torsdag 31 december 2009

Så blir 2010, del 2

Att förutse stora händelser i världen är inte så svårt som man tror, eftersom världen styrs av ganska förutsägbara och visionslösa ledare. Lyckligtvis händer saker som ledarna inte planerar, som i Iran, där presidenten möter sitt Waterloo. Dessvärre kommer våldet kulminera innan detta sker, det är ju så att regimer i dödsryckningar är som farligast precis innan de störtas i avgrunden, eller kommer till sans. Låt oss hoppas på det senare. Regimens förtryck av oppositionella i Kina kommer också att öka, inte pga dödsryckningar men av ängslan. Kinas okontrollerade ekonomiska utveckling, från 0-100 på ett drygt decennium, har redan kommit ifatt folkrepubliken, som nu måste hantera en medelklass som vet vad de är värda och som inte finner sig i ekonomisk stagnation och arbetslöshet, mao, om uttrycket tillåts...en koloss på lerfötter, med ideologi längst ner och dess motsats upptill. Kolonialmakten Kina tvingas nog också tvätta några smutsiga byk, om nån vågar ta upp ämnet, vissa stater behandlas ju speciellt, som Asiens andra jätte, Indien, denna världssamfundets delfin, som hyllas i tid och otid trots enorma sociala problem och klasskillnader som får Ken Loach filmkaraktärer att framstå som gnälliga brats. I Europa hör vi tyvärr stöveltramp igen, den här gången i öst. I Ungern har de gamla pilkorsarna gjort comeback, vilket sprider sig som ringar på vattnet. EU tvingas visa vad organisationen går för i sina motdrag. I Afrika blir Nigeria en starkare röst i världen, tack vare mängden know how som strömmar tillbaka ur exilen. I väster kommer vi se USA försöka reparera förbindelserna med ett allt sturskare Sydamerika. Världen är så stor så stor, så det är nog bäst att hålla här så länge. Framtiden är ständigt i rörelse, allt och inget kan slå in. Gott nytt år! Nästa gång blir det sport.

tisdag 29 december 2009

Så blir 2010, del 1

En klassisk rubrik, en klassisk prognos: så blir nästa år. Dagens tema är politik. För svenskt vidkommande blir 2010 året då det så smått börjar gå upp för den ideologiska högern att marknadskrafternas mekanismer inte utgör samhällets fysionomi och därmed styrt av rena naturlagar, ett argument mången socialist fått drämt i skallen genom åren. Statsministern tycktes åtminstone ha fått en tankeställare i samband med Floppenhagen när han missmodigt konstaterade att för vissa, läs Kina, går tillväxt före allt annat. Ett uppvaknande? I valet vinner S, MP och V men SD klarar inte spärren då kloka politiker har flyttat debattens fokus från flyktingfrågor till vård, skola och omsorg där SDs kunskaper är ringa. Många potentiella SD-väljare tar steget till(baka?) till S som i borgarnas nedrustningsiver ånyo ses som det hederliga och trygga alternativet. Moderata väljare delar friskostigt med sig av sina röster för att rädda kvar KD. Reinfeldt avgår som partiledare och tar sikte på Bryssel. Borg tar över och klipper sig. I den blivande Sahlinregeringen finns blott ett aber: att Mona är den som har mest att bevisa som ledare. I hemlighet vill nämligen en majoritet av dem som röstat på oppositionen att Maria Wetterstrand ska axla rollen som statsminister. Emellertid vill inte Wetterstrand detta själv då det skulle undergräva MPs givna ställning som det ständigt progressiva alternativet. Detta var måhända inga dramatiska förutsägelser, men det allra mest oväntade syns aldrig i kristallkulan.

fredag 18 december 2009

Handbok i bildspråk: kap 2: historiska liknelser

Som den felina varelse jag är spinner jag vidare på gårdagens tema bildliga uttryck (bör inte, men kan förväxlas med billiga uttryck, som i Jans fall). Jan Björklund är bara den senaste i en lång, lång rad av metaforister, analogister och allegorister, vissa mer illustra än andra, som har försökt förklara tingen för mänskligheten med bildspråkets hjälp. Björklund använder sig alltså av ett urgammalt pedagogiskt grepp nu när han försöker modernisera skolan, om det är det han försöker göra En av föregångarna och den man ofta tillskriver stilgreppet är den berömde mannen från Galileen. Dock gör man en väl enkel stilanalys när man kallar Den förlorade sonen, Den barmhärtige samariten med flera för liknelser då de i striktare mening är allegorier, alltså berättelser som förefaller handla om en sak men egentligen handlar om en annan, precis som Pelle Svanslös handlar om Uppsalas akademiska värld och Djurfarmen om hitlertyskland. För övrigt torde väl den tydligaste kopplingen mellan Uppsala och hitlertyskland vara rasbiologi, men det är en annan historia. Tillbaka till bildspråket. Om man ska vara petnoga måste en liknelse innehålla jämförelseledet "som" för att kallas liknelse. Björklunds bild borde därmed förtydligas, obehöriga läkare är som obehöriga läkare, för att vara en liknelse. Vi bestämmer oss helt enkelt för ett undersförstått "som" för att avgöra stilgreppets art. På samma sätt beskriver vi sjöboandans favoritbildekal: indianerna stoppade inte invandringen-nu sitter de i reservat, där denna allegoriska bild har ett vidare "som" i meningen "svensk invandringspolitik kan liknas vid erövringen av Nya världen". I jämförelse med denna svårt haltande bild ter sig Björklunds lärar/läkar-jämförelse inte så farlig, men vi får ge honom tid, valrörelsen har bara börjat och han har åtminstone ett år till på sig att övertrumfa sig själv.

torsdag 17 december 2009

Handbok i bildspråk: kap 1: liknelser för dummies

Veckans ostädade kattlåda går till Jan Björklund, denna analogiernas okrönte konung, för att han (och nu följer juryns motivering) inte mindre än två gånger på ett år levererat en liknelse som inte bara haltar utan även med all önskvärd tydlighet röjer avsändarens underskattning av adressatens intellekt. Ni kan inte ha missat den: "ingen av oss vill bli opererade av en obehörig läkare. Våra elever ska inte undervisas av obehöriga lärare." Mina damer och herrar, vår utbildningsminister! Det kanske inte är så konstigt att han dammar av en gammal favoritanalogi nu när valupptakten har börjat, och den obehörige läraren har sedan länge varit hans villebråd. I Björklunds värld är den obehörige fullkomligt livsfarlig för barn. Men i debatten om läraryrket verkar begreppen fallenhet och talang inte finnas. Alla lärare har inte fallenhet för sitt yrke, behöriga eller ej. Utbildning är naturligtvis ett berättigat krav, men inte så till den milda grad att en duktig lärare måste kliva åt sidan för att det saknas en kurs eller två i Ladok. Den som i sin yrkesutövning visat sin duglighet måste ges möjligheten att med sina meriter som grund ges en rättvis bedömning och möjlighet att komplettera sina meriter utan att förlora jobbet. Förresten, Björklund passade på att dra in 68-generationen i sin kritik av skollagen. Karln personifierar verkligen den helomvändning som stackars folkpartiet har gjort sedan Bengt Westerbergs dagar. Men så är han också major, höger om marsch! Är det månne verklighetens folk han vänder sig till?

måndag 14 december 2009

Stoppa galningarna!

Det minst sagt brinnande intresset för att skjuta varg efter regeringens märkliga beslut att tillåta licensjakt bekräftar alla mina fördomar mot landets varghatare, för det är vad de är, hatare, inte jägare. De kan haspla ur sig hur många argument de vill om rivna renar, får och hundar men hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte få dem till något annat än grabbiga grabbar som vill skjuta varg för att de tycker att det är kul. Man blir så trött, så oerhört trött. Man kan inte bara avlägsna en del av ett ekosystem, hur svårt kan det vara att begripa? Alla vilda djur har sin givna plats i naturen. När läget var som mest kritisk för våra rovdjur svämmades skogarna över av sjuka och svaga älgar och rådjur och annat vilt eftersom den ekologiska balansen rubbades när naturens egna viltreglerare försvann. Naturens mångfald, ja, mångfald i stort är mänsklighetens framtid och räddning. Fast att argumentera med varghatarfolket är att tala för döva öron, de vet inte bättre och gör de det är de förblindade av vrede riktad mot inte bara vargen utan även mot vad de menar är klåfingrigt överförmynderi och fjolligt trädkrameri med avsändare okunnigt storstadsfolk. De ytterst ansvariga borde däremot veta bättre. Jag håller vår regering ansvarig för en framtida ekologisk tragedi!

