"Hej, det är Ronnie Peterson!"

De som skapade minnen 1978 och dessutom är sportintresserade kommer ihåg konfettiregnet i VM-finalen mellan Argentina och Holland. Förmodligen kommer de också ihåg den elfte september. I vår första färgteve ser vi det vi fruktade skulle hända, Ronnie Peterson kraschar i sin Lotus på Monza och dör dagen efter. Ronnie gjorde tummen upp från båren, inte kunde man tro att det var slutet. Bilderna från kraschen sålde fler lösnummer för kvällstidningarna än vad mordet på Palme, och Estonias förlisning skulle göra. Ronnie, Björn Borg och Ingmar Stenmark, tillsammans täckte de befolkningens behov av hjältar som aldrig förr, eller senare. Ronnie var stora världen, (nr 35 på listan) han var snabb och cool, snabbast av alla, en dare devil som fick volvosvensken att dra på sig bilhandskarna, rätta till solglasögonen med klips och brumma igång sin gamla 140 som vore den en P-1800. Ronnie, Björn och Ingmar var mina barnvakter. Av någon outgrundlig anledning visste de när jag inte ville gå och lägga mig, vilket var vanligt när mina storasystrar och grannpojken skulle passa mig. Just när jag var som mest obstinat ringde det i telefonen. Min äldsta syster svarade. "Jo, han är här, ett ögonblick." Sedan gav hon mig luren och viskade: "Det är till dig." I andra ändan hördes ett vuxet: "Hej, det är Ronnie Peterson!" Ronnie förklarade därefter att om jag också ville bli Formel-1 förare var det viktigt att jag gick och lade mig. Gissa om jag sov gott! Inte ens grannpojkens storebrors kluriga leende dagen efter kunde få mig att tvivla.