Upphöjelsens pris

Statarkatten spinner vidare på temat upphöjelse. Sällan har väl upphöjelse blivit så global som vid det amerikanska presidentvalet förra året när omvärldens hopp om ett klokare ledarskap i världens mäktigaste land så starkt knöts till en enda person. Inte kunde vi väl då ana att en av politikens basvaror, vården, skulle utgöra det största hotet mot Obamas auktoritet. För nu rustar hans kritiker, de som stod och muttrade utanför strålkastarljuset under kampanjen, för krig. Det liknar kommunistskräckens dagar, när Hoover eldade på nationens braskamin med paranoida föreställningar femtekolonnare i varenda gathörn. Man kan bara undra vad Obamas värsta och mest trubbiga kritiker skulle tro om de hälsade på i ett valfritt västeuropeiskt mittenpolitiskt standardland? Förmodligen att de hade kommit till ett samhällsbygge som ratades av Pol Pot som för extremt. Jag vet nog för lite om Amerika för att till fullo förstå stormen som rasar mot presidentens sjukvårdreform. Vad som sker på världsscenen är uppenbarligen bara yttre symptom på vad som händer i den amerikanska samhällskroppen. Det som kan fälla honom är en sjukvårdsreform. Jag tänker på Olof Palme och på den tid när ordet solidaritet, om ni minns det ordet, fortfarande nyttjades. Palme blev också upphöjd medan hatet fick gro bakom kontorsdörrar och mahognybord. En fredsduva för vissa, en förrädare för andra.