söndag 13 december 2009

Det finns alltid legitima mål

Vi hittar på en rubrik ur ekonomidelen i en dagstidning: Expanderande företag X raket på börsen. Glada miner. Bifall. Men sedan kommer journalisten plötsligt ihåg varför han blev journalist och skriver om artikeln. Vi sammanfattar artikelns innehåll. Företaget X etablerar sig i ett så kallat låglöneland. X kunniga personal, (näringslivet betalar bättre än universiteten mot att man som akademiker förhåller sig okritisk mot företaget), upplyser ledningen om en mångårig konflikt mellan två olika folkgrupper. X spelar därför ut den ena gruppen mot den andra i utbyte mot fri tillgång till en viss råvara mot att den ena gruppen avlägsnar den andra från området där råvaran utvinns. Höga poster inom lokal förvaltning och pengar utlovas den gynnade gruppen. Resultatet av företagets metoder får en positiv effekt på fondsparandet på hemmaplan, samt säkerställer fortsatta låga priser på mobiltelefoner, vars kretskort är beroende av den billiga råvaran som utvinns i låglönelandet. I den nya artikeln är det dock fokus på hur företagets agerande skapar sociala orättvisor och utarmning av naturen med en humanitär och ekologisk katastrof som direkt följd, något som drabbar även den av företaget gynnade gruppen. X säljer då sin anläggning och flyttar till ett nytt land. Den här typen av brottslighet sanktioneras dagligen av makthavare, politiska och ekonomiska, och i slutändan även av konsumenterna. Gräsrotsrörelsens närvaro på klimatmötet i Köpenhamn, både i konferenscentret och utanför, är livsviktig. Frustrationen inför en värld som snärjer oss i mönster vi önskar inte fanns, manifesteras i gräsrötternas olika uttryck, må det vara stenar som kastas, logotyper som vandaliseras (det finns legitima mål, som det fiktiva (?) fallet ovan visar), slagord som ropas eller inlägg som framförs. Gräsrötterna verkar eniga , de kräver större ambition, fler uppoffringar. Ambition och uppoffring förefaller dessvärre svårare för staterna och kapitalet, de sitter ju som bekant i samma båt. Den drivs förresten med olja.

torsdag 10 december 2009

En vit jul

Ibland slås man av hur värdefullt det är att året går sin gilla gång. Upprepandet är förmodligen vår största källa till trygghet och julen är upprepningarnas största högtid. Tidningarna följer väderutvecklingen med rubrik, ingress och brödtext som vore de hämtade från förra julen, och förra, och förra. En vit jul må vara en ouppnåelig dröm för tusentals barn som växer upp med fylleorgier på julafton snarare än gemyt kring det dukade bordet, men en vit jul är numera även sällsynt för de vuxna och barn som vill göra snöänglar och snölyktor innan julklappsutdelningen. Här i söder sitter fyrtioåriga pappor och berättar skrönor för sina barn om de bistra vintrarna i slutet av sjuttiotalet: Höga som hus var vallarna och man fick åka kana från andra våningen när man skulle ut. Därefter tar farfar över och berättar om krigsvintrarna, innan nån besserwisser sätter punkt för samtalet genom att påpeka att 1600-talet kallas lilla istiden. Varför är det så viktigt att det snöar på julen? I det lilla är det mysigt, förstås, och den höga kalla luften som följer på ett ymnigt snöfall får alltid nån ur generationen som lärde sig poesi utantill i skolan att med Georg Rydebergsk prosodi deklamera Tomten av Viktor Rydberg, samtliga verser. Men återigen, för att binda ihop tomtesäcken, handlar det om upprepningarnas trygghet. I det stora oroar vi oss för vårt klimat, vi känner förändringen i våra kroppar. Lika stadigt som förr kyrkoåret och böndernas praktikor stod, behöver vi känna och se årets rytm, trots att kommersialismen sedan länge har gjort oss till pavlovska hundar under reklamens evangelium. För om inte snön faller, vad för ett sagolandskap ska då barnet skymta bortom berget av klappar vid dess fötter?

måndag 7 december 2009

Rätt sida?

Det finns bara en storstad i Sverige och det är Stockholm. Därför beredde det mig stort nöje att läsa om olika kända människors skäl till varför de bor på Södermalm, denna mytomspunna stadsdel, Sveriges största, med SöFo, söder om Folkungagatan som crème de la crème. Men Statarkatten skulle vilja tala om den i mitt ödmjuka tycke mest intressanta stadsdelen i konungariket. Vi kan kalla den RäNo, Rätt sida om Nobelvägen (till skillnad från FeNo, Fel sida om Nobelvägen). Vi befinner oss i provinshuvudstaden Malmö, en märklig stad, segregerad som ingen annan, integrerad som ingen annan. Allt är vägg i vägg. I en lägenhet i RäNo vaknar det unga paret upp och utbrister sitt: vilken härlig dag na na na na, precis som i reklamen, och i lägenheten mittemot kontrar den från Strumpan uppsagde 1980 med ett rossligt: sicken rälig dag na na na na, och tittar ut över den en gång skinande fiskbensparketten. På Möllan, RäNo i vidare bemärkelse, överbrygger det unga avantgardet och jämnåriga invandrare kulturbarriärerna med orden: en stor hof, tack - varsågod, det blir fyrtiotvå kronor. Och så butikerna, de brokiga, Söderklänningar finns inte längre men så länge de handskrivna skyltarna på Ystadgatan tronar bredvid löpsedlarna kan jag även fortsatt nära mina romantiska föreställningar. Jag är raljant, men tro mig, jag är det med kärlek.

lördag 5 december 2009

Capello vinner VM

Att med hjälp av lottningen till VM-slutspelet i fotboll tillbringa en halv lördag med att sia om vem som ska lyfta pokalen i Johannesburg den 11/7 är oerhört insnöat, men kul. Enligt mina beräkningar står England som segrare, eller rättare sagt Capello. För detta är tränarnas VM, i nuläget finns det ingen spelare som kan bära sitt lag till final som Zidane gjorde senast. De som har vad som krävs hålls tillbaka av omgivningen. Messi är bäst men inte hans förbundskapten, Kaká är fenomenal men inte hans lag. Spanien har ett fantastiskt lag, med stjärnor på varenda plats och potentiella skyttekungar i Torres och Villa, och kan kullkasta mitt tips, likväl ska de ta sig förbi Italien och Lippi, som inte kommer låta ibererna rulla boll och byta positioner i det tempo de vill. Englands väg går via Sydafrika i kvarten, en nyckelmatch där det visar sig att hemmanationens ork tar slut och bristen på kunnande tar vid. I semin mot Holland, som tagit sig dit genom att slå ett fantasilöst Brasilien i kvarten, vinner England en finalplats tack vare det lugn som Capello ingjutit i dem. Han har också slipat bort det ur VM-66 sprungna högmodet som fällt engelsmännen tidigare och istället gett dem nytt hopp helt baserat på nutida triumfer på plan. Holland däremot, som alltid frejdigt offensivt, fastnar redan på mitten där Gerrard och Lampard regerar, och lackar ur på sedvanligt vis. I finalen väntar Italien, faktiskt, som i kvarten kämpat ner ett frustrerat Spanien och i semin kört över ett Tyskland utan Ballack, efter dennes röda kort i den stenhårda kvarten mot Nigeria. I finalen vinner det pokalhungrigaste laget och det är England. Jaha, vad sägs? På vägen till VM kan mycket hända, spelare skadas, utvecklas och stagnerar. Min bristande tilltro till Sydamerikas och Afrikas representanter får jag kanske äta upp. Elfenbenskusten har ett starkt lag och Drogba kan mycket väl dominera turneringen med tusentals fans i ryggen. Som ni förstår skulle jag kunna älta ämnet spaltmetervis men väljer att återkomma i takt med att fotbollssäsongen fortskrider, en blogg är trots allt ingen encyklopedi. Statarkatten tar tacksamt emot andra förutsägelser.

tisdag 1 december 2009

Förödande jakt att vänta

Rädsla och hat bor grannar och objektet för deras antipatier ska helst bo någon annanstans. Så är det i Vellinge och Schweiz och så är det i rovdjurslänen. Det behöver inte finnas likheter mellan objekten som hatas men de som är rädda och hatar är varandras spegelbilder. Man kan stänga in sig själv men man kan inte stänga ute världen, säger den kloke Gandalf. Att inte acceptera det som hör världen till är att leka gud, och det är som bekant vanskligt. I Spanien, ett land i Sveriges storlek men med en fem gånger så stor befolkning, existerar inte varghat i vår mening. Varför det? I de nordspanska bergen vallar herdarna sina får med hjälp av rejäla hundar med större muskler och starkare ljudvolym än gamle gråben. Så har det alltid varit. Om ett får dödas av vargen ersätts bonden ekonomiskt och så är det inte mer med det. Att Spanien hyser 2000 vargar utan någon större kontrovers är dock inte bara ett resultat av fungerande politik utan även av tradition. Ända sedan romarnas dagar har vargen respekterats för sin klokhet och sociala sofistikering. Ingen Fenrisulv, ingen rödluvan har skadat dess anseende. I USA finns NRA, i Sverige finns jaktlobbyn. De flesta jägare gör ett nödvändigt jobb med våra onormalt stora stammar av älg, rådjur och vildsvin men en hel del gillar helt enkelt troféerna; gubbar med stora bilar och stora bössor. Kunskap och ödmjukhet skiljer spanjorerna från oss i detta hänseende. Den nya rovdjurspolicyn sågas av många naturvårdande instanser, ändå tillåts okunskapen segra. Regeringen har vikt ner sig och lämnat vargens öde i godtyckets händer, det är djupt beklagligt.

