måndag 30 november 2009

Gränsen går vid VM-guld

Zlatan är inte de stora matchernas man. Det var han igår, check. Såja, nu kan Ralf och hans anhang slappna av, jag menar, det måste ju ta på krafterna att hela tiden leta fel på världens just nu främste fotbollsspelare. Priset tog en skribent som för en tid sedan viftade bort Zlatans succé i Spanien med hänvisning till att de spanska lagen har för dåliga försvar och att Zlatans mål-i-varje-match egentligen inte sa så mycket. Samma skribent pekade på Barcas resultatlösa måljakt på San Siro mot Inter som ett bevis på detta. Vänta nu, var det inte i Italien Zlatan vann skytteligan förra säsongen? Vissa slår verkligen knut på sig själva i sin iver att nedvärdera Ibra. Och så var det det där med landslaget, ett känsligt kapitel för storsvenska ex-stjärnor, Zlatan är ju inte bra i blågult, eller? Låt se, vackra mål i två EM-slutspel varav ett avgörande för fortsatt medverkan i turneringen, bättre målsnitt än Henrik Larsson, kvalhjälte inför VM-06. Han har förstås kvar att vinna VM för moder Svea, det höll jag på att glömma. Vinna VM med Sverige, ja, det var ju som sagt det där med landslaget.

söndag 29 november 2009

Den arroganta människan

Människan är skapelsens krona. Hennes makt är obestridlig, hennes arrogans gränslös. Företrädare för köttbranschen lutar sig lugnt tillbaka och menar att hysterin kring missförhållanden hos grisuppfödare har glömts bort till jul när skinkan ska inhandlas. Vissa uppfödare känner sig orättvist behandlade. En av de ytterst ansvariga kallar Djurrättsalliansen terrorister. Men den enes terrorist är den andres hjälte, Djurrättsalliansens fotografer är hjältar. Ibland krävs det att man tänjer på lagarna för att rikta lampan mot det ruttna som döljer sig i dunklet. Utan modiga män och kvinnor som genom historien har brutit tabun och gått över det tillåtnas gräns för att avslöja orättvisor skulle världen ha stelnat i ett liknöjt status quo den första dagen för länge sedan när den första impulsen att styra andra väcktes. Tydligen har vi råd i vår del av världen att nedvärdera djuren, behandla dem som själlösa varelser, ting att tjäna pengar på. Visa bilderna på de svenska grisarna för bonden i det av torka drabbade Tanzania när han hjälper sin ko på fötter för att leda den till en vattenkälla! Vi har levt i en bubbla där kilopriset på fläsk har varit i stort sett oförändrat i tio år, vilket naturligtvis inte är realistiskt. Grisen betraktas som oren i två världsreligioner, vilket bygger på urgamla teser som sedan tusentals år inte längre är aktuella. Andra religioner betraktar den inte som oren men behandlar den som om den vore det. Grisen får oförskyllt ge namn åt en pandemi. Grisen finns i våra svordomar, den får ge ansikte åt allegoriska diktatorer. Det är uppenbart att vi låter grisen ikläda sig människans roll, kanske för att vi inte orkar uthärda vår egen ondska. Jag omvandlar mitt inledande påstående till en fråga: Är människan skapelsens krona?

torsdag 19 november 2009

Safari utan att avlossa ett skott

Det är långt mellan U-21 och serie A. Den italienska fotbollen har alltid hånats, även i stunder av triumf, men igår var det nog ingen som skrattade åt de hårvaxade och filmande divorna med rakade ben, som det brukar låta. VM-hjälten Grosso satt på bänken hela matchen och såg Chiellini, Rossi och Marchionni och de andra hitta löpvägar och passningsmöjligheter i ett rasande tempo. De nya svenska grabbarna såg precis lika fastvuxna ut som Lagerbäcks gubbar gjorde emellanåt. Igår var dock gubbarna bäst och bäst av alla var Anders Svensson, han var den ende som kunde matcha italienarna i tanke. Trots överkörningen fanns det ljuspunkter. Jag tyckte det unga gardet skötte sig bra, bröderna Elm har utstrålningen Hamrén tjatar om och Lustig var riktigt bra, den asketiska uppenbarelsen till trots. Mitt stora men gäller bara en sak: Behrang Safaris håglösa uppsyn vid bytet. I hans ögon lyste uppgivenheten. Jag klandrar honom inte, från succé på vänsterbacken till ingenmanslandet på vänstermittfältet bara för att Hamrén tvunget ska ha in sin skyddsling Dorsin på vänsterbacksplats. Tommy Svensson hade sin Henke, Lagerbäck sin Källström, spelarna som får lida för att tränaren vill se andra i deras position, till varje pris. Hamréns idéer kunde bara skönjas i gårdagens felpassningsdimma, men det är ok, nästa match blir säkert klarare, men om han slarvar bort Safari även fortsättningsvis så gör han ett grovt misstag. Safari är inte bara talangfull och ung, han har också hunnit samla på sig en del landskampsrutin, så klart att karln ska spela vänsterback!

