måndag 27 september 2010

Kalenderbitare se hit!

Malmö FF-IFK Göteborg var ingen vacker match att titta på. Det var kamp, vilja, goda försök, stress och slarv. Blåvittränaren Olsson sa nånting om att publikens sång fick tillställningen att verka bättre än den var, en bra analys. Som MFF:are och sjuttiotalist är det viktigt att vinna mot Blåvitt. Det handlar om kalenderbiteri och maratontabellen. Om det inte vore för det där året i Superettan så skulle MFF fortfarande vara ohotad etta. Å andra sidan, om inte MFF tvingats till nystart i Superettan så hade... Så kan man hålla på i evigheter, snacka degradering, Zlataneffekt, tvåpoängssystem och mästerskapsserier, men nu är det nu och det är ruggigt spännande.

Änglarna var bra igår. De förde spelet under delar av första halvlek och vaskade fram en del lägen mot ett för dagen stundtals hafsigt MFF. Men så kom målen, 1-0, trots misstänkt hands och protester från göteborgarna, och 2-0 efter en sagolik kvadratenövning på vänsterkanten. Sandberg gör en tavla, men ingen dundertavla, bollen dyker elakt och skottet kommer oväntat, påminner lite om ett klassiskt famous last words, sagt av en brittisk officer under Boerkriget: Bah, they can't hit an elephant from that dist...

Mellan ettan och tvåan passade Tomas Olsson på att bjuda på lagets sjätte straffmiss av sex möjliga. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

Det blev spännande likväl. Tobias Hyséns löpning, nedtagning och yttersida över en utrusande Johan Dahlin höll hög internationell klass. Men närmare än så kom inte göteborgarna. MFF vann och håller tjugo poängs avstånd till ärkerivalen. Kalenderbitare ombedes anteckna. Den som kan säga hur långt MFF är efter i maratontabellen efter gårdagens match får gärna hojta till.

lördag 25 september 2010

Himmmelsblått vs. brunt

I Skåne har alltid det extrema varit varandras grannar; Rött och brunt, radikala och konservativa, vidsynta och trångsynta. När röstsiffrorna nu är färdigräknade och det beklämmande resultatet befäst känner jag ett starkt behov att lyfta fram en verksamhet som på så många plan representerar det Sverige som jag ännu hoppas kommer att leda landet in i en mångfasetterad och dynamisk framtid, ett Sverige utan rasismens hantlangare.

Den här verksamhetens framgångar har alltid varit avhängiga av influenser utifrån, nya idéer, modiga idéer. Den här verksamheten tar tillvara på den positiva kraft som finns i det unga och mångkulturella Sverige. Den här verksamheten ser olikheter som en nödvändighet för en dynamisk och positiv utveckling. Verksamhetens representanter, de som visar upp sitt kunnande för allmänheten, visar med kraft, finess, precision, glädje och samarbete att en framgångsrik enhet måste bestå av unika delar.


De är olika, unga och enade bakom en gammal symbol. Vår sköld.






onsdag 22 september 2010

Wag the dog, på riktigt

Pia och Jimmy?

Jag är övertygad om att språket är vårt starkaste styrmedel. Jag hävdar att SD:s framgångar är intimt sammanvävda med en språklig förändring i den politiska retoriken. Jimmy Åkesson må vara len i flabben men han är talesman för en skränande minoritets vulgära inbillningar. Danskifiering kallar jag det, den danska sjukan kallar Lars Dencik syndromet.

I en mycket tänkvärd artikel i dagens SDS, kulturdelen, (ledarsidan är förbehållen borgerliga spetsfundigheter*), varnar han för hur den danska sjukan kan komma att sprida sig i Sverige på samma sätt som i ursprungslandet. Han liknar utvecklingen vid en erosion av debatten. Dencik delar in sjukdomsförloppet i tre stadier:

I det första stadiet blir den extrema retoriken rumsren eftersom regeringspartiet, som gjort sig beroende av det lilla extrema stödpartiet, måste försvara sitt stödparti för att verka trovärdigt. Detta trots att regeringspartiet inte delar de extrema åsikterna.

I det andra stadiet börjar även oppositionen anamma delar av det extrema budskapet, för att inte tappa ännu fler missnöjesröster och därmed bli helt akterseglade.