måndag 30 november 2009

Gränsen går vid VM-guld

Zlatan är inte de stora matchernas man. Det var han igår, check. Såja, nu kan Ralf och hans anhang slappna av, jag menar, det måste ju ta på krafterna att hela tiden leta fel på världens just nu främste fotbollsspelare. Priset tog en skribent som för en tid sedan viftade bort Zlatans succé i Spanien med hänvisning till att de spanska lagen har för dåliga försvar och att Zlatans mål-i-varje-match egentligen inte sa så mycket. Samma skribent pekade på Barcas resultatlösa måljakt på San Siro mot Inter som ett bevis på detta. Vänta nu, var det inte i Italien Zlatan vann skytteligan förra säsongen? Vissa slår verkligen knut på sig själva i sin iver att nedvärdera Ibra. Och så var det det där med landslaget, ett känsligt kapitel för storsvenska ex-stjärnor, Zlatan är ju inte bra i blågult, eller? Låt se, vackra mål i två EM-slutspel varav ett avgörande för fortsatt medverkan i turneringen, bättre målsnitt än Henrik Larsson, kvalhjälte inför VM-06. Han har förstås kvar att vinna VM för moder Svea, det höll jag på att glömma. Vinna VM med Sverige, ja, det var ju som sagt det där med landslaget.

söndag 29 november 2009

Den arroganta människan

Människan är skapelsens krona. Hennes makt är obestridlig, hennes arrogans gränslös. Företrädare för köttbranschen lutar sig lugnt tillbaka och menar att hysterin kring missförhållanden hos grisuppfödare har glömts bort till jul när skinkan ska inhandlas. Vissa uppfödare känner sig orättvist behandlade. En av de ytterst ansvariga kallar Djurrättsalliansen terrorister. Men den enes terrorist är den andres hjälte, Djurrättsalliansens fotografer är hjältar. Ibland krävs det att man tänjer på lagarna för att rikta lampan mot det ruttna som döljer sig i dunklet. Utan modiga män och kvinnor som genom historien har brutit tabun och gått över det tillåtnas gräns för att avslöja orättvisor skulle världen ha stelnat i ett liknöjt status quo den första dagen för länge sedan när den första impulsen att styra andra väcktes. Tydligen har vi råd i vår del av världen att nedvärdera djuren, behandla dem som själlösa varelser, ting att tjäna pengar på. Visa bilderna på de svenska grisarna för bonden i det av torka drabbade Tanzania när han hjälper sin ko på fötter för att leda den till en vattenkälla! Vi har levt i en bubbla där kilopriset på fläsk har varit i stort sett oförändrat i tio år, vilket naturligtvis inte är realistiskt. Grisen betraktas som oren i två världsreligioner, vilket bygger på urgamla teser som sedan tusentals år inte längre är aktuella. Andra religioner betraktar den inte som oren men behandlar den som om den vore det. Grisen får oförskyllt ge namn åt en pandemi. Grisen finns i våra svordomar, den får ge ansikte åt allegoriska diktatorer. Det är uppenbart att vi låter grisen ikläda sig människans roll, kanske för att vi inte orkar uthärda vår egen ondska. Jag omvandlar mitt inledande påstående till en fråga: Är människan skapelsens krona?

torsdag 19 november 2009

Safari utan att avlossa ett skott

Det är långt mellan U-21 och serie A. Den italienska fotbollen har alltid hånats, även i stunder av triumf, men igår var det nog ingen som skrattade åt de hårvaxade och filmande divorna med rakade ben, som det brukar låta. VM-hjälten Grosso satt på bänken hela matchen och såg Chiellini, Rossi och Marchionni och de andra hitta löpvägar och passningsmöjligheter i ett rasande tempo. De nya svenska grabbarna såg precis lika fastvuxna ut som Lagerbäcks gubbar gjorde emellanåt. Igår var dock gubbarna bäst och bäst av alla var Anders Svensson, han var den ende som kunde matcha italienarna i tanke. Trots överkörningen fanns det ljuspunkter. Jag tyckte det unga gardet skötte sig bra, bröderna Elm har utstrålningen Hamrén tjatar om och Lustig var riktigt bra, den asketiska uppenbarelsen till trots. Mitt stora men gäller bara en sak: Behrang Safaris håglösa uppsyn vid bytet. I hans ögon lyste uppgivenheten. Jag klandrar honom inte, från succé på vänsterbacken till ingenmanslandet på vänstermittfältet bara för att Hamrén tvunget ska ha in sin skyddsling Dorsin på vänsterbacksplats. Tommy Svensson hade sin Henke, Lagerbäck sin Källström, spelarna som får lida för att tränaren vill se andra i deras position, till varje pris. Hamréns idéer kunde bara skönjas i gårdagens felpassningsdimma, men det är ok, nästa match blir säkert klarare, men om han slarvar bort Safari även fortsättningsvis så gör han ett grovt misstag. Safari är inte bara talangfull och ung, han har också hunnit samla på sig en del landskampsrutin, så klart att karln ska spela vänsterback!

tisdag 17 november 2009

Verkligen mitt i naturen

Mitt i naturen viker sig inte för trender. Vinjetten har kanske blivit lite glättigare sen Chariots of fire av Vangelis ackompanjerade ugglan, vargen och fjärilen för ett tiotal år sedan men i övrigt håller det stilen. Martin Emtenäs och hans koppel av disparata medhjälpare klafsar omkring i torvmossar, skogar, fjäll och på hedmarker och tittar på djur och växter och visar tittarna hur nära naturen vi är och hur enkelt det kan vara att betrakta naturens små och stora under. Ibland dyker inte björnen upp efter en vidrig natt i en fuktig och kall skokartongsliknande hydda nånstans i Härjedalen, ibland flyger storspoven förbi på hundra meters avstånd, som en liten pil i fjärran. Inget är tillrättalagt men lika ofta som de kammar noll rakar de hem storpotten. Även tittarfilmerna kan få en att häpna: Lodjuret som släpar på rådjuret, igelkotten som jagar hunden. Statarkatten drömmer också om en fullträff men hittills har det bara blivit Storken som bara står stilla.
video

söndag 15 november 2009

Undergången är nära!

Staden Rom har dött och uppstått så många gånger att det därför inte finns en bättre plats att invänta undergången i, klargör Gore Vidal i Fellini-Roma. Konsten dras till det stora slutet för att den måste. Oavsett verkets kvalitet finns det en framsynhet i dess strävan att berätta om vår undergång som inte samhällets institutioner alltid förmår berätta om i tid. Samtiden har alltid varit navelskådande, därav mängden förödande landvinningar genom historien som alla på sitt sätt bidrar till planetens förstörelse; förmågan att förutse konsekvenserna har ofta varit skral. Civilisationskritik är viktig om den så signeras H.G Wells, Fritz Lang eller Roland Emmerich, aktuell med 2012. När tornen rasade efter 9/11 beskrev många scenerna som vore de hämtade ur en film, och på något sätt är det korrekt eftersom attacken mot världens finansiella hjärta bland annat var avsedd som en attack mot just civilisationen enligt en viss definition. Mötet mellan betraktarens semifiktiva världsbild och den verkliga händelsens fiktiva karaktär är lika tankeväckande som kuslig. Den delen av mänskligheten som leder utvecklingen ser inte nödvändigtvis konsekvenserna av den. Sci fi-filmens arga robotar eller miljödystopiernas vredgade hav må kittla en smula, men vi får inte slappna av helt när vi lämnar biosalongen. Att det kanske är en dålig film är en annan femma.

torsdag 12 november 2009

Trelleborg ödelagt av tsunami, flyktingström till Vellinge

Efter många vellingebors häpnadsväckande uttalanden om transithemmet för ensamma flyktingbarn i Hököpinge står man där och gapar och undrar vad man ska säga. Sarkasmometern går i taket redan innan jag har öppnat munnen, en lampa med orden satir ej längre möjlig blinkar ilsket röd och en mistlursliknande larmsignal varnar för att argumentationssystemet är på väg att kollapsa. Jag skulle kunna undervisa och tala om solidaritet och omvärldskunskap, pekat på alla de faktorer, västvärldens inblandning inräknad, som utlöser migration, eller gjort jämförelser med 1800-talets religiösa förföljelser i Sverige och den icke ansenliga inverkan den hade på den svenska migrationen till Amerika, för att få ett historiskt ödmjukande perspektiv på saken. Jag skulle kunna måla upp ett tänk-om-scenario i vilket Trelleborg ödeläggs av en tsunami och tvingar trelleborgarna att fly till grannkommunerna, skulle Vellinge då öppna sina dörrar? Eller om situationen var omvänd, skulle Vellingeborna vara välkomna i andra kommuner, och skulle de förvänta sig det? Det formligen bubblar i huvudet av tirader, som alla tjänar det utmärkta syftet att mota bort de invektiv som lyser i eldskrift framför mina ögon. Ett mantra går på repeat i hjärnan: får inte sänka mig till deras nivå, får inte sänka mig till deras nivå, får inte sänka mig till deras nivå.