tisdag 17 november 2009

Verkligen mitt i naturen

Mitt i naturen viker sig inte för trender. Vinjetten har kanske blivit lite glättigare sen Chariots of fire av Vangelis ackompanjerade ugglan, vargen och fjärilen för ett tiotal år sedan men i övrigt håller det stilen. Martin Emtenäs och hans koppel av disparata medhjälpare klafsar omkring i torvmossar, skogar, fjäll och på hedmarker och tittar på djur och växter och visar tittarna hur nära naturen vi är och hur enkelt det kan vara att betrakta naturens små och stora under. Ibland dyker inte björnen upp efter en vidrig natt i en fuktig och kall skokartongsliknande hydda nånstans i Härjedalen, ibland flyger storspoven förbi på hundra meters avstånd, som en liten pil i fjärran. Inget är tillrättalagt men lika ofta som de kammar noll rakar de hem storpotten. Även tittarfilmerna kan få en att häpna: Lodjuret som släpar på rådjuret, igelkotten som jagar hunden. Statarkatten drömmer också om en fullträff men hittills har det bara blivit Storken som bara står stilla.

söndag 15 november 2009

Undergången är nära!

Staden Rom har dött och uppstått så många gånger att det därför inte finns en bättre plats att invänta undergången i, klargör Gore Vidal i Fellini-Roma. Konsten dras till det stora slutet för att den måste. Oavsett verkets kvalitet finns det en framsynhet i dess strävan att berätta om vår undergång som inte samhällets institutioner alltid förmår berätta om i tid. Samtiden har alltid varit navelskådande, därav mängden förödande landvinningar genom historien som alla på sitt sätt bidrar till planetens förstörelse; förmågan att förutse konsekvenserna har ofta varit skral. Civilisationskritik är viktig om den så signeras H.G Wells, Fritz Lang eller Roland Emmerich, aktuell med 2012. När tornen rasade efter 9/11 beskrev många scenerna som vore de hämtade ur en film, och på något sätt är det korrekt eftersom attacken mot världens finansiella hjärta bland annat var avsedd som en attack mot just civilisationen enligt en viss definition. Mötet mellan betraktarens semifiktiva världsbild och den verkliga händelsens fiktiva karaktär är lika tankeväckande som kuslig. Den delen av mänskligheten som leder utvecklingen ser inte nödvändigtvis konsekvenserna av den. Sci fi-filmens arga robotar eller miljödystopiernas vredgade hav må kittla en smula, men vi får inte slappna av helt när vi lämnar biosalongen. Att det kanske är en dålig film är en annan femma.

torsdag 12 november 2009

Trelleborg ödelagt av tsunami, flyktingström till Vellinge

Efter många vellingebors häpnadsväckande uttalanden om transithemmet för ensamma flyktingbarn i Hököpinge står man där och gapar och undrar vad man ska säga. Sarkasmometern går i taket redan innan jag har öppnat munnen, en lampa med orden satir ej längre möjlig blinkar ilsket röd och en mistlursliknande larmsignal varnar för att argumentationssystemet är på väg att kollapsa. Jag skulle kunna undervisa och tala om solidaritet och omvärldskunskap, pekat på alla de faktorer, västvärldens inblandning inräknad, som utlöser migration, eller gjort jämförelser med 1800-talets religiösa förföljelser i Sverige och den icke ansenliga inverkan den hade på den svenska migrationen till Amerika, för att få ett historiskt ödmjukande perspektiv på saken. Jag skulle kunna måla upp ett tänk-om-scenario i vilket Trelleborg ödeläggs av en tsunami och tvingar trelleborgarna att fly till grannkommunerna, skulle Vellinge då öppna sina dörrar? Eller om situationen var omvänd, skulle Vellingeborna vara välkomna i andra kommuner, och skulle de förvänta sig det? Det formligen bubblar i huvudet av tirader, som alla tjänar det utmärkta syftet att mota bort de invektiv som lyser i eldskrift framför mina ögon. Ett mantra går på repeat i hjärnan: får inte sänka mig till deras nivå, får inte sänka mig till deras nivå, får inte sänka mig till deras nivå.

måndag 9 november 2009

Terror-Tommy var också en supporter

I kärlek och krig är allt tillåtet, heter det. Hur är det i fotboll? Vad dolde sig bakom knytnävsslagen som träffade fyra Assyriskaspelare igår när djurgårdsfansen stormade planen för att fira sina spelare som precis kvalat sig kvar i Allsvenskan? Det går inflation i ordet passion i supporterkretsar och det finns en överslätande attityd gentemot våld inom fotbollen, framförallt i kärnan av supportrar, men även i klubbarna. De som ger oss fotbollen vågar inte i tillräckligt hög grad ta avstånd från våldet, risken finns ju att det knackar på dörren en kväll och ett gäng supportrar står där och undrar om det inte är dags för Herr Ordförande att hålla käften. Det är en skam att det inte har hänt mer sen Terror-Tommys dagar. De flesta fördömer lyckligtvis gårdagens händelse, men många, på forum och i debattartiklar, vrider sig som maskar och orerar om passion och lidelse och hur hemskt det är att media drar alla över en kam. Men det går inte längre att sätta citattecken runt "supportrar" när man talar om huliganer, de är supportrar, liksom vi andra, därför är det allas vårt ansvar att ta avstånd från dem, fördöma dem och om ni så vill, skapa moralpanik.

