Höstvindar

Vad tänker man på när man hör det nusvenska ordet livspussel? Statarkatten tänker på otaliga reportage om familjer som inte får livspusslet att gå ihop. Hämta och lämna barn, skjutsa till träning, själv träna barnets fotbollslag, laga mat, städa, semestra, handla. Pusselbitar i livspusslet. För andra är det enklare. För de ensamma. För de fattiga. För det finns fattiga människor i Sverige, inte fattiga som i Darfur men fattiga som i Sverige. Irene Shane lever på sjuttiosex kronor om dagen. Att döma av kommentarerna till artikeln om henne menar många att hon är bortskämd. En kommentar antyder att hon ska göra sig av med sin hund. Man pekar finger. Jag vet ingenting om Irenes livshistoria. Men det finns en utbredd uppfattning om att alla människor i Sverige har samma förutsättningar. Så är det inte. Att få sommarjobb när man är tonåring är inte bara en fråga om att söka ett, att läsa på universitetet är inte bara en fråga om att ha läshuvud, att få en hyreslägenhet är inte bara en fråga om att ställa sig i kö. Att säga att en människa som lever på svenskt existensminimum är bortskämd är att säga att hon är en sämre människa, en som inte har kunnat ordna det för sig. Det gamla klassamhället Sverige, som så sent som för hundra år sedan mottog bistånd från Uruguay, är på väg att öka klyftorna. Och med det kommer fingrarna som pekar på dem som uppfattas som sämre. Men en fisk ruttnar från huvudet och neråt; svenska politiker talar om att gynna de arbetande och ställa högre krav på dem som inte arbetar. När ett sådant meddelande sipprar ner i folklagren fastnar andemeningen hos mottagaren: Det är fult att inte arbeta, fattigdom är självförvållad. Statarkatten tycker inte bara att det är höstvindarna som blåser kallt just nu. Nästa år är det val.