Den arroganta människan

Människan är skapelsens krona. Hennes makt är obestridlig, hennes arrogans gränslös. Företrädare för köttbranschen lutar sig lugnt tillbaka och menar att hysterin kring missförhållanden hos grisuppfödare har glömts bort till jul när skinkan ska inhandlas. Vissa uppfödare känner sig orättvist behandlade. En av de ytterst ansvariga kallar Djurrättsalliansen terrorister. Men den enes terrorist är den andres hjälte, Djurrättsalliansens fotografer är hjältar. Ibland krävs det att man tänjer på lagarna för att rikta lampan mot det ruttna som döljer sig i dunklet. Utan modiga män och kvinnor som genom historien har brutit tabun och gått över det tillåtnas gräns för att avslöja orättvisor skulle världen ha stelnat i ett liknöjt status quo den första dagen för länge sedan när den första impulsen att styra andra väcktes. Tydligen har vi råd i vår del av världen att nedvärdera djuren, behandla dem som själlösa varelser, ting att tjäna pengar på. Visa bilderna på de svenska grisarna för bonden i det av torka drabbade Tanzania när han hjälper sin ko på fötter för att leda den till en vattenkälla! Vi har levt i en bubbla där kilopriset på fläsk har varit i stort sett oförändrat i tio år, vilket naturligtvis inte är realistiskt. Grisen betraktas som oren i två världsreligioner, vilket bygger på urgamla teser som sedan tusentals år inte längre är aktuella. Andra religioner betraktar den inte som oren men behandlar den som om den vore det. Grisen får oförskyllt ge namn åt en pandemi. Grisen finns i våra svordomar, den får ge ansikte åt allegoriska diktatorer. Det är uppenbart att vi låter grisen ikläda sig människans roll, kanske för att vi inte orkar uthärda vår egen ondska. Jag omvandlar mitt inledande påstående till en fråga: Är människan skapelsens krona?