I det tredje stadiet är det svansen som viftar hunden; i en politisk debatt som alltmer kommit att ha smittats av extrema förslag blir det allt lätttare att kasta fram ännu extremare förslag. Det extrema partiet, ännu ganska litet, har därmed fått oproportionerligt mycket inflytande genom att successivt, och på grund av andra partiers eftergifter, ha flyttat fram gränsen för det anständiga och sakliga, man har skaffat sig "problemdefinieringsprivilegiet":

Så har hela det politiska debattklimatet i dagens Danmark till slut drabbats av en galopperande retorisk smitta: en semantisk fartblindhet innebärande att man uttalar sig allt mer våldsamt, nedsättande och fördomsfullt om de fremmede, utlänningar och i synnerhet islam och muslimer (men just nu också Sverige och svenskar). Och att man i denna retoriks efterföljd också blir allt mer blind för – eller öppet struntar i – hur man i lagstiftningsarbetet anfräter de grundläggande legala konventioner och principer om mänskliga rättigheter som man själv i olika sammanhang skrivit under på (Dencik, SDS s.B4 22/9-2010).

Jag kan bara ge en torftig sammanfattning av artikeln, jag rekommenderar varmt en noggrann genomläsning!

* Någon får gärna förklara det roliga i LO-ordförandens uttalande. Sydis ledare verkar ha satt kaffet i vrångstrupen av skratt...

tisdag 21 september 2010

Elegi över en måndag

Igår var det måndag. Den första dagen i ett Sverige med nassar i riksdagen. Till råga på eländet förlorade MFF borta mot Djurgården. Det kanske var en liten tröst i bedrövelsen för Lars Ohly, men inte för mig, det underströk bara vilken rälig dag det var.

Rådjuret dök upp i trädgården framåt lunch, tog två varv och spatserade sedan ut bland betblasten. Det var trösterikt på något sätt. Jag tog fram kameran och tog några bilder och filmer. Under de tio minuter rådjuret klev omkring bland blommor och plantor tänkte jag inte på något annat än vad jag såg framför mig.


















Idag kan jag andas igen. Jag ser framtiden med tillförsikt an, fienden har framträtt i all sin uselhet och ingen tvekan råder. The board is set!

måndag 20 september 2010

Vad kan vi göra nu?

Det är en dyster dag. FP, och i viss mån KD, gav legitimitet åt SD när de började fiska röster i deras vatten samtidigt som deras allianskollegor utmålade vänstern som odemokratiskt. Efter gårdagens val visar det sig att fler svenskar tror att V är mer suspekt än ett parti som har tydliga kopplingar till nazismen och som har en värdegrund som alla Sveriges lärare enligt lag är skyldiga att bekämpa. Det är en skam.

Under de kommande fyra åren måste vi återuppbygga förtroendet för den värdegrund som en gång drog Sverige upp ur orättvisor och svält och skapade ett öppet och generöst samhälle. Vi måste visa omvärlden att vi inte vill följa den olyckliga populistiska trend som går genom Europa och världen i stort. Ett öppet och generöst samhälle är dynamiskt och framgångsrikt. Det Sverige som befästes igår är ett Sverige som riskerar att sluta röra sig framåt.

Alla som jobbar med de unga i samhället måste förmedla en tolerant människosyn. Vi måste demaskera SD och visa vilka de är. Skillnaderna mellan SD och Hitlers NSDAP är inte så stora som de har lurat i sina väljare. Skillnaden är att de prioriterar olika i sina rädslor och sitt hat. Ni som röstat på SD, rannsaka er. Vi andra måste också rannsaka oss och fråga oss själva: hur kunde detta ske?

Runt cafébord och bardiskar, i fikarummen, överallt där människor interagerar måste vi stå upp för alla människors lika värde, vi måste ta konlikten med fördomarna och hatet, vi måste visa att ett samhälle som bygger på öppenhet, tolerans och generositet är lika med framgång. Jag hoppas att alla som vill uttrycka sig hittar en kanal för sina åsikter och förhoppningar. Man kan enrollera sig i föreningar, i partier och i bloggosfären, man kan demonstrera eller också bara tala med varandra. Tystnaden är vår största fiende.

Vi måste visa att en hundralapp mer i plånboken i månaden inte per automatik gör oss lyckligare, att omsorg om medmänniskan inte har någon prislapp.

Vi måste berätta att miljön är vår tids vikigaste fråga. Ett land som värnar om naturens mångfald såväl som människans är ett land som kommer att stå väl rustat för framtiden.

Vinden måste vända!

fredag 17 september 2010

Rör inte strandskyddet!

Alldeles invid samt i själva naturreservatet vid Salviken har Arne Paulsson, skatteflyktingen (under utredning) från Lund, köpt gods och mark. Han vill bygga villor där. Men det ska han inte få göra! Området är ett av de sista fredade områdena på den skånska västkusten. Här vadar sällsynta fåglar, i vattnet utanför ligger sälarna och pustar ut på stenar och skär efter att ha ätit gott i det fiskrika vattnet. Men bullret från grävmaskiner och vibrationerna från hjullastare och andra stora fordon kommer att störa djurlivet så till den milda grad att det riskerar att försvinna.

