lördag 30 mars 2013

Allt var inte bättre förr

En bekant till familjen berättade en gång när jag var liten att hon tog med sig en blåbärspaj till sin dementa mamma (85 bast) som bodde på äldreboende. Till pajen hade hon vispat grädde. När hon under besöket kom tillbaka till moderns rum efter att ha varit på toaletten såg hon att personalen hade skrapat bort grädden. Den var inte nyttig för hennes värden, sa de.

Min mor brukar berätta hur hon smugglade med sig cigaretter och en mellanöl till morfar under hans sista år på äldreboendet. Äldreboendet hade nämligen fått för sig att han skulle sluta med sådana dumheter. Dylikt är ju farligt.

Jag hoppas att detta hör till historien. 

Jag ska även nämna ett äldreboende som jag besökte som anhörig när jag var tonåring och som gjorde gott intryck på mig. Min morfars syster bodde där sina sista år och hade det jättebra. Hon hade det jättebra för jämnan som gammal, ska tilläggas, hon såg med tacksamhet på det som var bra och tog med jämnmod det som var mindre bra, fast ärligt talat, jag hörde henne aldrig klaga. Hon brukade bjuda på lunch i boendets restaurang, hon åt inte så mycket själv längre men njöt av att se mig lassa in stekt fläsk, potatis och löksås. Restaurangen hade rättigheter att sälja alkohol och i ett avskild del spelade gubbarna biljard, det såg trevligt ut. 

På ett äldreboende i Malmö serveras alkoholhaltiga drycker till maten mer regelbundet, för den som vill, som ett sätt att stimulera aptiten och lusten att äta (sagt till vän av ordning), och för att det kan vara trevligt (sagt till övriga). Skönt att tiderna förändras till det bättre inom vissa områden. 

Allt var inte bättre förr, det kan till och med gamlingarna intyga.

Läs och skrivsvårigheter?

När en högskola larmar om att studenter läser sämre och sämre bör man ta det på allvar. Samtidigt redovisas inga statistiska uppgifter i artikeln, vilket måste till om man ska säkerställa en permanent förändring. I vilket fall som helst så kan detta vara en indikation på vart det barkar hän.

Vi läser nog generellt inte mindre idag, men vi läser förmodligen mer fragmentariskt. Alltså, vi läser nyhetstext, bloggar, twitter, vi skummar genom sidor på nätet i jakt efter information om ett specifikt ämne, kanske för att producera en skoluppgift. Denna trend skulle troligtvis medföra att vi inte kommer att ha samma uthållighet som tidigare när vi ska tugga i oss ett par tusen sidor kurslitteratur eller en tegelsten av valfri romanförfattare. Allt handlar om vana.

Jag blir lite orolig, om detta är ett troligt framtidsscenario. Djupa kunskaper kräver att vi läser på djupet. Djupa kunskaper behövs i en hållbar intellektuell utveckling, där tidigare akademiska slutsatser används, byggs på, revideras, förkastas, lyfts fram. Akademiska landvinningar är A och O i ett samhälle som fortsatt ska vara demokratiskt. Kunskap är förvisso inte ett vaccin mot människofientliga värderingar men förmågan att ta till sig nutidens enorma informationsflöde och processa det kräver förmåga att förstå på djupet, och vår gemensamma värdegrund (i en utvecklad demokrati) vilar på förståelse av densamma, och då är vi tillbaka i förmågan att läsa och avkoda text, i alla genrer.

Hastighet imponerar inte på mig. Att snabbt ta in fragment av information från tusen källor är inte samma sak som att förstå och internalisera kunskap, alltså att göra den till sin.

Som lärare ser jag dagligen hur viktigt det är att arbeta med omsorg. Hetsen mot bra betyg provocerar fram undermåliga alster. Ofta beror det på bristande källkritik och noll internalisering, många elever redogör för textflöden de har snappat upp, sällan eller aldrig ur de böcker jag tipsat om utan nästan uteslutande från internet, utan att veta vad de har skrivit, få elever kan svara på frågor om sin egen text, nästan ingen kan svara på en följdfråga.

Jag uppmuntrar dem att använda internet, de måste ju lära sig att urskilja källor från källor. Men resultatet blir ofta att de skapar fragment av fragment, och det leder sällan till nya insikter.

