Utblick från ankdammen

Statarkatten ställer sig frågan: kan man tvångsomhänderta ett helt land? Det här landets svarta ekonomi äter Sveriges vita dito till frukost. Den organiserade brottsligheten dominerar hela landsändar och i vissa städer råder i det närmaste krigstillstånd. I andra landsändar regerar extremnationalistiska partier som utsätter etniska minoriteter för pogromer. Kultur och idrott genomsyras av korruption och över detta kaos svävar år efter år antingen maktlösa eller maktfullkomliga ledare. Just nu härskar en maktfullkomlig sådan och bakom kulisserna mobiliserar det utomparlamentariska motståndet. Jag talar givetvis om Afghanistan, förlåt, Italien. Om man i pengar skulle mäta vilken skada ett land åsamkar världssamfundet, en befängd tanke, så klart, men som ett tankeexperiment, är då inte frågan om Italien skulle kvalificera sig för samma omilda behandling som Afghanistan eller Irak? Sagt på äktsvenskt besserwissermanér men också av medlidsamhet. Jag älskar Italien. Språket, maten, filmen. Men att se Italiens förfall, italienarnas kapitulation inför sitt operettliknande samhälle, får mig att reagera på samma sätt som om en god vän hade gått ner sig, blivit heroinist, kriminell, börjat skada sig själv, jag hade funderat på desperata åtgärder, som möjligheten att tvångsomhänderta vederbörande. Från vår förträffliga lilla horisont kan man i sanning konstatera att det finns länder och det finns länder. Det finns de som inte har råd med några misstag, läs: de som förväntas hålla oljan flytande och lönerna sjunkande. Sedan har vi de länder som kommer undan med allt. Viva L'italia!