Henke helig ko

Det är väldigt speciellt att prata om Henke Larsson. Han har Lagerbäcks förtroende gång på gång utan att det knorras nämnvärt i vårt avlånga land. Henke Larsson är lika given ute i stugorna som en tevekanna. Zlatan däremot är lika vanlig som en rosa klockradiomoské. Därför kan gunstige herr Larsson göra comeback en gång vartannat år, vara dryg i intervjuer, gå mållös av plan samt nagga motståndare på hälsenorna utan att hamna i den speciella kategori som Zlatan befinner sig i, en three strikes and you're out-kategori, förbehållen endast honom. Statarkatten gillar Henke, tjuvknep på plan hör till och vem bryr sig om vad spelarna säger i intervjuer? Däremot är bevakningen av de två ikonerna så oerhört olika, och det stör.
Jag tror Lagerbäck vet vad han gör när han tar ut Henke till matchen mot Danmark. Vi har ingen bättre anfallare efter Zlatan och framför allt har vi ingen som är bättre rustad att stå emot den rödvita stormen som kommer att blåsa upp i Parken den tionde. Mannen har inga nerver. Vem minns inte straffen mot Rumänien? Stolpe in utan en min av rörelse. Henke har aldrig behövt stångas mot media och mig veterligen sällan mot fördomar, han dök upp när allsvenskan var extremt profilfattig, och i nittiotalets idrottssverige var en svart kille med flätor något extra. Martin Dahlin hade gått före och tagit skiten, stått ut med rasistiska påhopp och låtit sina häcklare förstå att han inte lät sig påverkas, fråga bara Tomas Ravelli. Det sköna med Henke är att han alltid verkar ha stått över allt sånt där. Diskussionen har liksom aldrig varit aktuell. Henke spelar fotboll, det är vad han gör.