I många fall av miljöförstöring är vi nästintill maktlösa. I det här fallet är vi det inte, tvärtom har vi all anledning och all makt att stoppa planerna. Det är i första hand upp till Kävlinge Kommun att fatta ett klokt beslut, och det finns hopp, kommunen ligger bakom det ambitiösa och lyckade projektet Lundaland, med ambitionen att sätta upp musikföreställningar av hög internationell klass i omkretsen, så nog finns det människor som ser bortom snabba cash i den kommunstyrelsen.

Paulssons uttalande om marken tyder på hybris i den högre skolan: Det här är min största och roligaste affär, flera kilometer gränsar till havet. Det enda stora området mellan Malmö och Helsingborg vid havet som inte är exploaterat. Just det Paulsson, och så ska det förbli!

Paulsson vill själv bo där när han flyttar tillbaks från sin skatteexil i Österrike. Flytta hem du, Arne, men rör inte området! Bygg hyresrätter i stan istället, bygg för Lunds studenter men bygg för tusan inte villor på den sista icke-exploaterade biten kust i västra Skåne!

torsdag 16 september 2010

Borgarnas falska matematik

Alliansens matematik är lika enkel som obehaglig: En majoritet av svenskarna har sysselsättning, så har det alltid varit. Genom att ge dem som har sysselsättning en hundralapp eller två till i månaden att köpa en platt-teve för så köper man garanterat tillräckligt många väljare för att vara att räkna med även nästa val. De har alltså köpt röster och skapat en bekväm och navelskådande medelklass, ungefär som i USA. Att man därigenom kapar banden med samhällets mest behövande är inget som bekymrar varken regeringen eller den nya skygglappsförsedda medelklassen. Den så kallades arbetslinjens syfte har aldrig varit att ge fler människor jobb utan att ge dem som har jobb lite mer pengar, resultatet kan vi se i den känsla av förträfflighet som sprider sig i samhället och som har skapat ett "vi och dom": vi som är duktiga och gör rätt för oss och dom som är dåliga och inte gör rätt för sig.

Borgarna har fått svensk ekonomi att verka stark. Falsk matematik. Nedrustningar och utförsäljningar gör statskassan lite bättre men allt annat mycket sämre. Lärartjänster försvinner från de kommunala skolorna medan skolor med vinstintressen blir rikare. Resultat: en ojämlik skola och ökad segregering bland unga. Allmännyttan säljs ut, bostadsmarknaden avregleras och öppnas för spekulation, resultat: färre hyresrätter, ökad boendesegregation. Minskade satsningar på skydd av viktiga biotoper, förnybar energi och en miljövänligare infrastruktur, resultat: sämre kollektivtrafik, mer utsläpp, ett rekordlågt internationellt anseende. Listan kan göras lång.

En hemsk effekt av den borgerliga politiken och retoriken är att regeringen har lyckats få många människor att tro att marknadsekonomi är samhällets anatomi, som en naturlag. SDS, allt mer högervriden, skriver i dagens ledare att: det är den rödgröna verklighetsförankringen i stort som saknas. Ett typiskt högerargument, det att människor med vision saknar verklighetsförankring. Men jag säger: På 1800-talet var verkligheten förfärlig för en majoritet av Sveriges befolkning, men förändringen kom, varför det? Jo, för att kloka människor inte stod ut med orättvisorna, för att människor med vision stakade ut nya leder, för att förtryckta människor fick lov att andas igen och bli respekterade. Det är frihet, borgarnas version av frihet är friheten att välja mellan Sony och Panasonic, en falsk frihet, en mättnadens frihet, en lögnens frihet.

Det mest tragiska med de senaste fyra åren är att borgarna har godkänt en retorisk låg nivå. Moderaterna pratar mest i siffror, (förutom när "hjärntrusten" uttalar sig, som Billström om romerna) därför tror folk på dem, liksom på Centern som maler på med ordet entreprenör, vilket har en positiv laddning. Mest ansvariga för att Sverige närmar sig en danskifiering av debatten är Folkpartiet och Kristdemokraterna. Språktest, burkaförbud och förakt för smal kultur är bara några av de bruna stråk som likt bromsspår i den skenbara liberalismens och den insmickrande värdekonservatismens kalsonger följer de båda partierna i hasorna. De tar röster från SD, säger de som försvarar dem, men jag säger: de bereder väg för lögner och fördomar och moralpanik.

Häromdagen i en niondeklass jag undervisade i kom frågan om flyktingmottagande upp. En elev frågade: varför ska Sverige ta emot flest flyktingar i världen? Efter att ha upplyst dem om att Sverige inte tar emot flest flyktingar i världen, det gör Iran följt av en rad andra länder i tredje världen, räckte en annan elev upp handen och sa: det är en moralisk plikt att hjälpa människor som flyr från krig och andra problem. Det finns hopp.

