnat vargens öde i godtyckets händer, det är djupt beklagligt.