söndag 8 november 2009

Att höstgräva

Det finns mycket man kan göra en mild och mulen söndag, inte mycket man bör göra, söndagen är ju trots allt en dag för vila. Men att dra på sig sin oömmaste päls och sätta tassarna i myllan är att både vila och arbeta. Det är dags att höstgräva. Jorden väntar på spaden som en saftig kladdkaka, det är bara att skära ut bitarna och vända på dem. I varenda koka ringlar sig en en fet daggmask och vi återbördar dem till deras element så de kan fortsätta sitt tuggande och smältande av mylla. Trädgård är på modet och jag förstår precis varför. Att se odlingarnas utveckling under säsongen, från spänd väntan till full blom och riklig skörd, och mellan varven kampen mot ogräs och sniglar och kanske en liten känsla av att något planterades fel, tar ens fulla fokus när man kliver omkring i leran. Så vi rensar och flyttar, bygger ut och hägnar in. Tankarna är där och ingen annanstans, vardagens orosmoln skingras och förväntan byggs upp igen. Snart kommer kylan, och kanske även tjälen här i söder om vintern blir bister. Likväl händer det saker därnere i mörkret, vidunderliga saker.

torsdag 5 november 2009

Here we go again!

Statarkatten ber om ursäkt för titeln som på inget sätt kan spegla tyngden i det jag tänker ta upp. Men det är befogat att sucka när en krönikör än en gång gör misstaget att likställa nazismen och stalinismen, i det här fallet för att han retar sig på att Sven Wollter, medlem i Kommunistiska partiet, hyllas i teveprogrammet Här är ditt liv. Krönikören menar att man aldrig skulle hylla en nazist i en tevesoffa på det sättet. Touché? Nej, jämförelsen är inte motiverad, det är pajkastning, och jag ger mig gärna in i den leken en stund: Alltså motsätter jag mig att amerikakramaren Andreas Carlsson, Idoljurymedlem, får så mycket tid i teve såsom varande en representant för ett samhällssystem i vars namn miljoner människor offrats i Vietnam, Chile, Irak och Afghanistan, för att nämna några exempel. Förutom att det är löjligt att kalla Wollter för stalinist, han är ju kommunist, så är min poäng med den här röriga utläggningen följande: Det skulle vara en katastrof om mänskligheten om hundra år likställer nazismen och stalinismen. Det är inte så enkelt som att räkna döda. Stalinismen var resultatet av en människas galenskap och järngrepp om sin befolkning. Nazismen var och är en öppet rasistisk ideologi vars mål var känt och sanktionerat av den större delen av befolkningen. Kommuniststatens kontroll över befolkningen möjliggjorde Stalins privata terror, folkets stöd möjliggjorde nazismen. Den kommunistiska ideologin var Stalins mask, nazismen var Hitler. Att likställa de två skulle kanske sparka upp Stalin till den nivå av ondska han förtjänar, men samtidigt skulle det devalvera nazismen som varnande exempel. Det är inte så enkelt som på Madame Tussauds; vad ska folk tro om hundra år när Stalin, Hitler och Jack the Ripper alla visas upp i samma källarvåning? Det finns faktiskt grader i helvetet.

måndag 2 november 2009

Tyst aktion tom på tanke

Det börjar så bra, en uppmaning att i demokratisk anda, på ett värdigt sätt, protestera mot ett beslut, som för initiativtagarna ter sig orättvist. Kanslisvenskan ger avsändaren trovärdighet, men budskapet är ytterst vagt. Publiken på Norra stå bestraffas kollektivt, menar avsändaren, men att straffet, det att sätta upp nät framför ståplats eftersom föremål kastats in därifrån, ska kunna klassificeras som kollektiv bestraffning är att tolka välvilligt. Man kan lika väl kalla det för en preventiv åtgärd. När jag såg uppropet blev jag skeptisk pga av de förutfattade meningar jag har gentemot gruppen som kallas Supras: Jag uppfattar medlemmarna som oförmögna att se sig själva i ett större perspektiv, ovilliga att ta ansvar, benägna att uppvigla till hat samt oerhört lättkränkta, vem tror de att de är? brukar jag fråga mig. Deras överlag ringa ålder förstärker dessa mina fördomar, att känna sig orättvist utpekad är inte reserverat för tonåren men utmärkande för den. Så hur blev det då? De lyckades visserligen visa att frånvaron av deras sång gjorde inramningen ganska beige, de är ju mycket bra på att höja stämningen. Dessvärre lyckades de också visa att protesten inte var frivillig. Upprepade hyssjanden och enstaka håll käften till sjungande ståplatsgrannar får aktionen att framstå som lika grumlig som argumentet den vilade på. De ansvariga för evenemangen på Stadion sätter upp nät för att skydda aktörerna på plan, konstigare än så är det inte. Jag förordar istället en aktion som en markering mot dem som kastar in föremålen.