Det är en moralisk plikt att hjälpa andra människor. Om vi inte lever enligt den principen rämnar fundamentet för hela vår civilisation.

Rösta rätt, rösta rödgrönt!

Mr Nilsson, I presume?

Hamrén har hand om landslaget. Det går bra för honom och han lär stanna några år. Därmed är ett hot mot Roland Nilssons framtid i MFF undanröjt. Dessvärre tror jag att hotet kommer att komma från väster, och det finns två stycken väster, beroende på hur resultaten med MFF ser ut. Scenariot vi MFF:are drömmer om är att MFF vinner Allsvenskan och kommer ut i Europa. I det paketet ingår emellertid hot nr 1, Premier League, och då kan det, en vacker dag när Rolle lyfter luren, låta som i inläggets titel. Roland vill nog själv till PL. Men som den kloke man han är inser han att ha måste skaffa sig mer erfarenhet först. Nu har han visat att han få lag med helt skilda förutsättningar att spela bra fotboll, GAIS och MFF, han har också visat att han står stadigt när det blåser snålt, MFF. Men för att få träna i PL krävs det att han visar att han kan vinna titlar, och det får vi se om någon månad. Det andra hotet, på alla sätt mardrömslikt, är att det går stå i det himmelsblå maskineriet, Rolle behöver en nytändning och vips så ringer gamle landslagskollegan Håkan Mild och lockar över honom till Blåvitt. Men det är förstås så osannolikt att alla metaforer om helvetet och köldgrader blir överflödiga.

Sorry för den framtidsvisionen, det måste vara nån slags derby-ågren som gör sig gällande. Nu tar jag mig tillbaks till nuet och fortsätter njuta av bilderna från igår. Sveriges bästa lag heter Malmö FF!
"Hej där nere, vi är MFF!"

onsdag 15 september 2010

MFF vann efter galakväll i Malmö!

Allsvenskan är underbar. Om så varje europeisk storklubb hade en svensk storstjärna i startuppställningen i Champions League skulle jag inte välja bort Allsvenskan, så djupt sitter kärleken till denna hånade liga. Det finns skavanker, stjärnorna försvinner, planerna är usla. Det är inte vackert alltid, men ibland händer det, som ikväll. MFF mot HIF, två lag som ville vinna och som bjöd en alldeles fantastisk publik på kamp, kvalitet, känslor och till sist, en värdig vinnare. MFF-HIF 2-0 efter mål av Rexhepi och Figuereido.

Jag måste lyfta fram några spelare lite extra. Pontus Jansson, vad ska man säga? Fernandez haltar ut, Jansson kommer in och spelar som om det var en match i Arlövs P 15-lag, helt cool. Malmös avbytare gillar läget. Mutavdzic fick byta av inbytte Jansson. Ett par rensningar senare är han en av matchvinnarna. D-Rex, Dardan Rexhepi, en hel karl fast 18 han är. Redan när han avgjorde i cupen mot Syrianska i somras kom jag att tänka på Martin Dahlin. Kvällens mål var som en kopia av den gamle målkungens patentare: ta emot, hålla undan, prickskjuta i bortre. Båda är för övrigt lundapågar, fostrade i Krubbans fina ungdomsverksamhet.

Jag flikar in en helsingborgare också, it takes two to tango, after all. Rasmus Jönsson, en belevad gentleman bland de rödblå rivjärnen. En av svensk fotbolls stora framtidsnamn, när blir han proffs? På tal om framtiden, Ivo Pekalski fortsätter dominera. Idag visade han även prov på lite grinighet, men vem skulle inte göra det efter 90 minuter mot Ardian Gashi och Markus Lantz? Idag avgick dock Ivo och Wilton med segern i mittens rike. Wilton satte dessutom 2:an på stopptid, efter passning från D-Rex.

Alla var faktiskt bra idag. HIF var också mycket bra men skapade inte tillräckligt rena lägen. MFF:s försvar hade sannerligen dragit lärdom av raset i Åtvid. Man spelade med mer djup och lät sig därför inte luras upp och se kvicke Gerndt sprinta förbi, man hamnade aldrig i numerärt underläge runt eget målområde. Jo, en gång, när Mattias Lindström kom fri. Han sköt över och tur var det, för MFF. Det kanske var skrivet att han skulle missa. Det utkämpades många hårda dueller på plan, de flesta var schyssta, men Lindströms höfttackling på Molins hörde inte hemma på en fotbollsplan. Det rann över för honom helt enkelt och jag hoppas att förbundet tar sig en titt i efterhand.