måndag 9 november 2009

Terror-Tommy var också en supporter

I kärlek och krig är allt tillåtet, heter det. Hur är det i fotboll? Vad dolde sig bakom knytnävsslagen som träffade fyra Assyriskaspelare igår när djurgårdsfansen stormade planen för att fira sina spelare som precis kvalat sig kvar i Allsvenskan? Det går inflation i ordet passion i supporterkretsar och det finns en överslätande attityd gentemot våld inom fotbollen, framförallt i kärnan av supportrar, men även i klubbarna. De som ger oss fotbollen vågar inte i tillräckligt hög grad ta avstånd från våldet, risken finns ju att det knackar på dörren en kväll och ett gäng supportrar står där och undrar om det inte är dags för Herr Ordförande att hålla käften. Det är en skam att det inte har hänt mer sen Terror-Tommys dagar. De flesta fördömer lyckligtvis gårdagens händelse, men många, på forum och i debattartiklar, vrider sig som maskar och orerar om passion och lidelse och hur hemskt det är att media drar alla över en kam. Men det går inte längre att sätta citattecken runt "supportrar" när man talar om huliganer, de är supportrar, liksom vi andra, därför är det allas vårt ansvar att ta avstånd från dem, fördöma dem och om ni så vill, skapa moralpanik.

söndag 8 november 2009

Att höstgräva

Det finns mycket man kan göra en mild och mulen söndag, inte mycket man bör göra, söndagen är ju trots allt en dag för vila. Men att dra på sig sin oömmaste päls och sätta tassarna i myllan är att både vila och arbeta. Det är dags att höstgräva. Jorden väntar på spaden som en saftig kladdkaka, det är bara att skära ut bitarna och vända på dem. I varenda koka ringlar sig en en fet daggmask och vi återbördar dem till deras element så de kan fortsätta sitt tuggande och smältande av mylla. Trädgård är på modet och jag förstår precis varför. Att se odlingarnas utveckling under säsongen, från spänd väntan till full blom och riklig skörd, och mellan varven kampen mot ogräs och sniglar och kanske en liten känsla av att något planterades fel, tar ens fulla fokus när man kliver omkring i leran. Så vi rensar och flyttar, bygger ut och hägnar in. Tankarna är där och ingen annanstans, vardagens orosmoln skingras och förväntan byggs upp igen. Snart kommer kylan, och kanske även tjälen här i söder om vintern blir bister. Likväl händer det saker därnere i mörkret, vidunderliga saker.

torsdag 5 november 2009

Here we go again!

Statarkatten ber om ursäkt för titeln som på inget sätt kan spegla tyngden i det jag tänker ta upp. Men det är befogat att sucka när en krönikör än en gång gör misstaget att likställa nazismen och stalinismen, i det här fallet för att han retar sig på att Sven Wollter, medlem i Kommunistiska partiet, hyllas i teveprogrammet Här är ditt liv. Krönikören menar att man aldrig skulle hylla en nazist i en tevesoffa på det sättet. Touché? Nej, jämförelsen är inte motiverad, det är pajkastning, och jag ger mig gärna in i den leken en stund: Alltså motsätter jag mig att amerikakramaren Andreas Carlsson, Idoljurymedlem, får så mycket tid i teve såsom varande en representant för ett samhällssystem i vars namn miljoner människor offrats i Vietnam, Chile, Irak och Afghanistan, för att nämna några exempel. Förutom att det är löjligt att kalla Wollter för stalinist, han är ju kommunist, så är min poäng med den här röriga utläggningen följande: Det skulle vara en katastrof om mänskligheten om hundra år likställer nazismen och stalinismen. Det är inte så enkelt som att räkna döda. Stalinismen var resultatet av en människas galenskap och järngrepp om sin befolkning. Nazismen var och är en öppet rasistisk ideologi vars mål var känt och sanktionerat av den större delen av befolkningen. Kommuniststatens kontroll över befolkningen möjliggjorde Stalins privata terror, folkets stöd möjliggjorde nazismen. Den kommunistiska ideologin var Stalins mask, nazismen var Hitler. Att likställa de två skulle kanske sparka upp Stalin till den nivå av ondska han förtjänar, men samtidigt skulle det devalvera nazismen som varnande exempel. Det är inte så enkelt som på Madame Tussauds; vad ska folk tro om hundra år när Stalin, Hitler och Jack the Ripper alla visas upp i samma källarvåning? Det finns faktiskt grader i helvetet.

måndag 2 november 2009

Tyst aktion tom på tanke

Det börjar så bra, en uppmaning att i demokratisk anda, på ett värdigt sätt, protestera mot ett beslut, som för initiativtagarna ter sig orättvist. Kanslisvenskan ger avsändaren trovärdighet, men budskapet är ytterst vagt. Publiken på Norra stå bestraffas kollektivt, menar avsändaren, men att straffet, det att sätta upp nät framför ståplats eftersom föremål kastats in därifrån, ska kunna klassificeras som kollektiv bestraffning är att tolka välvilligt. Man kan lika väl kalla det för en preventiv åtgärd. När jag såg uppropet blev jag skeptisk pga av de förutfattade meningar jag har gentemot gruppen som kallas Supras: Jag uppfattar medlemmarna som oförmögna att se sig själva i ett större perspektiv, ovilliga att ta ansvar, benägna att uppvigla till hat samt oerhört lättkränkta, vem tror de att de är? brukar jag fråga mig. Deras överlag ringa ålder förstärker dessa mina fördomar, att känna sig orättvist utpekad är inte reserverat för tonåren men utmärkande för den. Så hur blev det då? De lyckades visserligen visa att frånvaron av deras sång gjorde inramningen ganska beige, de är ju mycket bra på att höja stämningen. Dessvärre lyckades de också visa att protesten inte var frivillig. Upprepade hyssjanden och enstaka håll käften till sjungande ståplatsgrannar får aktionen att framstå som lika grumlig som argumentet den vilade på. De ansvariga för evenemangen på Stadion sätter upp nät för att skydda aktörerna på plan, konstigare än så är det inte. Jag förordar istället en aktion som en markering mot dem som kastar in föremålen.

torsdag 29 oktober 2009

Sauron vs. Saruman

Det är dags att släppa lös, likt en rohansk ryttarchock, ett batteri med insnöade metaforer för att beskriva den kommande söndagens allsvenska slutstrid. Ty sagan om bollen får inget lyckligt slut, kvar på slagfältet står ondskans två herrar mot varandra, och i spillror hos fältskären ligger vår himmelsblå här. Där ligger Boromir Ofere, stolt och stark, genomborrad av dobbar. Där sitter Frodo Larsson och Aragorn Andersson och samtalar lågt vid Theoden Nilssons sjuksäng; tapper var han, som satsade allt men likväl fick möta sin häxmästare på Nya gamla Nya Morgul, Rehn från Angmar. Hur utgången än blir i det stora slaget kommer fotbollssverige att täckas av ett nytt mörker på söndag, Lennart Johanssons ring i orätta händer. O ve, att få skåda Bojan Ormstunga, den ständige överlöparen, eller Grond Hysén trä dyrgripen på sitt finger! Men så länge det vita trädet blommar i Pildammsparken och ölen flödar på Gröna draken lever hoppet om nästa ålder och de godas seger, ett ljus när alla andra ljus har slocknat. Aiya Earendil Elenion Ancalima!

måndag 26 oktober 2009

Varför tvista di lärde?

Statarkatten tycker det är märkligt att det överhuvudtaget råder debatt om de apatiska flyktingbarnens vara eller inte vara. Tänk att ingen slutpunkt har kunnat nås på ett decennium. Är det så svårt att tänka sig att barn som har genomlevt ett trauma drabbas av någon form av psykiska men? Att leva i en repressiv stat innebär en ständig stress hos den närmaste vuxenvärlden. Den stressen ska du som barn hantera. Lägg där till granateld, svält eller övergrepp eller andra element som svenska barn vanligtvis är förskonade från. Hur hanterar barn sådant? Att växa upp under traumatiska omständigheter tvingar barn att skapa strategier för sin överlevnad. Strategierna kan se olika ut, men en sak har de gemensamt, de kan aldrig ta bort själva traumat. Att traumat kommer upp till ytan när barnet slutligen hamnar i en miljö som åtminstone är fri från yttre hot är naturligt, det förträngda briserar som en tidsinställd bomb. Traumat ägs av barnet, om det så gäller en vårdnadstvist i Enskede eller statligt sanktionerade trakasserier i Centralasien. Jag läste att ett flertal läkare hävdade att en pojke som varit sängliggande i flera år inte var apatisk, som följd skulle han skickas tillbaks till sitt hemland. Om vi säger att läkarna har rätt, kan de då förklara vad som driver en pojke att fejka apati i flera år, för inte gör han väl det för skojs skull?

torsdag 22 oktober 2009

"Hej, det är Ronnie Peterson!"