Nu utgår jag ifrån att digitala medier ligger bakom förmodad sämre läsförmåga. Jag har suttit på många föreläsningar med mina kollegor och lyssnat på internetprofeter som i rena hallelujatermer predikat sin frälsningslära. Ett begrepp de har upprepat är "digitalt kompetent". Och ja, digitalt kompetenta är många idag, men vad säger det om vederbörandes kunskaper om de ämnen hen har vidrört? Inget.

torsdag 28 mars 2013

Rydström bryter tystnaden

Ja, inte sin egen tystnad, Henrik Rydström är en sällsynt talför man. Vad jag menar är idrottsvärldens tystnad i samhällsfrågor. Av någon anledning tycks idrottsutövare, föreningar och många fans tro att det finns lagparagrafer som reglerar vad de får lov att yttra sig i för frågor. Inget kunde vara mer fel. Eftersom idrott används i politiska syften är idrottens representanter, vare sig de vill eller ej, politiska. 

När Pontus Wernbloom skojade om sverigedemokraterna efter Zlatans uppvisning mot England i höstas på den nya nationalarenan, var det mig veterligen första gången en fotbollsspelare uttalade sig om rådande politiska förhållanden på bra länge. I samband med slutspelet i fotboll 1978 var det däremot inget snack. Johan Cruyff vägrade åka till militärjuntans Argentina. Hans status i fotbollsvärlden då är att jämföra med Messis idag.

Beklämmande nog har idrottsrörelsens ryggrad kroknat avsevärt sedan dess. För annars skulle väl inte Ishockey-VM spelas i Vitryssland nästa år? Annars skulle väl inte Kina fått OS? Quatar VM-slutspelet i fotboll? Sotji vinter-OS?

Evenemangen ovan är politiska manifestationer, utövarna på plats dess lydiga lakejer.

tisdag 26 mars 2013

En nervös analys

I samband med interna maktstrider, maktskifte eller hungersnöd har den nordkoreanska regimen för vana att skramla med vapen och fara ut i hotfulla tirader mot omvärlden. Detta är vanligtvis ett spel med världssamfundet för att få hjälp utan att förlora sitt anseende inom makteliten och bland folket. Nu har emellertid den senaste diktatorn i denna absurda diktatur höjt tonläget ytterligare som svar på vad de anser vara hotfullhet gentemot dem. Pyongyang talar om utplåning av Sydkorea och angrepp mot USA:s flottbaser och fastland. Ska vi vara oroliga den här gången?

Det beror på vem som verkligen bestämmer över militären. Det har ofta spekulerats om generaler som står i opposition mot dynastin Kim. Är det en maktkamp vi ser manifesteras i dessa groteska utfall? Om så är fallet kan man hoppas att det är Nordkoreas dödsryckningar vi ser. För om Kim Jong Un inte kan stå emot sina motståndare kommer landet kollapsa och förhoppningsvis dra upp mörkläggningsgardinerna som höljer befolkningen i becksvart natt.

Önskedrömmar.

Nyckeln till ett världssamfund med ett reformerat Nordkorea ligger i en byrålåda någonstans i Bejing. Men vad gör Kina för att dra med sig Nordkorea i sin egen förvandling till någon slags "demokratur"? Inte mycket, så vitt vi kan se i våra medier. Så sammanfattningsvis, jag skulle vara orolig för den senaste tidens skarpa ord om det visar sig att Kina har tappat kontrollen över Nordkorea. Om det inte är så kan vi sova gott ett tag till.

Slutflyttat!

Det var länge sen vargen var på tapeten hos Statarkatten. Det tycks som om en samlad opinion med hjälp av EU tack och lov lyckats stoppa rovdjurshatarna och dess allierade i regeringen i grind, för den här gången, bör tilläggas.

Jag skulle vilja tipsa om ett riktigt bra reseprogram på SVT, Lenas resor. Senast var Lena i de transylvanska bergen. Ett område där ren luft faktiskt finns och där vildmark faktiskt är vildmark, inte "vildpark" som i Sverige. Rumänien har flest rovdjur i Europa, bland annat strövar ett tusental vargar omkring i bergen, främst Transylvanien, där också får betar på sluttningarna. De transylvanska fårägarna räknar med att några får stryker med varje år, men det är inget som triggar varghat. Vargen är en del av naturen och tillvaron, det accepterar man. Dessutom har man stora hundar som vaktar hjordarna, det är den bästa försäkringen mot rovdjursangrepp.

Varför kan inte den Sveriges djurägare resonera så?