Nu fortsätter den frenetiska guldkampen. HIF har plötsligt allt att vinna. MFF:arna ska ner på jorden igen och ladda om. Det kan vara ansträngande, men de har inget val. Framåt Malmö!

tisdag 14 september 2010

Därför ska man inte rösta på SD, del 34768...and counting

I trettiotalets Tyskland föraktades kultur som inte lyfte fram det tyska kulturarvet, det "rena" tyska kulturarvet, det som byggde på villfarelsen att vissa folk var bättre än andra. Nazisterna brände böcker och belade kulturpersonligheter med förbud, många flydde, många fängslades, många dödades. Kultur som de breda massorna inte tyckte om kallade nazisterna depraverad. Depraverad var det; "flummig" kallar Björn Söder (SD) kultur som sponsras med regionala pengar. Han vill skära bort mer än hälften i den regionala kulturbudgeten i Skåne. Låt oss titta lite på hur han formulerar sig: Det är för mycket flum i kulturen, menar han. Regionens kulturbidrag går till små gruppers särintressen, till kultur som inte lockar någon publik och till kulturarbetare som bara vill tillfredsställa sina egna behov, menar Björn Söder. Sen bjuder Söder på en saftig motsägelse: – Jag vill poängtera att vi inte ska reglera vilken kultur som ska visas eller inte visas. Men det som ska finansieras genom skattemedel ska beslutas av politiker. Antingen ska det finnas ett folkligt intresse eller så ska det ingå i vårt kulturarv. Ska vi gissa att Söder har tänkt sig att han ska vara med och bestämma vad som är folkligt och vårt kulturarv? SD röjer sina avsikter, de vill bestämma vad som är kultur, precis som alla andra odemokratiska rörelser. En gång i tiden satt han i Lund med sina bruna kamrater och sa att den gamla universitetsstaden var en hemvist för en "kastrerad medelklass", nu ger han opera och smal konst epitetet "flum". Suck, om bara folk som tänker rösta på de här pajaserna insåg hur stora likheter det finns mellan SD:s och nazisternas retorik.

En fluga i den redan beska soppan är att han har mage att lyfta fram kultur som han tycker att regionen ska sponsra, föga förvånande pekar han på vad han menar är inhemsk kultur. Men kultur har aldrig varit statisk, alltså skulle sådan kultur som Söder lyfter fram som bra kultur inte existera idag om hans föregångare hade tänkt som han gör. Så snälla, solka inte ner folkdräkter eller keramiktillverkning med din smutsiga propaganda!

SD verkar inte kapabla att förstå att traditioner inte är stillastående etnografiska reliker, de förändras, de har alltid förändrats, för att de är levande. Däremot hade jag hoppats att sådana som Söder var etnografiska reliker, i nån monter nånstans, kanske som ett inslag i en framtida utställning med "flummig" konst på en konsthall med temat "Villfarelser -en exposé".

Egentligen är det helt sjukt att behöva sitta här och försöka bemöta SD:s inbilskhet. Jag klandrar till viss del den borgerliga regeringen som i sin politik, i hela sin människosyn har bidragit till att sänka den retoriska nivån i det offentliga rummet, och nej, det handlar inte om att jag vill belägga någon med censur, det handlar om demokratiskt ansvar och anständighet. SD ljuger, SD sprider fördomar, SD sprider hat, så enkelt är det.

lördag 11 september 2010

Delad pott i Åtvid

Det blev en poäng var i det andra familjederbyt mellan de två fotbollföreningarna från Malmö och Åtvidaberg. Låt oss hoppas att det är poäng som blir värdefulla för båda lagen när vi summerar Allsvenskan 2010. Den här gången var Statarkatten inte på plats, inte ens framför teven, sportradion fick stå till tjänst den här gången och det var olidligt. Alltså åkte den av när det var fem minuter kvar och MFF ännu inte hade kvitterat. Sportradion är hemsk. Om jag hade sett matchen skulle jag ha kunnat se intentionerna och känna vittringen av mål, på radio är det bara frustrerande. På något märkligt sätt var det lättare att stirra på tabellen på text TV. Och just som jag satt där och glodde på resultaten som trillade in och tänkte på Yago Fernandez som syndabock och hur skönt det skulle vara för honom att få göra kvitteringen, så gjorde han det. Det ser fortsatt bra ut för Malmö och det ser ljusare ut för Åtvid. Måtte vi kunna fira guld och säkrat kontrakt när serien är slut!

torsdag 9 september 2010

Sanningen om SD

Att det ska vara så svårt för så många att förstå vad SD verkligen är, eller vet folk om det och ignorerar det? Hur det än är så är det djupt beklagligt. Matnyttig läsning i ämnet i gårdagens Metro och satir i den högre skolan här.