De som skapade minnen 1978 och dessutom är sportintresserade kommer ihåg konfettiregnet i VM-finalen mellan Argentina och Holland. Förmodligen kommer de också ihåg den elfte september. I vår första färgteve ser vi det vi fruktade skulle hända, Ronnie Peterson kraschar i sin Lotus på Monza och dör dagen efter. Ronnie gjorde tummen upp från båren, inte kunde man tro att det var slutet. Bilderna från kraschen sålde fler lösnummer för kvällstidningarna än vad mordet på Palme, och Estonias förlisning skulle göra. Ronnie, Björn Borg och Ingmar Stenmark, tillsammans täckte de befolkningens behov av hjältar som aldrig förr, eller senare. Ronnie var stora världen, (nr 35 på listan) han var snabb och cool, snabbast av alla, en dare devil som fick volvosvensken att dra på sig bilhandskarna, rätta till solglasögonen med klips och brumma igång sin gamla 140 som vore den en P-1800. Ronnie, Björn och Ingmar var mina barnvakter. Av någon outgrundlig anledning visste de när jag inte ville gå och lägga mig, vilket var vanligt när mina storasystrar och grannpojken skulle passa mig. Just när jag var som mest obstinat ringde det i telefonen. Min äldsta syster svarade. "Jo, han är här, ett ögonblick." Sedan gav hon mig luren och viskade: "Det är till dig." I andra ändan hördes ett vuxet: "Hej, det är Ronnie Peterson!" Ronnie förklarade därefter att om jag också ville bli Formel-1 förare var det viktigt att jag gick och lade mig. Gissa om jag sov gott! Inte ens grannpojkens storebrors kluriga leende dagen efter kunde få mig att tvivla.

tisdag 20 oktober 2009

Vikingar på irrfärd

Nu är katten tillbaka från österled. På tal om österled så var det ju i det väderstrecket nordborna för första gången stiftade bekantskap med muslimer. Det var ett möte mellan handelsmän med otäcka yxor som lätt slant och en förfinad umgängeskultur, sidentyger och böcker. Men det var nog på många sätt ett mer givande möte då än många möten mellan nordbor och muslimer är idag, förmodligen mindre ängsligt, mer nyfiket. Jimmie Åkesson, vikinga-wannabe, buntar ihop alla muslimer till en för Sverigedemokraterna lätthanterlig klump. Så lätt är det ju förstås inte. Det är som att göra ett enda paket av chilenare och norrbottningar och kalla dem kristna i en vidare bemärkelse som innefattar korsfararmentalitet och allmän islamofobi. Det finns förmodligen sådana generaliseringar i den politiska retoriken i länder med muslimsk majoritet, men det kan ju ha att göra med att ett femtiotal nationer, de allra flesta USA och dess allierade europeiska vänner i skrivande stund för krig i just länder med muslimsk majoritet. Men det är väl en annan fråga? Det här med generaliseringar av de andra bygger på samma gungfly av okunskap som en gång skapade nazismens människosyn. Låt mig testa en egen generalisering, bara för sakens skull: Sverigedemokrater kan inte historia.

fredag 16 oktober 2009

Folket i verkligheten

Nu drar Statarkatten österut några dagar och i det höstliga Almedalen ska jag ta med mig en fråga att begrunda: Vilka är verklighetens folk? Enligt en definition är det de som ska fredas från politikernas dumheter. Vad är politikers dumheter? Det kanske är sådant som verklighetens folk inte förstår, alltså är verklighetens folk dumma. Nej, det skulle aldrig en partiledare säga. Men jag kan vara något på spåren. Det finns ju mycket som är svårt att förstå. Det blir knivigt att ringa in den här gruppen, det står klart. Vissa tycker ju Lars Ohly sysslar med politiska dumheter, andra tycker att Reinfeldt gör det, vem kan då titulera sig verklighetens folk? Jag blir förvirrad av detta försök till inmutande av verkligheten och ber att få återkomma i ämnet. I min enfald trodde jag att politiker skulle möta folket i verkligheten och inte skapa en verklighet för vissa, men det är ju bara en liten tanke sprungen ur undertecknads stolliga bild av verkligheten.

onsdag 14 oktober 2009

I detta har du fel, Zlatan

Zlatan Ibrahimovic sågar Allsvenskan och påpekar skrattande att det var ett tag sen ett svenskt lag var i Champions league. I Sverige släpps inte talangerna fram, menar han. I Sverige släpps visst talangerna fram, men i vilka klubbar? MFF, AIK, Trelleborg? Eller Chelsea, Barcelona, Juventus? Det är inte lätt att tacka ja till sitt lokala storlag när en europeisk gigant erbjuder hela familjen boende och lön. UEFAs absurda TV-avtal har skapat en ekonomisk maktelit i världsfotbollen som blir alltmer fjärran från gräset, gruset eller asfalten där allt börjar. Samma tiotal lag gör upp om Champions league-titeln år efter år. Hur kul är det? Det är slut på sensationer, slut på skillnader mellan engelska lag och spanska och italienska, alla spelar samma fotboll och det som skiljer vinst från förlust i en final är stjärnspelarnas skadestatus. Att hålla på ett av topplagen idag är som att hålla på ett formel 1-stall, hur stolt blir man som supporter till Real Madrid efter en vinst mot Huelva? Det är som att köra Ferrari och bli stolt när man kör om en Skoda Felicia. Europafotbollen speglar världen. Kapitalet flödar in i västvärlden enligt envisa koloniala mönster och det är bara naturligt att fotbollsspelarna också gör det; Talangfabriken Nigeria kommer aldrig att kunna ställa ett klubblag på benen som kan mäta sig med Man U. Svenska talanger flyr såklart inte undan kaos, våld och korruption, men boven i dramat heter likväl Real, Chelsea eller Milan. När Zlatan sågar Allsvenskan representerar han inte talangen utan pengen, det förvånar mig att han inte inser det.

måndag 12 oktober 2009

Hodgson, the man for the job!

Statarkatten kan inte låta bli att snacka ny förbundskapten, och etta på listan är Roy Hodgson. Hodgson kan svensk fotboll, han har erfarenhet av tränarjobb på landslagsnivå, Schweiz och Finland, och på klubblagsnivå i flera klubbar och ligor, mest känd i Sverige för de fem raka Allsvenska segrarna med Malmö FF. Hans meriter är goda men bäst av allt är att hans fotbollsfilosofi, läs Bob Houghtons, är som gjord för svensk fotboll. 4-4-2, press med understöd och snabba omställningar, tryggt och perfekt för trötta svenska proffs när de kommer hem för att spela landskamp, för när ett sådant system fungerar trivs alla, även individualisterna. Svennis är också sprungen ur Bob Houghtons skola men man kan tvivla på hans pokalhunger med tanke på hans jobb som sportchef i en engelsk division 4 klubb. Tom Prahl skulle också passa, åtminstone som tränare, men som högvilt i mediadrevet? Tveksamt. Houghtonfotbollen har dock många fiender i Sverige; tråkig och andefattig, säger belackarna. Men när denna tråkiga fotboll firade sina största triumfer i Sverige presterades ett rörligt, snabbt och kombinationsrikt spel, modern fotboll som dessutom bjöd på många mål framåt och få bakåt. Titta på klippen från SM-finalerna 86 och 88 och från ett derby 03, tråkig fotboll? Notera hur alla på plan vet vad de ska göra. Den här typen av fotboll kräver att man är fokuserad och löser sin uppgift. Det påminner mig om vad Kenneth Andersson sa i VM-krönikan 94 (03.50 in i klippet) om samarbetet med Martin Dahlin: In med bollen för där är han, där ska han va, å är han inte där är det hans fel. Avslutningsvis, vem ska assistera Roy? Henke, så klart.

lördag 10 oktober 2009

Det bidde ingenting

Det blir inget VM-slutspel för Sverige. Sen att Danmark tar direktplatsen säger väl mer om det ryggradslösa portugisiska laget som nu får kvala, än om Danmark. För Danmark är inte bra, sagt med en liten dos bitterhet. Var brast det för Sverige? I den här matchen brast det i försvaret, till att börja med. Mikael Nilsson måste ha konkurrens, han saknar pondus och vet sällan om han ska kliva upp eller avvakta. Den centrala försvarlinjen, Anders Svensson inräknad, lät dessutom ytan framför eget straffområde vara obevakad, stig på bara! Att Samuel Holmén inte fick något uträttat, eller att Behrang Safari inte vågade rycka på sin kant må vara hänt, ikväll saknade vi initiativ från de rutinerade spelarna, precis som mot Malta borta, mittfältet verkade rentav ha ingått en non-aggressionspakt med Danmark. Den svenska forceringen, om uttrycket tillåts, i mitten av andra halvlek visade prov på en del giftiga kombinationer men utan att på långa vägar komma upp i samma klass som i Budapest. Jag tycker att det är synd att vi inte får se ett utvecklingbart landslag förbereda sig för ännu ett slutspel, men så här är det, beslutsamhet står den djärve bi, idag var svenskarna inte beslutsamma. Det är ett ynka mål som sänker oss. Ett mål som är ett resultat av ett passivt försvarspel och just en beslutsam motståndare. Idag skulle vi ta initiativet, men så blev det inte. Nu får vi koncentrera oss på Allsvenskan igen, för fotbollen är så beskaffad att man alltid kan se fram emot en ny match.

fredag 9 oktober 2009

Scener ur ett äktenskap

Rennie och Brett Sparks är gifta och har ett band ihop, The Handsome family. Ikväll var de på KB och spelade som vore man i deras vardagsrum. Sittande publik, första gången för mig på KB, förde tankarna till the Roadhouse, knuttestället i Twin Peaks, en association som inte bara är sprungen ur möblemanget. Man måste förstås prata om The Louvin brothers först, de obehagliga men fantastiskt skönsjungande bröderna, som med svärmorsdrömmens milda leende framförde den klockrenaste stämsången med ett stundtals bloddrypande innehåll. Samma lynchianska kontrast hittar man i Rennie och Bretts musik; skruvad och mörk under ett bräckligt romantiskt hölje. Bretts röst har en botten som Jim Reeves, gitarrspelet är känsligt om än på en för dåligt uppmickad gitarr. Rennies röst är hes och stark och jag tycker att det är synd att hon inte får fler egna låtar. Kompet är lågmält men själfullt, trummisen svänger så han nästan trillar av pallen. The Handsome family är mumma för den som gillar ofördärvade uttryck och de är som bäst på albumet Singing bones från 2003, sparsamt representerad igår med låten The Bottomless Hole. The Handsome family är ett opretentiöst band med pretentiösa låtar, vilket är bra, det motsatta förhållandet hittar man i melodifestivalen. De har humor men de skojar aldrig med sin musik. På scenen bultar samma ängsligt passionerade hjärtan som i scenen ur Twin Peaks när Donna Hayward och James Hurley upptäcker sin kärlek och ugglan hoar ovanför, kärlek granne med undergång. The Handsome family är inte tajtast, de har ingen stor plan när de går ut på scen. De pratar lite med varandra, berättar en historia ur sitt äktenskap och spelar sina låtar. Det blir nära, men aldrig genant, eftersom det är äkta.

