måndag 9 april 2012

Påsk på malmöitiska

Jag minns att jag förra året publicerade ett inlägg i vilket jag sinnrikt, tyckte jag själv, gjorde en koppling mellan Blåvitts förlustsvit på fyra matcher och påskens lidande. Som rival gav jag dem en ärlig uppmuntran, lite med glimten i ögat, men det var ärligt menat. De var storsint tycker jag, med den där känslan av inre tillfredsställelse som den goda gärningen skänker gärningsmannen, som för Karl-Bertil. Blåvitt och Himmelsblått behöver varandra, fotbollsmässigt, i fråga om läktarhat lämnar jag villigt över det till änglar och gnagare...

Jag förväntar mig givetvis inte uppmuntran från någon blåvit supporter med skrivklåda. Men nog skulle vi MFF:are behöva lite uppmuntran just nu. Utan att nämna det onämnbara som utspelade sig någonstans i 031-området i lördags vill jag med några få rader förklara hur jag har hanterat det.

Jag har letat perspektiv. Något måste man göra.

När vännerna träffades tidig kväll i lördags för att tillsammans avnjuta en påsktallrik och sedan gå på 40-årsbaluns sa vi kort och gott: vi pratar inte om det. Vi hade inte varit på plats och skrikit ut vår frustration. Vi hade suttit på varsitt håll i sportbarer, vid radiosport och webb.

40-årsbalunsen var på klassisk mark, en studentnation med en lång och anrik historia på den yttre vänsterkanten. I baren råkade någon som inte investerar lika mycket känslor i MFF nämna det onämnbara. Jag stirrade tomt på honom, sänkte blicken sedan. Vad skulle jag säga? Då säger bartendern, en ung grabb: vi pratar inte om det. Våra blickar möts. Förståelse. Till slut, i detta sällskap på 180 personer, inser jag att det finns mycket undertryckta känslor. Gemenskap.

Påskdagen tillbringade jag i soffläge, maniskt zappande. Det är svårt att undvika sport bland trettio kanaler, text tv var det inte tal om att bläddra i, forum på nätet, nej tack, tidningarna på nätet, jättenej. Jag fastnade för en dokumentär om 1972 års flygkrasch i Anderna; ett rugbylag på en glaciär, enorm utsatthet, fruktansvärda men nödvändiga beslut, överlevnad, hjältemod.

Sedan visades Fahrenheit 9/11.

Perspektiv. Vad Michael Moore berättar är brännande aktuellt just hela tiden. Krig kan aldrig föras med ackuratess, bomber dödar.

Jag ska inte sticka under stol med att MFF:s insats i lördags svider mest hela tiden, man är sig själv närmast, hur futtig en sportslig förnedring i jämförelse än ter sig.

Men det är påsk och påsken handlar ytterst om seger, återkomst och hopp, i det lilla och i det stora.

onsdag 4 april 2012

Sen och kortfattad analys

Allsvensk premiär i måndags på Swedbank stadion i Malmö. På ena sidan guldtippade MFF och på andra sidan ständigt underskattade Gefle. Underskattade även av sig själva med tanke på hur de väljer att spela fotboll på bortaplan. Först och främst vill jag berömma dem, de kom till Malmö för att undvika förlust genom att ställa 8 man i straffområdet, gott så, jag förstår hur de tänkte. Å andra sidan, med så många rutinerade och duktiga fotbollspelare borde de väl kunna bjuda upp till en trevligare dans än den uttryckslösa högstadietryckare vi fick se?

Malmöspelarna var pigga och rappa i första halvlek. Bollen gick runt och stacks in i luckorna, ofta med Erik Friberg som avsändare. Tyvärr var adressaterna Larsson och Ranegie inte sig själva i måndags, särskilt Ranegie stod inte att känna igen, jag tror att tränare Norling borde ha låtit honom vila premiären, han var inte redo för 90 minuter.

Friberg, försäsongens sensation, var precis så intressant som spelfördelare jag hade hoppats på. Dessvärre slog han årtiondets sämsta hörnor, på den punkten krävs det skärpning och självrannasakan; om man märker att varenda hörna går åt skogen, ja då får man lämna över uppdraget att slå dem till en annan spelare!

Så varför rasade MFF:s spel ihop i andra halvlek? Min korta analys lyder: när bollen bara inte ville hamna i nätet bakom Hugosson och när domaren valde att fria en solklar straffsituation rann liksom inspirationen av Malmös unga lag. Då märktes avsaknaden av en tydlig ledare i det offensiva spelet.

Den ledaren heter Wilton.

Som sagt, dags att avgå, mina herrar

Jag tänker inte rabbla upp alla arroganta, omdömeslösa, olämpliga och direkt ointelligenta uttalanden och handlingar som utrikesminister Carl Bildt respektive Malmös starke man Ilmar Reepalu, två politiker som verkligen borde ha dragit sig tillbaka för längesen, stått för de senaste åren. Däremot måste jag kommentera att Carl Bildt nu sällar sig till skaran som ger sig på just Reepalu angående dennes obegripliga konspirationsteorier.

Jag botaniserar bland ordstäv och talesätt, hm, kasta inte sten i glashus? två fel gör inte rätt? nånting om smutsiga byk? Eller nåt i stil med en flisa och en bjälke i ögon, jag vet inte, nåt sånt...