Alla som inte förstår räcker upp en hand...

onsdag 8 september 2010

Blågult jippo och ängsliga storsvenskar

Jag var på landslagets träning i söndags och det var väl kul. Kul att 6000 andra var där, kul att se gamla MFF:are göra comeback på en malmöitisk gräsmatta. Tråkigt att sitta på övre etage, tråkigt att se fotbollstennis. Låt vara att det var en mellandag för landslaget men lite mer intensitet hade jag önskat mig.

Och så huvudnumret, Sverige-San Marino, en match som i ett normalt kval hade dragit halvfullt på Ullevi. Nu blev det ett fullsatt Swedbank stadion och som jag ser det, bra tryck.

All heder åt San Marino som uppträdde respektlöst och passionerat och därmed fick en väntat sömning tillställning att bjuda på en del heta situationer. Hetast var Olof Mellberg som likt Kareem Abdul Jabbar i Game of Death, kastade sig framåt med sina långa ben rakt mot en motståndare. Givetvis skulle han åka ut. Om han hade träffat hade det varit ajö, goodbye, auf wiedersehen för den San Marino-foten.

Att titta på landslaget är speciellt och jag vet inte vad jag ska tycka. Det var roligt att se landslaget, 6 mål, stjärnorna, inramningen. Men det var mycket jippo. Klämkäcka figurer med mikrofon hördes precis överallt, det var tävlingar och konserter, det var nationell yra. Mest fascinerande var ändå delar av publiken, som när matchuret tickade mot 70 minuter och matchen hade varit outsägligt tråkig i tio minuter började skruva på sig i nån slags auditiv variant av horror vacui, rädsla för tomheten. För när underhållningen på plan är obefintlig blir publiken mindre benägen att sjunga, så är det. Själv tyckte jag att det var fantastiskt att publiken trots allt förde så mycket oväsen med tanke på det föga upphetsande motståndet, men som sagt, vissa blev ängsliga och ville desperat få igång publiken. Nån försökte med nationalsången, men ingen nappade, nån försökte med alla vi som älskar Sverige klappar nu men fick dåligt gehör och fräste nåt i stil med att det var sista gången han försökte med nåt sånt på denna hära arenan! Det var lite beklämmande att höra de desperata uppmaningarna och som sagt, ängsligt.

Nationalism är ängsligt, därför har det en sådan sprängkraft. Det är inte självklart att bejaka flaggans färger bara för att det är idrottare som hyllas eftersom alla som hyllar har sin egen agenda, sin egen känsla, och den kan vara både oskyldigt distanserad och ohämmat destruktiv. Man kan aldrig veta vad snubben bredvid känner när han klämmer i från tårna i Du gamla du fria. Man skriver under på något när man ger sig hän i nationalistisk yra och man måste vara säker på vad.

Nu tycker nog många att jag är ängslig själv. Och det är jag. Men om jag inte hade reflekterat över en tillställning som oreserverat hyllar en geografisk/etnisk konstruktion så skulle jag inte på långa vägar vara trogen mina ideal.

tisdag 7 september 2010

Vad skogen ger

Naturens skafferi är rikt ibland.
Kungen heter Karl-Johan men är ingen Bernadotte.











Jag hoppas att kommande generationer kan skörda lika grandiost; Lyssna på kulturkrönikan i P1 från 5/9 med intressanta perspektiv på Svensk miljöpolitik.

söndag 5 september 2010

Ducka för högerkroken!

En krönika i dagens DN är oerhört indignerad över V:s utrikespolitiska doktrin som sägs innehålla osaklig kritik mot USA och dess hegemoni. Det är ganska mycket pajkastning över det hela och innehåller en hel del klassiska högerkrokar som gör gällande att Ohly är en hemsk kommunist som gillar Sovjet, Kina, Nordkorea och Kuba och att alla som är vänster är historielösa. Att dessa stater sedan dag 1, eller åtminstone 2, varit allt annat än marxistiska tycks ointressant för krönikören. Att Kina är ett av de mest urspårade kapitalistiska samhällena som västliga ledare dagligen krälar för verkar inte heller väsentligt.

Många högersympatisörer menar att kapitalism är ett slags patologiskt samhällstillstånd, en naturlag som inte kan ha fel. Kanske är det därför skribenten blir så upprörd över USA-kritiken, mest över V:s kritik mot USA:s krigföring/utrikespolitik. Ordet historielöshet är den röda tråden i krönikan, och historielös är just vad skribenten kommer att anses vara om några år om han fortsätter att hävda att USA:s krig förs i "frihetens och demokratins" namn.

lördag 4 september 2010

Pontus sköt Bågult till seger

Sverige-Ungern 2-0. 45 minuters premiärnerver och skador, sen lossnade det. Idag tävlar krönikörerna om att skriva att det var ett genidrag att spela med Pontus Wernbloom från start, men den som påstår att han hade på känn att Wernbloom skulle avgöra matchen gör en grym efterhandskonstruktion.