Smarta norrmän

Nobels fredspris går inte, som medicinpriset ofta gör, till någon vars upptäckt för flera decennier sedan har lett till landvinningar vi ser resultatet av idag. Fredspriset är ett samtida pris, i ordets rätta bemärkelse, och går till någon som uträttar något just nu. Inte sällan kontroversiellt, och ibland med västerlandets horisont som den närmaste. Det är smart av den norska nobelkommittén att ge priset till Obama. Det är ett välkommen-tillbaka-till-gemenskapen-pris till ett land som har fjärmat sig från från all form av dialog de senaste åren. Med risk för att övervärdera prisets betydelse i världen så kan man lite krystat säga att priset både uppmärksammar den väg han har beträtt och markerar den väg han förväntas gå. Priset fjättrar honom vid hans gärning, och det är nog bra. Kan man ge fredspriset till ledaren för ett land som ännu har så många smutsiga byk att tvätta? Ja. Smutsiga byk har USA, men att tvätta smutsiga byk tar lång tid, och Obama har bara börjat ta tag i högen av smutstvätt som ligger i tvättkorgen. Får Obama priset för tidigt? Kanske. Att representera USA är att representera den mest aktiva krigsmakten i världen. Samtidigt visar Obamas administration prov på en föredömlig attitydförändring om man jämför med företrädarna. Obama vill föra dialog, det måste premieras. Att ge någon priset tio år senare ger historien möjlighet att vara överslätande i relation till vad som verkligen skedde, smutsiga byk kan förbli otvättade. Nej, det gäller att rikta lamporna mot samtiden. Med retrospektivet hade vi kunnat ha ett postumt pris till Ronald Reagan för att han rustade sönder Sovjetunionen och därmed bidrog till dess fall, eller ett framtida pris till George W Bush för att Irak plötsligt fick fred och stabilitet 2020. Hur skulle det se ut?

torsdag 8 oktober 2009

När hösten är god

Statarkatten sträcker lite på halsen och nosar i vinden. Idag är hösten god. Det luktar lera från åkrarna och mössen söker vinternäste i husen, till alla katters glädje. Pumpan lyser orange i trädgårdslandet mot en i övrigt grön omgivning. Åkern bakom häcken ser ut som en brun tsunami som har stelnat i sitt anlopp mot huset. Idag är hösten god: Den puttrar på spisen, får i kål, den frasar som sidorna i trilogin om härskarringen när jag läser den för vilken höst i ordningen, jag vet inte. Den ljuder av vingslagen från rödhakarna som studsar omkring på gräsmattan som små bollar i jakten på vinterfett. Den ångar som teet i kannan, kluckar som det mörka ölet i glaset, jag drar in den i lungorna när jag hämtar tidningen ute vid vägen. Jag hyllar hösten, trots mörker och begynnande kyla och regn. Jag omfamnar årstiderna; de får mig att ana varför tiden går, varför de drar land och rike kring i sin skiftande cirkusvagn och erbjuder ett unikt skådespel för varje fjärdedel av det vi benämner ett år. Som liten källing var året oändligt, en utdragen väntan på jul och sommarlov, som vuxen bons* känner jag årstidernas rytm i mina tassar. Idag är hösten god.

*bons eller båns, hankatt på gutemål

måndag 5 oktober 2009

Höstvindar

Vad tänker man på när man hör det nusvenska ordet livspussel? Statarkatten tänker på otaliga reportage om familjer som inte får livspusslet att gå ihop. Hämta och lämna barn, skjutsa till träning, själv träna barnets fotbollslag, laga mat, städa, semestra, handla. Pusselbitar i livspusslet. För andra är det enklare. För de ensamma. För de fattiga. För det finns fattiga människor i Sverige, inte fattiga som i Darfur men fattiga som i Sverige. Irene Shane lever på sjuttiosex kronor om dagen. Att döma av kommentarerna till artikeln om henne menar många att hon är bortskämd. En kommentar antyder att hon ska göra sig av med sin hund. Man pekar finger. Jag vet ingenting om Irenes livshistoria. Men det finns en utbredd uppfattning om att alla människor i Sverige har samma förutsättningar. Så är det inte. Att få sommarjobb när man är tonåring är inte bara en fråga om att söka ett, att läsa på universitetet är inte bara en fråga om att ha läshuvud, att få en hyreslägenhet är inte bara en fråga om att ställa sig i kö. Att säga att en människa som lever på svenskt existensminimum är bortskämd är att säga att hon är en sämre människa, en som inte har kunnat ordna det för sig. Det gamla klassamhället Sverige, som så sent som för hundra år sedan mottog bistånd från Uruguay, är på väg att öka klyftorna. Och med det kommer fingrarna som pekar på dem som uppfattas som sämre. Men en fisk ruttnar från huvudet och neråt; svenska politiker talar om att gynna de arbetande och ställa högre krav på dem som inte arbetar. När ett sådant meddelande sipprar ner i folklagren fastnar andemeningen hos mottagaren: Det är fult att inte arbeta, fattigdom är självförvållad. Statarkatten tycker inte bara att det är höstvindarna som blåser kallt just nu. Nästa år är det val.

onsdag 30 september 2009

Henke helig ko

Det är väldigt speciellt att prata om Henke Larsson. Han har Lagerbäcks förtroende gång på gång utan att det knorras nämnvärt i vårt avlånga land. Henke Larsson är lika given ute i stugorna som en tevekanna. Zlatan däremot är lika vanlig som en rosa klockradiomoské. Därför kan gunstige herr Larsson göra comeback en gång vartannat år, vara dryg i intervjuer, gå mållös av plan samt nagga motståndare på hälsenorna utan att hamna i den speciella kategori som Zlatan befinner sig i, en three strikes and you're out-kategori, förbehållen endast honom. Statarkatten gillar Henke, tjuvknep på plan hör till och vem bryr sig om vad spelarna säger i intervjuer? Däremot är bevakningen av de två ikonerna så oerhört olika, och det stör.
Jag tror Lagerbäck vet vad han gör när han tar ut Henke till matchen mot Danmark. Vi har ingen bättre anfallare efter Zlatan och framför allt har vi ingen som är bättre rustad att stå emot den rödvita stormen som kommer att blåsa upp i Parken den tionde. Mannen har inga nerver. Vem minns inte straffen mot Rumänien? Stolpe in utan en min av rörelse. Henke har aldrig behövt stångas mot media och mig veterligen sällan mot fördomar, han dök upp när allsvenskan var extremt profilfattig, och i nittiotalets idrottssverige var en svart kille med flätor något extra. Martin Dahlin hade gått före och tagit skiten, stått ut med rasistiska påhopp och låtit sina häcklare förstå att han inte lät sig påverkas, fråga bara Tomas Ravelli. Det sköna med Henke är att han alltid verkar ha stått över allt sånt där. Diskussionen har liksom aldrig varit aktuell. Henke spelar fotboll, det är vad han gör.

måndag 28 september 2009

Studiebesök på fabriken

Statarkatten bor vid ett sockerbruk och är mycket fascinerad av hur betor blir socker. Dessa bruna knöliga tingestar som tvättas och massakreras och processas för att till slut rinna ut som skinande vitt socker. Om man vill se ett annat exempel på hur naturens ojämnheter tuktas till en lätthanterlig produkt ska ni slå på teven och titta på Idol. Sällan har väl så mycket mänskligt råmaterial förädlats till en dylik slät välling. Det finns förstås de som är knölfria från början. Duschsångare och -sångerskor som har fått till det där sångsättet som Idolfabriken älskar, när en sångfras inleds med ett litet kräkljud, följs av ett ivrigt wailande och avslutas med ett nasalt stön som vore det ett sista set på gymmet. Svensk sval soul när den är som mjölkigast. Det är lätt att vara raljant. Särskilt när man som Statarkatten tycker att det bästa vore om musikaliska talanger byggde sin egen plattform, fick scenvana och därmed en originalitet som aldrig en fabrik kan producera. Men fabriken är tidens tecken. Talang ska omhuldas i såpor och i skolor. Lovande idrottare liksom musiker leds in på genvägar som riskerar att grundligt ta ifrån individen hennes möjlighet att själv förhålla sig till sin utveckling. Men bra teve är det. Såhär långt. Nu börjar nämligen den sista gallringen av defekta betor och man får väl som von oben-tittare slappna av och följa med på den sista delen av den guidade turen i fabriken. Eller så stänger man av och tänker på några av de betor som inte hamnade på fabriken, som Mahalia Jackson, Hank Williams, Nick Drake, Ozzy Osbourne eller Diego Maradona.