Sen finns det så klart gränser för hur mycket man kan skydda rovdjur. Jag tänker på den så kallade Junselevargen som nu är på väg tillbaka till renbetesmarkerna efter att ha blivit omplacerad tre eller fyra gånger. Nu får det vara slutflyttat, det är djurplågeri att söva ner och flytta den fler gånger. Tyvärr lär skyddsjakt bli det oundvikliga slutet för denna envisa vargtik. Om nu inte renägarna, liksom sina kollegor i de transylvanska bergen, intar en ödmjukare hållning gentemot vildmarken och accepterar att det finns risker för renarna och därför skyddar dem efter bästa förmåga?

Förresten, statistik visar att rovdjursangrepp på tamboskap är vanligast i Dalarna och Skåne. Det har väl att göra med mängden tamdjur snarare än förekomsten av varg? (Åtminstone i vår sydligaste region). Dessutom, i några fall har inte undersökningar av bitmärken kunnat påvisa att det med hundra procents säkerhet varit varg som angripit djuren. Förvildade eller hetsade hundar har nämnts.

fredag 22 mars 2013

Någonstans i en Stockholmsförort

Jag skickade ett sms till en kompis.

"Varför blir man alltid så frustrerad av Sveriges insatser i fotboll?"

Han svarade.

"Vi skolades med centrallinjen Ravelli-Patrik/Jocke-Thern/Schwarz- Kennet/Martin. Dessutom Brolin i fri offensiv roll. Alla i hög Europaklass. Idag har vi: Nolla-Nolla/Nolla-Nolla/Nolla-Zuperstar/Nolla. Ekvationen är löjligt enkel. Det var bättre förr".

Ytterligare kommentarer överflödiga.









 

onsdag 20 mars 2013

Reflektion över en debatt

I likhet med tusentals andra har jag läst Jonas Hassem Khemiris öppna brev till Beatrice Ask, i likhet med många fann jag texten mycket drabbande. Brevet kommer att bli en svensk klassiker, som Pomperispossa en gång.

När jag jobbade på Rosengårdsskolan i Malmö fick jag lära känna Sveriges mest nagelfarna stadsdel genom dess unga. Mina erfarenheter därifrån kan fortfarande hjälpa mig att sätta på rätt glasögon när jag ser på samhällets strukturer, de fasta och de rörliga. Mina erfarenheter handlar inte bara om det i majoritetssamhället avvikande i en stadsdel som Rosengård, utan i allra högsta grad även det normerande. Rosengård är helt normalt, men också helt onormalt.

Som när två kollegor och jag satt hos rektorn med en nervös liten pojke som hade drämt en boll i ansiktet på en klasskamrat. Det var inte meningen men det var heller inte första gången pojkens yviga stil drabbat andra. Pappan var också där. Han hade kört från jobbet för att träffa oss. Han lyssnade tyst. Sen sa han:
"Jag ska straffa honom".
Mina kollegor ryckte till.
"Straffa?" Utbrast en av dem, "hur då?"
Jag förstod att pappans ord hade frammanat en uppsjö obehagliga bilder. Pappan tittade på dem och sa lugnt:
"Jag ska hålla honom i fötterna och slå honom, så här."
Han visade med sin knutna högerhand hur han skulle slå.
Det var knäpptyst i en halv sekund innan jag brast ut i ett jättegarv. Pappan sprack upp i leende.
"Ni kan vara lugna, det blir inget dataspelande på en vecka, inte värre än så."

Det handlar om förväntningar. Detta var under en tid när många förfasade sig över ett krig men få hade ändrat sin uppfattning om människor från Mellanöstern.

Jag minns en kollega från Bosnien som sökte lägenhet i stadsdel Centrum. Han blev aldrig erbjuden någon lägenhet, inte på två år och hundratals lägenheter. Han kände en massa jugoslaver som bodde i Centrum, varför fick inte han bo där? Han bodde på Ramels väg, kunde det vara det? Under sommarlovet skaffade han lägenhet i en utflyttningskommun i ett grannlän. Där var han välkommen. När han blivit skriven där började han söka igen. Efter någon vecka erbjöds han en lägenhet mitt i Centrum. En slump? Eller är adresser stigmatiserande? Ramels väg eller Von Rosens väg i folkbokföringen lyser ilsket rött.

Jag tänker på en bussfärd till stan med en fjärdeklass. När bussen närmade sig Nobeltorget utbrast en av tjejerna: I den här staden har jag varit förut! När jag sa att det var Malmö, staden vi bodde i, vet jag inte om hon förstod vad jag menade.

De vuxnas världsbild är vidare än så, men bara så långt samhället är villigt att låta dem drömma.