Det fanns en tid när Wernblooms flin kunde få mig att vilja plocka fram a big can of whoop ass. Han var grinig, frän och duktig, en spelare man skulle älska att ha i sitt eget lag. Men han spelade i Blåvitt. Efter matchen igår var han märkbart stolt och glad, men också ödmjuk. Han ville påpeka att han är på plan för att serva de andra "bollskickliga" spelarna. Innerst inne vet han nog att hans repertoar är större än så. Så stor att hans iver att vara konstruktiv satte käppar i hjulet för de andra mittfältarna. Men det rättade till sig i andra halvlek då mittfältet och försvaret mer omsorgsfullt och med större tålamod byggde upp anfallen.

Gårdagens geni var ändå
Zlatan. Jag har försökt att undvika att skriva om honom på ett tag, jag har varit hjärtligt trött på alla skriverier den senaste månaden. Passningarna han slog igår var på en svindlande hög nivå. Minns ni hur länge det pratades om Therns passning (25 sekunder in i klippet) till Dahlin i kvalet till USA-VM? Igår slog Zlatan två såna passningar, i första halvlek. När de inte renderade i mål började jag känna en viss målskyttsångest. Har landslaget någon som kan förvalta chanserna laget skapar? Pontus Wernbloom kan ju inte göra två mål varje gång. Sebastian Larssons passning till 1-0 var för övrigt av mycket hög klass. Ett inlägg en Premier Leauge spelare måste kunna slå med förbundna ögon.

I morgon ska jag ta mig till Swedbank stadion och titta på den öppna träningen. Märkligt att åka till Malmö och se något annat än MFF. Å andra sidan blir det några kära återseenden. Välkomna tillbaka Ola, Behrang, Daniel och Zlatan!

fredag 3 september 2010

Staten och de fria medierna

Igår poängterade Per Svensson något mycket viktigt apropå att Dansk folkeparti och vissa danska medier anklagar Sverige för censur i samband med att TV4 valde att blurra vissa delar av SD:s kampanjfilm.

Den danska reaktionen bygger, lustigt nog, på samma oförmåga att skilja på stat och medier som en rad auktoritära arabstater gav uttryck för när de för några år sedan krävde att den danska regeringen skulle be om ursäkt för Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna. (Per Svensson SDS 2/9-2010)

Det är bara att tacka och ta emot när vulgärpopulister som Pia Kjaersgaard serverar sin egen oförmåga på silverfat.

Skicka vidare!

Idag svarade Hanne Sanders på Per Svenssons och andra skribenters kritik mot den danska reaktionen och menade att Sverige inte lyssnar på sitt folk. Hon tar upp den svenska 4% spärren som alltför hög, Danmark har 2% som gräns för att ett parti ska kunna komma in i folketinget. Demokratin ska alltid vara under lupp, så långt är jag med och hon lyfter onekligen fram en intressant skillnad i de parlamentariska systemen. Men vad man inte får glömma bort i sammanhanget är att startskottet för den här debatten var att ett parti som är nära att ta sig in Sveriges riksdag sprider rasistisk propaganda byggd på samma retoriska strukturer som 30-talets Der Stürmer-karikatyrer. (Per Svensson SDS 2/9-2010)

Nuff said!

torsdag 2 september 2010

Halläningar och lärarbetyg

Vilken märklig nyhet, tänkte jag, vad handlar detta om? Jag hade precis sett ett fetstilt parti i en artikel i SDS som fick mig att vakna ordentligt och undra om jag har levt i lögn eller vaknat upp i en avlägsen framtid: "Jag tror det kan vara första gången man hittar verkliga spår av en hallänning." Nu var det visserligen inte hallänning det stod utan hallbränning, något man sysselsatte sig med i Uppåkra för tusen år sedan, men ni kan ju förstå om jag blev förvånad. Det påminner mig om en kompis som satte morgonkaffet i vrångstrupen när han läste rubriken "Bomb sprängde planet." Om man inte omedelbart associerar till flygkraschen nån vecka innan så blir den rubriken ganska omskakande. Jag har förresten en kompis som är hallänning, och lärare, vilket osökt för mig in på Björklundspåret igen. Och nu får ni rita kors i taket eller vad ni vill, för att för en gångs skull håller jag med allas vår lille korpral, ej att förväxla med en annan liten korpral med bestämda åsikter. Nu handlar det om betyg på lärare. Du har rätt Björklund, om så bara i detta enda fall, elever ska inte sätta betyg på lärare. Elevers bild av en bra lärare är lika olika som eleverna själva: ska läraren vara trevlig och kamratlig, sträng och distanserad, humoristisk eller allvarlig? Det är arbetsgivarens uppgift att utvärdera lärarens jobb, vad eleverna anser lyser igenom ändå, tro mig, och det är alla lärare väldigt medvetna om.