fredag 25 september 2009

Utblick från ankdammen

Statarkatten ställer sig frågan: kan man tvångsomhänderta ett helt land? Det här landets svarta ekonomi äter Sveriges vita dito till frukost. Den organiserade brottsligheten dominerar hela landsändar och i vissa städer råder i det närmaste krigstillstånd. I andra landsändar regerar extremnationalistiska partier som utsätter etniska minoriteter för pogromer. Kultur och idrott genomsyras av korruption och över detta kaos svävar år efter år antingen maktlösa eller maktfullkomliga ledare. Just nu härskar en maktfullkomlig sådan och bakom kulisserna mobiliserar det utomparlamentariska motståndet. Jag talar givetvis om Afghanistan, förlåt, Italien. Om man i pengar skulle mäta vilken skada ett land åsamkar världssamfundet, en befängd tanke, så klart, men som ett tankeexperiment, är då inte frågan om Italien skulle kvalificera sig för samma omilda behandling som Afghanistan eller Irak? Sagt på äktsvenskt besserwissermanér men också av medlidsamhet. Jag älskar Italien. Språket, maten, filmen. Men att se Italiens förfall, italienarnas kapitulation inför sitt operettliknande samhälle, får mig att reagera på samma sätt som om en god vän hade gått ner sig, blivit heroinist, kriminell, börjat skada sig själv, jag hade funderat på desperata åtgärder, som möjligheten att tvångsomhänderta vederbörande. Från vår förträffliga lilla horisont kan man i sanning konstatera att det finns länder och det finns länder. Det finns de som inte har råd med några misstag, läs: de som förväntas hålla oljan flytande och lönerna sjunkande. Sedan har vi de länder som kommer undan med allt. Viva L'italia!

onsdag 23 september 2009

Kjærring mot strömmen

Det finns de som är rädda och så finns de riktigt vettskrämda. De vettskrämda hanterar rädslan på olika sätt, ett effektivt sätt att hålla rädslan på avstånd är att låtsas som att upphovet till rädslan inte finns. Dansk folkeparti gör det. De har inte den intellektuella kapaciteten att bidra med konstruktiva lösningar för att förbättra världen, därför väljer de att skapa fiender, eller som i klimatfrågan, blunda och hävda att problemet inte existerar. Det är bekvämast så. Liksom att det är bekvämast för många att inte sopsortera för att allt bränns upp ändå, vilket är en klassisk villfarelse skapad av behovet att slippa ta ansvar. Att sopsortera sina hushållssopor kanske inte hejdar Arktis från att kalva isberg i Golfströmmen men det bidrar med en förändrad attityd. En förändrad attityd betyder allt för vår planet. Förändringar kommer med kunskap, men kunskap är inget för Dansk folkeparti. Kännedom om djurs lidande och besprutning av grödor har skapat en marknad för ekologiska varor, okända begrepp för det stora flertalet för tjugo år sedan, vardagsmat idag. Kära Pia Kjærsgaard, forskning pekar på att det finns mycket vi kan göra för att förbättra vår värld, vill du inte det? Vi kan dessutom tjäna pengar på det på sikt, det du! Klimatet är en svår nöt att knäcka på studs, men det finns ju mycket annat vi kan rädda ganska omgående om vi minskar våra utsläpp och förändrar våra vanor; som djurarter, naturtyper, våra barns luftvägar. Man kan blunda och må bra. Man kan också öppna ögonen lite, må lite dåligt av det man ser för att sedan öppna korpgluggarna helt och göra det man kan för att bygga en bättre värld. Ett parti som dansk folkeparti förbryllar. Är de bara motvalls? För det här med klimathot är ju bara vänstersnack, eller hur Pia?

måndag 21 september 2009

Regeringens sluga spel

För er som inte visste om det så har valspurten börjat. Idag svängde Anders Borg lite extra med hårpiskan och skakade fram ett trettiotal extra miljarder till kommuner och landsting och avdrag till olika saker, mestadels skatt. Det var annat ljud i skällan för några månader sedan. Då skulle det sparas in på det mesta, som läromedel i skolorna och till slut också lärare. Ett tusental fick gå till innevarande läsår. Skulle det inte varit bättre att låna ihop till de där miljarderna redan i våras? Då hade lärarna fått vara kvar och andra kommunanställda som har viktiga uppdrag att utföra. Men detta är noga uträknat. Först framstår regeringen som ansvarstagande i svångremstider till skillnad från en viss tidigare regering. Därefter deklamerar moderaterna att de ska bli det nya statsbärande partiet för att sedan till ljudet av pukor och trumpeter hosta upp trettio miljarder. Det här kunde Statarkatten räkna ut i sömnen. Moderaterna har till slut insett att för att kunna bli det nya statsbärande partiet, som sina företrädare, måste man låna pengar, mycket pengar. Ska man bli poppis någon annanstans än i Djursholm då måste man vifta med sedlarna. Jag menar, i Djursholm finns ju redan sedlarna, där vill man bara ha mer. Och mer har man redan fått i form av skattelättnader för höginkomsttagare. Sålunda startar jaktsäsongen på arbetslösa samtidigt som Von Schkatteflycht knäpper sin första fasan. Och miljömålen, ja de ligger på Östersjöns botten, det finns nämligen inte syre nog kvar för att hålla dem flytande.

fredag 18 september 2009

Därför är kyrkovalet viktigt

Vad är Svenska kyrkan? En folkkyrka säger lagen, där man inte lägger sig i medlemmarnas tro. Gott, för att alludera bibelns språk. Nästa fråga Statarkatten ställer är: varför ska man rösta i kyrkovalet på söndag? Därför att Svenska kyrkan är en gigantisk förening som alltid är opinionsbildande i alla typer av frågor. Ibland är Svenska kyrkan i framkant, ibland i bakvattnet. Många präster idag är beredda att viga två personer av samma kön. Gott. I den frågan tror jag att kyrkan är i framkant, faktiskt. Men säker kan man inte vara förrän man har gjort en jämförelse i form av en ordentlig gallupundersökning bland svenskarna i allmänhet. Jag skulle inte bli förvånad om resultatet av en sådan undersökning får Svenska kyrkan att framstå som hyfsat radikal. Idag bankar man inte in kärleksbudskapet med rotting utan med samtal där ifrågasättandet utgör en hörnpelare i lärandet. Gott. Den stränge prästen, som Jan Malmsjös biskop i Fanny och Alexander är nog svårfunnen idag och konfirmanderna slipper höra kommentarer i stil med: Straffet ska få dig att älska sanningen. Betänk att vatikanen bara för några år sedan kungjorde att man skulle ta och titta lite på det där med evolutionen, det kan ju ligga nånting i det. Men det är en annan fråga. Tillbaks till Svenska kyrkan och föreningstanken. Röstar man är man delaktig i en förening med nästan sju miljoner medlemmar. Inte undra på att ljusskygga krafter tar tillfället i akt. Sverigedemokraterna, med sitt ursprung i nynazistiska rörelser, satsar stenhårt på kyrkovalet. De måste stoppas. Det finns många anledningar att rösta. Eller så kan man rösta enkom för att hejda Sverigedemokraterna. Gott.

torsdag 17 september 2009

Fansen och klubbarna

Som så ofta funderar Statarkatten på fotboll. I ett fåfängt försök att rikta blickarna från ett totalt sportsligt fiasko ger Djurgårdens säkerhetsansvarige Mats Jonsson sig på Rick Kruys apropå dennes famösa hyssjande mot djurgårdsklacken. Precis som djurgårdsspelarna på plan visar Jonsson prov på en häpnadsväckande ryggradslöshet. När mynt och flaskor kastades mot Kruys gör inte djurgårdsspelarna vad som förväntas av dem, nämligen att skydda en kollega och lugna ner sina fans, istället ger de fansen rätt genom att skälla på Kruys för att han fördröjer spelet. Detta är bilden av en klubb som har förlorat både på och utanför plan. Våldsamma och vettlösa element har vuxit sig så starka att klubben viker ner sig. En gång för alla: en klubb är alltid starkare än fansen. Beroendeställningen mellan klubbarna och fansen är överdriven, fansens makt är aldrig en formell makt utan precis så stark som den tillåts vara. Kruys gest var inte vidare smart men mängder av klumpiga gester från spelare har passerat förbi utan större uppmärksamhet genom åren, precis som oändligt många klumpigheter från publiken, bland dem kommentarer av rasistisk, sexistisk och homofob karaktär. Att yrka på tillträdesförbud för Kruys i det här fallet är ynkligt. I längden är det också hånfullt mot det stora flertalet djurgårdsfans som sjunger sig genom klubbens kris och gentemot dem som under demokratiska villkor jobbar för klubbens bästa. Jonssons uttalanden kastar ett löjets skimmer över en klubb som för tillfället har väldigt lätt att hålla sig för skratt.

