Fansen och klubbarna

Som så ofta funderar Statarkatten på fotboll. I ett fåfängt försök att rikta blickarna från ett totalt sportsligt fiasko ger Djurgårdens säkerhetsansvarige Mats Jonsson sig på Rick Kruys apropå dennes famösa hyssjande mot djurgårdsklacken. Precis som djurgårdsspelarna på plan visar Jonsson prov på en häpnadsväckande ryggradslöshet. När mynt och flaskor kastades mot Kruys gör inte djurgårdsspelarna vad som förväntas av dem, nämligen att skydda en kollega och lugna ner sina fans, istället ger de fansen rätt genom att skälla på Kruys för att han fördröjer spelet. Detta är bilden av en klubb som har förlorat både på och utanför plan. Våldsamma och vettlösa element har vuxit sig så starka att klubben viker ner sig. En gång för alla: en klubb är alltid starkare än fansen. Beroendeställningen mellan klubbarna och fansen är överdriven, fansens makt är aldrig en formell makt utan precis så stark som den tillåts vara. Kruys gest var inte vidare smart men mängder av klumpiga gester från spelare har passerat förbi utan större uppmärksamhet genom åren, precis som oändligt många klumpigheter från publiken, bland dem kommentarer av rasistisk, sexistisk och homofob karaktär. Att yrka på tillträdesförbud för Kruys i det här fallet är ynkligt. I längden är det också hånfullt mot det stora flertalet djurgårdsfans som sjunger sig genom klubbens kris och gentemot dem som under demokratiska villkor jobbar för klubbens bästa. Jonssons uttalanden kastar ett löjets skimmer över en klubb som för tillfället har väldigt lätt att hålla sig för skratt.