Emellertid: "Ceterum censeo Folkpartiet esse delendam". FP är ett riktigt dåligt alternativ, vilken jag gladeligen ska utveckla vid ett annat tillfälle.

onsdag 1 september 2010

Det mysiga landslaget

Det kan bara vara i Sverige en tevereporter klappar en landslagsspelare på knät när intervjun är klar och säger: Gå och lägg dig nu! På förekommen anledning, Fotbollskvälls Staffan Lindeborg till Anders Svensson, apropå att Anders förmodligen var sliten efter matchen mot Malmö kvällen innan. Det har tagit tid för mig att bestämma mig för om jag gillar det eller ej. Jag tror jag gillar det, Hamréns mysregim. Man ska nog inte låta sig bedras av godmodigheten, resultaten och spelet tyder på att laget är beslutsamt och resolut. Men när Hamrén sitter i soffan hos Lindeborg är det som en intervju med en varietéartist som berättar anekdoter från förr, mycket luta huvudet tillbaka och skratta ha ha. Mellan Lindeborgs intervjuer är det tillbaka till studion där Glenn Strömberg säger enorrrm lika ofta som andra blinkar och där Mats Nyströms kamerablickar är lika självmedvetna som Helans i Helan och Halvan-filmerna. Det är stimmung kring landslaget numera, och då har jag inte ens nämnt huvudpersonen.

De som inte vill ha fred

Fyra bosättare skjuts ihjäl av en brigad med kopplingar till Hamas. Hamas talesman menar att det inte har att göra med de inledande fredssamtalen mellan Netanyahu och Abbas utan är ett svar på ockupationsmaktens brott. Men visst hade det att göra med samtalen i Washington. Den aldrig upphörande konflikten i Mellanöstern är fylld av exempel på den här typen av aktioner. På båda sidor i konflikten finns det hökar, kompromisslösa krafter som inte är intresserade av fred då hela deras existens berättigas av konflikten.
Det finns en agenda bakom attentat som det igår som sträcker sig längre än till hämnd och hat. Ofta handlar det om att testa motparten. Hur kan man värja sig mot sådan cynism? Det är ett hån mot idén om människolivets okränkbarhet.

Låg, lägre, lägst 3

Att skapa moralpanik för att vinna sympatier för en sak är vanligt. Allt avsändaren behöver göra är att överdriva och fabulera kring ett ämne och därmed appelera till människors rädslor och fördomar. SD gör det i fråga om islam och muslimer. Folkpartiet gör det i fråga om skolan. Partiets senaste kampanjfilm är ett bra exempel på hur man skapar moralpanik på bästa sändningstid. Ni har säkert sett den; en skolklass i ett kaotiskt klassrum där den kvinnliga läraren (genusperspektivet?*) desperat försöker förklara en ekvation, längst bak sitter en intresserad men uppgiven tjej (genusperspektivet?**), bortglömd i sammanhanget. Det finns kaotiska skolor och klassrum, absolut, men signalerna FP sänder ut är att kaos är legio. Det är det inte. Men med tjat från talarstolen och kampanjfilmer som dessa vill FP måla upp bilden av en skola som inte fungerar. Om man är dåligt informerad om skolan, om man inte jobbar i skolan, om man har dålig erfarenhet av skolan, då är det lätt att gripas av panik, vilket är precis vad FP vill. Eftersom FP:s förslag till en bättre skola är dåligt underbyggda och bygger på grova förenklingar, måste de rikta in sig på människors känslor, alltså den mest okritiska delen av vår natur. FP är överhuvudtaget inte intresserade av bakomliggande strukturer, av samhället skolan verkar i, för det är där man måste söka förklaring och lösning på de problem som en del skolor brottas med. Hårdare straff, ordningsbetyg, betyg i de lägre åldrarna och andra primitiva förslag från Björklund & Co löser inga problem, de är bara slag i luften.

* Kvinnor är flest i skolan/på utbildningarna, likväl tror jag att valet av en kvinna i lärarrollen är ytterligare ett sätt att utnyttja många människors uppfattning om att kvinnliga lärare är svaga, ni vet "det behövs manliga förebilder i plugget"-snacket.
** Detsamma gäller bilden av den svaga tjejen, en uppfattning som snarare stjälper än hjälper, en självuppfyllande profetia. Väl medveten om att tjejer ofta förfördelas/har förfördelats i skolan vill jag med mitt genuspåpekande främst belysa kampanjfilmens skapares dramaturgiska fingertoppskänsla. Syftet är att spela på så många tycka synd om känslor som möjligt, därför lyfter man fram grupper som traditionellt uppfattas som svaga i sammanhanget.