På Arbetsförmedlingen upplever många en något styvmoderlig behandling. Välmenande personer som pratar med vuxna som till barn, samma sak på språkkursen; Först ska ni tänka som vi, sen kan ni få jobb. Men givetvis vill man jobba först. Det finns de som menar att det finns för få jobb som är okvalificerade, att det är därför många utomeuropeiska invandrare hamnar i utanförskap, och att språkbarriären är ett hinder. Men om den utomeuropeiska invandraren är kvalificerad, varför ska hen då erbjudas ett okvalificerat jobb? Och varför skulle inte kunskaper i engelska eller kanske franska kvalificera vederbörande för arbete?

85 % av Herrgårdens somalier saknade sysselsättning när jag jobbade där, bland de andra grupperna var siffran något lägre, undantaget romerna, som alla var födda i Sverige men betraktades som mest utländska. Det är ett kapitel för sig.

Alla ville jobba, få fick jobb. Lösningen kunde vara att packa varor några timmar med någon bekant som kände någon som hade affär i Södra Innerstaden, kanske köra taxi. Det var svarta pengar, men vad skulle man göra? Sen lanserade Reepalu sin kampanj mot Malmös svarta ekonomi. Gissa vem som drabbades. Hur många arbetsgivare tror ni står i kö för att anställa irakier, somalier eller romer som inte längre kan packa varor eller köra taxi? Kommunerna gör det lite pliktskyldigt ibland, men alla kan inte bli modersmålslärare. Den privata sektorn gör det undantagsvis.

Sverige är ett stängt land, det sitter i strukturen. Till och med Danmark har en öppnare arbetsmarknad för invandrare och flyktingar. Att svenska hyresvärdar systematiskt utestänger människor från vissa områden understryker svårigheten att styra över sina egna villkor.

På min högstadieskola i Lund samsades sjuttio språk. Vi var stolta över det. Rasister hade rakade huvuden och dök upp en gång om året för att hylla Karl XII, sen såg man dem inte. Jag antar att vi levde i en bubbla. Tänk om rasister alltid hade rakade huvuden. Så mycket lättare det skulle vara.

onsdag 13 mars 2013

Nu är Guds hand verkligen från Argentina

I kväll fick världens katoliker en ny påve och inte oväntat är han från Sydamerika. Jose Mario Bergoglio från Argentina kommer att kalla sig Franciskus och jag tror att han bara på de få minuter han talade från balkongen ovanför Peterskyrkans port kommunicerade mer med den samlade skaran nedanför och tv-publiken än vad den förre påven gjorde under hela sin ämbetstid. Den gode Franciskus verkar ha karisma, och det behöver katolska kyrkan.

Så tjugosju år efter Maradonas beryktade mål med handen mot England i kvartsfinalen i Mexico-VM, har en landsman nu verkligen blivit Kristi ställföreträdare på jorden.

Eller som man kan säga, la mano de Dios.

måndag 11 mars 2013

Our winter of dis...and that

Och så var vi nere i -10 natten till idag, börjar det inte bli lite tjatigt nu? Förra veckan värmde solen, såpass att en av mina minst studiemotiverade elever utbrast: Det är så sjukt gött när solen skiner, man vill liksom bara jobba! Slut citat. Det är så man blir rörd.

Det har passerat en hel radda med intressanta händelser sen sist, det gör ju det, så jag vet inte vilken tråd jag ska dra i. Johan Olssons guld på femmilen var stort, oerhört stort för en gammal skidfantast som jag, så stort att Malmö FF:s inträde i Svenska cupen kändes lite ämt (lokalt: färglöst, ointressant). Svinkall premiär mot Öster (1-1) följt av en vinst mot IK Frej med 2-0 betyder att tävlingssäsongen är igång tidigare än på länge. Jag måste säga att jag gillar upplägget, Malmö har 14 guld i Svenska cupen, den statistiken var det enda som fångade mitt intresse tidigare. Nu känns det som om det har poppat upp lite prestige i turneringen igen, och det är bra. Fråga AIK.

Förra måndagen satt två kungsörnar på en åker tio meter från vägen utanför nästa by härifrån. Det var mäktigt. Kungsörnar är numera en årligt återkommande fröjd här i bygden. Några vildsvin har inte setts till på ett tag, men det prasslar misstänkt utanför huset på nätterna. Däremot har räven synts till, dessvärre skabbig.

Sportlovet firades i Åtvidaberg där dovhjort är ett vanligt inslag i gatubilden.