tisdag 15 september 2009

Framför lyckta dörrar

Statarkatten funderar än en gång på symptom. Det brinner i förorterna och välmenande aktivister griper in och kräver fler fritidsgårdar och färre poliser. Populister slickar sig om munnen. Analyserna avlöser varandra. För mig är det ganska enkelt. Kravallerna är symptom på att det finns nåt ruttet i staten Sverige och jag tror inte att fler fritidsgårdar räcker för att lindra symptomen. Roten till det onda finns inte i miljonprogrammen, rötägg finns nämligen i alla områden och klasser. Det ruttna i staten Sverige är de lyckta dörrarna. I många förorter föds bitterheten hos pappor och mammor som längtar efter jobb de aldrig kan få och ur vuxenvärldens urholkade auktoritet föds barnens desillusion och reaktion som i sin tur göder fördomar om de andra, bland folk på gatan och bakom talarstolar. När en tonåring från ett medelklassområde flippar ur drar nog många slutsatsen att en skilsmässa ligger bakom, eller något annat traumatiserande i hemmet, som att pappa blivit arbetslös. När det händer i miljonprogrammen gör man lika gärna en kulturell koppling om de andra. Om man vill lindra symptomen där bör man i första hand stärka de vuxnas roll. Och det gör man genom att gå till botten med de strukturella hinder som ligger i många invandrares väg till arbete. Är det i politiken det ruttna finns eller är i själva verket hos arbetsgivarna? När en arbetssökande inte förmodas passa in i den sociala strukturen kan det avse även efternamnet. Statarkatten funderar vidare på ämnet brottslighet bland unga. Väldigt många fotbollshuliganer kommer från den såkallade vita medelklassen. Läge för fördomar. Ska vi börja kalla dem för de andra?

lördag 12 september 2009

Gårdsförsäljning vs policy

Statarkatten funderar på det här med gårdsförsäljning. Jag tycker om gårdsförsäljning av grönsaker, kött och frukt. Jag bockar av några fördelar: det är närproducerat, hållbart, personligt och kul. Nu hoppas jag att våra folkvalda väljer en ny och spännande väg och tillåter försäljning av vin från de tjugotalet gårdar i Sverige som odlar druvor för vinproduktion. Jag är i mångt och mycket en anhängare av vår strama svenska alkoholpolicy med försäljningsmonopol och varningstexter, jag tror det håller våra arktiska dryckesvanor i någorlunda schack. Men bommar man den här möjligheten bommar man inte bara arbetstillfällen utan också den förfining av konsumtionen som gårdsförsäljning kan bidra till. Sett ur moralisk synvinkel är det svårt att tänka sig att människor som har problem med alkohol eller de som riskerar att få det åker till en gård på landsbygden för att i tung abstinens kasta sig över en närproducerad pava rödtjut för sisådär tvåhundra kronor flaskan. Slå då hellre till mot alkoläsk och spetsad starköl, storsäljare på Bolaget som bara tjänar till ett syfte, att snabbt fylla den som korkar upp samt att inbringa stora pengar till försäljaren.

torsdag 10 september 2009

Lagerbäcks outgrundliga leende

Idag ska Statarkatten vara motvalls och hylla Lars Lagerbäck. Inte för regin i komediföreställningen mot Malta utan för hans förmåga att koka ihop nåt oväntat varje gång landslaget ser ut att missa ett mästerskap och hans avgång tycks nära förestående. Karln har fler gåvor än att vara lik Eric Clapton och titta i pärmar ihop med den maniskt förnamns-titulerande Roland Andersson! Lagerbäcks outgrundliga leende efter en vinst eller ett avslutat och lyckat kval visar hur mycket den mannen njuter av att knäppa sina belackare på näsan. Undertecknad är en av belackarna. Jag vet inte hur många gånger jag har ropat på förändring. Och vad händer? Jo, förändring. Plumpen igår var obegriplig för att idrott är obegriplig stundtals. Däremot var triumfen mot Ungern mer begriplig. Landslaget hade förändrats och de spelade riktigt bra fotboll. Ingen som såg intervjuerna med Lagerbäck efter U-21 EM kunde undgå att se den lilla gnistan som tändes i hans ögon. Jag ska visa dem! U-21 lagets kvicka och rörliga spel var det bästa som kunde hända svensk fotboll. Inte bara för att vi fick se morgondagens stjärnor visa framfötterna utan även för att vår egen Clapton look-alike blev lite sur. Jag ska visa dem vilket landslag som är bäst! Och jag tror att det kommer att hålla hela vägen till Sydafrika.

onsdag 9 september 2009

Upphöjelsens pris

Statarkatten spinner vidare på temat upphöjelse. Sällan har väl upphöjelse blivit så global som vid det amerikanska presidentvalet förra året när omvärldens hopp om ett klokare ledarskap i världens mäktigaste land så starkt knöts till en enda person. Inte kunde vi väl då ana att en av politikens basvaror, vården, skulle utgöra det största hotet mot Obamas auktoritet. För nu rustar hans kritiker, de som stod och muttrade utanför strålkastarljuset under kampanjen, för krig. Det liknar kommunistskräckens dagar, när Hoover eldade på nationens braskamin med paranoida föreställningar femtekolonnare i varenda gathörn. Man kan bara undra vad Obamas värsta och mest trubbiga kritiker skulle tro om de hälsade på i ett valfritt västeuropeiskt mittenpolitiskt standardland? Förmodligen att de hade kommit till ett samhällsbygge som ratades av Pol Pot som för extremt. Jag vet nog för lite om Amerika för att till fullo förstå stormen som rasar mot presidentens sjukvårdreform. Vad som sker på världsscenen är uppenbarligen bara yttre symptom på vad som händer i den amerikanska samhällskroppen. Det som kan fälla honom är en sjukvårdsreform. Jag tänker på Olof Palme och på den tid när ordet solidaritet, om ni minns det ordet, fortfarande nyttjades. Palme blev också upphöjd medan hatet fick gro bakom kontorsdörrar och mahognybord. En fredsduva för vissa, en förrädare för andra.

tisdag 8 september 2009

Bergman och relikerna

Statarkatten kan inte avgöra om han är ironisk eller drabbad av Jante. Ingmar Bergman är förvisso 1900-talets mest gigantiska svensk inom kulturens sfär men visst är det ironiskt att när prylar från hans hem nu auktioneras ut låter det på auktionsförättaren som om det var bitar från Jesu kors som gick under klubban. Ironiskt med tanke på att Bergman ägnade ett helt konstnärsliv åt att utforska det mänskliga psyket och hennes andlighet i en rad filmiska och litterära brottningsmatcher med någon form av gudsbild. Att han var en ikon var han nog medveten om men att hans kvarlåtenskap skulle behandlas som helgonreliker hade han väl aldrig trott? Det är svårt att bedöma människors storhet i ens egen tid men kanske måste man vänja sig vid det. Dagens mediala penetrationskraft är så smidigt vindlande att en personkult kan spridas och växa med ljusets hastighet. Jag förmodar att detta egentligen inte är något nytt. Människor vill kultförklara av en rad skäl. Nationell stolthet är ett skäl. Men upphöjelse kommer med ett pris, det har många fått erfara. Både Ingmar och Zlatan har av euforisk press och allmänhet kastats upp på parnassen för att sedan av samma massa skjutas ner som lerduvor vid minsta förseelse. Jag tror inte Ingmar Bergman såg framför sig hur hans kaffebricka skulle hamna i ett relikskrin på ett altare hemma hos någon cineastisk lärjunge. Men om pengarna går till hans arvingar eller till Gotlands turistbyrå så kan man väl inte klandra Den Store och hans vilja att sälja sakerna på auktion. Samtidigt tillstår Statarkatten att han har drabbats av en släng av Jante men hävdar också att arvet efter Bergman avnjutes bäst på bio.

måndag 7 september 2009

Äppelkriget i Lomma

Idag tänker Statarkatten på en artikel i Sydsvenskan om en politiker i Lomma som utan att blinka tycker att man kan sälja kommunens sista åkermark för att möjliggöra för företag att "marknadsföra sig ut mot motorvägen". Dessutom framhåller han att det skulle minska bullret från trafiken för invånarna i det lilla kustsamhället. Detta är onekligen en man som både vill ha kakan och äta den, eller snarare sälja kakan och äta den en ljummen sommarkväll vid sundet till en kupa konjak. Markägaren säger försiktigt att man kanske borde tänka på bygdens historia, som han och hans jordbrukande förfäder är en stor och väsentlig del av. Passande nog såg jag den klassiska HasseåTage-produktionen Äppelkriget häromdagen. Ett snarlikt scenario. Jag hoppas bara att markägaren i det här fallet inte måste lita på magiska dekokter och heroiska naturväsen för att freda sin mark. Lommapolitikern framstår väldigt omodern i sitt sätt att resonera, liksom många andra tillväxtivrare. Jag undrar i mitt stilla sinne vad Lommapolitikern hade stått i frågan om det ökända "genombrottet" i Lund på sextiotalet, när motorvägen skulle dras rakt genom stan. Jag återkommer till Äppelkriget där devisen för exploateringen av det vackra österlenska landskapet löd "Forntidsbyggd ska bli framtidsbyggd". Jag skrattar åt det absurda i devisen. Men skrattet fastnar lite i halsen. Tage Danielsson finns inte längre i denna vår tid när han verkligen skulle behövas.