Smarta norrmän

Nobels fredspris går inte, som medicinpriset ofta gör, till någon vars upptäckt för flera decennier sedan har lett till landvinningar vi ser resultatet av idag. Fredspriset är ett samtida pris, i ordets rätta bemärkelse, och går till någon som uträttar något just nu. Inte sällan kontroversiellt, och ibland med västerlandets horisont som den närmaste. Det är smart av den norska nobelkommittén att ge priset till Obama. Det är ett välkommen-tillbaka-till-gemenskapen-pris till ett land som har fjärmat sig från från all form av dialog de senaste åren. Med risk för att övervärdera prisets betydelse i världen så kan man lite krystat säga att priset både uppmärksammar den väg han har beträtt och markerar den väg han förväntas gå. Priset fjättrar honom vid hans gärning, och det är nog bra. Kan man ge fredspriset till ledaren för ett land som ännu har så många smutsiga byk att tvätta? Ja. Smutsiga byk har USA, men att tvätta smutsiga byk tar lång tid, och Obama har bara börjat ta tag i högen av smutstvätt som ligger i tvättkorgen. Får Obama priset för tidigt? Kanske. Att representera USA är att representera den mest aktiva krigsmakten i världen. Samtidigt visar Obamas administration prov på en föredömlig attitydförändring om man jämför med företrädarna. Obama vill föra dialog, det måste premieras. Att ge någon priset tio år senare ger historien möjlighet att vara överslätande i relation till vad som verkligen skedde, smutsiga byk kan förbli otvättade. Nej, det gäller att rikta lamporna mot samtiden. Med retrospektivet hade vi kunnat ha ett postumt pris till Ronald Reagan för att han rustade sönder Sovjetunionen och därmed bidrog till dess fall, eller ett framtida pris till George W Bush för att Irak plötsligt fick fred och stabilitet 2020. Hur skulle det se ut?