Undergången är nära!

Staden Rom har dött och uppstått så många gånger att det därför inte finns en bättre plats att invänta undergången i, klargör Gore Vidal i Fellini-Roma. Konsten dras till det stora slutet för att den måste. Oavsett verkets kvalitet finns det en framsynhet i dess strävan att berätta om vår undergång som inte samhällets institutioner alltid förmår berätta om i tid. Samtiden har alltid varit navelskådande, därav mängden förödande landvinningar genom historien som alla på sitt sätt bidrar till planetens förstörelse; förmågan att förutse konsekvenserna har ofta varit skral. Civilisationskritik är viktig om den så signeras H.G Wells, Fritz Lang eller Roland Emmerich, aktuell med 2012. När tornen rasade efter 9/11 beskrev många scenerna som vore de hämtade ur en film, och på något sätt är det korrekt eftersom attacken mot världens finansiella hjärta bland annat var avsedd som en attack mot just civilisationen enligt en viss definition. Mötet mellan betraktarens semifiktiva världsbild och den verkliga händelsens fiktiva karaktär är lika tankeväckande som kuslig. Den delen av mänskligheten som leder utvecklingen ser inte nödvändigtvis konsekvenserna av den. Sci fi-filmens arga robotar eller miljödystopiernas vredgade hav må kittla en smula, men vi får inte slappna av helt när vi lämnar biosalongen. Att det kanske är en dålig film är en annan femma.